Goodbye Erlander

En 60 minuters valfilm för vänsterpartiet. Så skulle man kunna sammanfatta Janne Josefssons insats i Uppdrag Granskning i kväll. Ingen kan klaga på viljan till kritisk granskning, men kritiken kommer så otroligt ensidigt från vänster.

Temat var Torp, Perssons gård. Josefsson var ute efter att få höra gräsrötterna fördöma sin partiledares nya och extravaganta bostad. Och jodå, flera kunde vittna om att andra var indignerade. Kan man leva ett helt annat liv än sina väljare och ändå representera dem? Undrar vad Hjalmar Branting skulle ha sagt om den saken.

Visst fanns det höjdpunkter. Inte minst att få höra Folksamchefen Anders Sundström förklara att det var ”tråkigt” att vi lever i ett samhälle som tvingar honom att ta emot 350 tkr/månad i lön. Och, förstås, Wanja Lundby-Wedins aningslösa utgjutelser om toppdirektörernas girighet i direkt anslutning därtill — hon är Sundströms styrelseordförande med ansvar för hans lön.

Det råder ingen brist på hyckleri bland s-topparna. Det visade Josefsson med stor tydlighet.

Men som helhet var programmet långsamt, innehållsfattigt och ensidigt nostalgovänstrigt. Ingen analys, bara melankolisk musik och längtan efter Palme eller Erlander eller vad det nu är. Partiet är det nav som allting kretsar kring. Partiet måste vara bra för att Sverige ska vara bra. Partiet var bättre förr. Sverige var bättre förr. När allt var jämlikare och s-politiker bodde i radhus.

Kanske fick vänsterpartiet skjuts i går. S-aktivisterna fick en humördämpare. Av det borgerliga Sverige syntes som vanligt inte ett spår.