Svenska kyrkan: intoleransens övergång i intolerans?

Jag är mycket måttligt aktiv medlem i Svenska kyrkan, men jag går i alla fall i gudstjänst några gånger om året och jag vill kyrkan väl. Man får inte stirra sig alltför blind på dess politiskt korrekta ledning, ute i församlingar gör många präster och församlingsmedlemmar en viktig och behjärtansvärd insats.

I veckan är det ärkebiskopsval. K G Hammar ska få en efterträdare. En av de kvarstående kandidaterna heter Carl-Erik Sahlberg. Han är verksam i S:ta Clara mitt i Stockholm och är enligt alla jag känner som varit i kontakt med honom en utomordentligt engagerad förkämpe för samhällets svagaste. S:ta Clara har blivit en fristad för utslagna och människor på samhällets skuggsida. Inte som vilken socialt engagerad institution som helst. Utan som en kristen, socialt engagerad institution.

Men sådant spelar förstås ingen framträdande roll i debatten inför ärkebiskopsvalet. I Sahlbergs fall tycks den huvudsakligen präglas av att han har en lite mer konservativ syn på homosexualitet än de andra kandidaterna. Han vill inte prästviga homosexuella som lever ut sin homosexualitet, och han är skeptisk till att kyrkan ska ha en välsignelseakt för homosexuella partnerskap.

Kanske inte så modernt. Men han är där de allra flesta kristna i världen är – och där svenska kyrkan har varit intill alldeles nyligen.

Men när Helle Klein skriver blogg inför ärkesbiskopsvalet reduceras Sahlberg till denna enda åsikt. Hans människokärlek och insats för de svagaste är inte ens värda att nämna, betyder ingenting. Klein skriver bort honom i en enda mening: ”Måtte denna homofob inte väljas till ny ärkebiskop.”

Om man vill förstå den politiskt korrekta kyrkans kris så ligger den i detta kategoriska avfärdande. Inte i förordet för att kyrkan ska jämställa homosexualitet med heterosexualitet. Men i det fullständiga föraktet för dem som är av annan mening.