Nobelpris i politisk fanatism?

Harold Pinter är årets Nobelpristagare i litteratur, men dagens Nobelföreläsning låter snarast som rektors avslutningstal inför Noam Chomskyakademiens första årskurs. Här spills inte mycket krut på litterära reflexioner men desto mer på politisk fanatism och ett USA-hat som får Fidel Castro att låta som Arnold Schwarzenegger.

Åsa Linderborg och Erik Wijk måste grönska av avund. Inte ens i sina allra mest uppskruvade ögonblick har de kommit i närheten av dessa eruptioner.

Kvintessensen av Pinters tirader är att det inte finns ett brott under efterkrigstiden som inte kan tillskrivas den amerikanska ondskan, och att vi ska vara tacksamma över Sovjetunionens existens, som förhindrade USA att upprätta ett hämningslöst skräckvälde i hela världen.

Undrar hur en publik i Polen skulle ha reagerat? Med skratt och applåder? Skulle inte tro det. Kanske snarare som en bosnisk publik, när den får vetskap om Pinters svärmande för Slobodan Milosevic.

Invasionen av Irak beskrivs av Pinter som ett ohyggligt brott mot all anständighet. Och för all del, man kan ha olika åsikt om det kloka i kriget. Men den som ska tala i termer av anständighet kanske också ska intressera sig en anings aning för alla offer för slaktaren Saddam Hussein. Så inte Pinter. Han har annat att tänka på: till exempel det förfärliga i att sandinisterna inte fått härja ostört i Nicaragua.

Och så vidare.

Vilket dravel.

Politiska stollar kan vara stora stilister och gestaltare. Men därav följer ingen moralisk plikt att legitimera extremistiskt kolporterande med Nobelprisets prestige. Världen vimlar av värdigare kandidater. Akademien har gjort bort sig. Igen.