PJ Anders Linder
Prognoser är prognoser och ska alltid intas med salt, men visst tyder mycket på att valåret 2006 blir ett år av god konjunktur och riktigt skaplig tillväxt. Goda nyheter för medborgare och företag, i alla fall i det korta perspektivet.
Frågan är vad som händer på längre sikt. Drar väljare och politiker slutsatsen att problemen är förbi och att det är fritt fram att satsa på utgifter? Eller ser man högkonjunkturen som ett unikt tillfälle att förbereda Sverige på den allt mer intensifierade internationella konkurrensen?
Framtidsdebatten är den viktiga debatten 2006. Vilken ska vara Sveriges framtidsväg? Mer kollektivism? Eller större svängrum och ansvar för enskilda människor?
Alliansen har hittills satsat hårt på att få valrörelsen att handla om jobben. Arbete ska ställas mot bidrag. Fler ska få ansvar och chans att försörja sig själva.
I sak är detta helrätt. Men i takt med att prognoserna blir ljusare blir möjligheterna till framgång mörkare. Inte för att jobben blir så många fler och förtidspensionärerna så många färre – men för att stämningen i samhället kommer att förändras och argumenten få svårare att fästa.
Alliansen bör förstås inte släppa arbete/bidragspåret, men det måste kompletteras. Med flera olika teman. Och framtiden inte minst.