PJ Anders Linder
Ekot har läst vårbudgeten och konstaterar att inkomstskillnaderna ökar i landet. Sverige är dock fortfarande bland ”de bästa” i världen.
Att ha små inkomstskillnader är alltså självklart bättre än att ha stora.
Men det beror väl på. Det är förstås inte bra med stora och oöverbryggliga klassklyftor: att man förblir fattig livet igenom om man råkar födas i fel samhällsklass. Eller om den som blir sjuk hamnar utanför och inte får ihop det.
Men skillnader kan också vara rimliga: om prestationer belönas rejält, om studieperioder med låga inkomster följs av jobbperioder med bra betalt.
Det ruskiga med statistiken, som Ekot lyft fram, är inte att skillnaderna ökar i sig utan att klasskillnaderna ökar: att folk hamnar utanför och inte kommer igen. Kort sagt: om många inte får jobb och kan försörja sig själva.
Det startas för få företag i Sverige. Det skapas för få nya jobb. Det är fär få som får chansen att komma upp på den arbetsmarknadens rulltrappa om kan lyfta en upp till bättre jobb och inkomster vad det lider. För många hamnar i bidragsförsörjning – och blir kvar där.