Erövringståg

I går läste jag ut Thomas Asbridges förnämliga bok om första korståget – och såg King Kong på bio. Om ens kulturkonsumtion säger vem man är, vem är jag?

King Kong är lite för lång (filmen, alltså), men inledningens 1930-talsmiljöer med t-fordar i kö och shantytowns i Central Park är stark och fascinerande. Jack Black är kul som den galne Carl Denham, en entreprenör av det slag som inte kommer att ta Sverige ur jobbkrisen. Effekterna är makalösa. Budskapet om vikten av ödmjukhet och respekt för skapelsen kommer fram utan alltför entusiastiskt pekpinnesvingande med möjligt undantag för slutet.

Och jag ställer mig samma fråga nu som när jag som tioåring läste serietidningen: Varför envisas stridspiloterna som skickats upp för att peppra King Kong med att flyga så nära honom att han kan gripa tag i dem? Lärde de sig inget på flygskolorna förr i tiden?

Asbridge är alldeles lagom lång och välskriven och ger en sammansatt bild av det första korstågets komplicerade verklighet.

Var korsfararna intresserade av makt och plundring? Ja. Var de hänsynslösa? Ja. Var de fromma? Ja. Ärliga i sin tro? De allra flesta. Modiga? Ja. De var på många sätt annorlunda än vi är i dag, men kanske mindre annorlunda än vad vi skulle önska oss.