Glöm 50-procentsmålet

Leif Pagrotsky tar de stora ungdomskullarna till hjälp för att slingra sig ur målsättningen om att 50 procent av varje årskull ska gå vidare till högskolestudier. De årgångar som börjar bli redo för högskolan är större än årgångarna före och det skulle behövas massor med nya platser för att klara målet 50 procent. Det blir för dyrt, och Pagrotsky skjuter målet på framtiden på obestämd tid.

Det gör han rätt i.

Men inte för demografins skull. Felet ligger i det fyrkantiga målet självt. Varför just 50 procent? Och varför ska massor av mer handfasta eftergymnasiala utbildningar förlängas och teoretiseras så att de får högskolestatus och kan räknas in i målet? Väldigt ofta leder det ju bara till större studieskulder, högre kostnader och uttunning av särprägeln för det akademiska.

Om priset för ”högskola till alla” är devalvering av högskoleutbildningens kvalitet, är det knappast något att sträva efter.

Det vore bättre med ”respekt för all kunskap”. Yrkeskunskap inkluderad.

Och med ett gymnasium som hjäper elever till kunskap. I stället för att lämna de akademiskt lagda halvutbildade – och de yrkesinriktade utbildningslösa.