Göran Persson förde debatten – till förlust

I mina ögon dominerade Göran Persson debatten i går kväll. Han hade initiativet. Men han vann inte.

Det blev bara för mycket:

. Han presenterar inte egna idéer utan går helt in för att skrämmas med motståndarnas planer.
. Han låter som om han hade varit i opposition i tio år – alla samhällsproblem är andras ansvar.
. Han svarar ”ja” på snart sagt varje fråga om det offentliga ska satsa mer pengar. Även om ekonomin går bra just nu, hur ska han långsiktigt kunna finansiera alltsammans?
. Han försöker gärna använda maktspråk och auktoritet för att vifta undan invändningar. När det inte lyckas, som i diskussionen om regeringsalternativen och familjepolitiken (s beroende av v och mp), blir han ilsken.

Fredrik Reinfeldt stod distansen ut och blev väl snarast bättre efter hand. Men under en rätt lång period gick han in i en försvarsroll och lät Persson attackera. Det kan sluta, som i kväll, med att Persson faller på egna grepp. Men det kan också utstråla svaghet och osäkerhet och är riskabelt.

En förklaring till att det blir som det blir är att Reinfeldt ligger så nära Persson i värlfärdspolitiken. I sak, men framför allt i sättet att argumentera. Det hela reduceras lätt till vem som vill ge vem flest miljarder, och den fajten är inte lätt för en borgerlig politiker att vinna. Nya moderater eller ej, en god socialdemokrat kan alltid hitta ännu lite mer i skattebetalarnas plånböcker att dela ut.

Det är uppenbart att regeringsfrågan fungerar bra för Reinfeldt. Det är också uppenbart att jobbfrågan fungerar bra så länge den handlar om skapandet av nya jobb snarare än om ersättningar, A-kassenivåer, förtidspensioner etc. Säg mer om företagare och deras villkor! Här finns ju chockerande exempel på jobbfientlighet från regeringens sida, t ex förbudet mot säsongsarbete som de ska dunka igenom.

Reinfeldt hade också ett utmärkt ögonblick när han klart svarade ”ja” på frågan om han ville välja själv i äldreomsorgen. I valfrihetsfrågan finns en äkta värderingskonflikt mellan s och de borgerliga, och man ser hur värdefulla de sortens skillnader kan vara. Man får syn på vägvalet. Osäkra väljare i mitten kommer aldrig att rösta borgerligt om de borgerliga låter för likt socialdemokraterna; det blir regeringsskifte i Sverige