Lagen om AnställningsStopp

LO-juristen Kurt Junesjö angriper tvåpersonersundantaget i Las i en krönika i Dagens arbete. (Små företag har rätt att undanta två nyckelpersoner från turordningslistan vid uppsägning.) Han berättar en historia om två 55-åriga anställda som manövrerats ut från ett småländskt industriföretag av sin arbetsgivare och som nu har svårt att hitta nya jobb.

Junesjös slutsats: undantaget är orättvist och ska avskaffas.

Mina funderingar:

1. Företaget hade sex anställda före uppsägningarna. Om företagaren inte får behålla de mest kompetenta medarbetarna i en så liten verksamhet, vad säger att företaget efter ytterligare en tid över huvud taget finns kvar och kan vara arbetsgivare till någon alls?

2. Vad har Kurt Junesjö för åsikt om den politik som gjort att två erfarna arbetare inte rätt snart hittar nya jobb när de blir av med sina gamla? Varför är företagen så lite intresserade av att anställa i Sverige? Kan det ha något med just Las – och andra fackliga ögonstenar – att göra?

3. Var har man störst trygghet? Där det är svårt att säga upp? Eller där det är lätt att anställa?

Miljöpartiet visade stort mod när de drev igenom tvåpersonersundantaget tillsammans med de borgerliga. Det förtjänar de all respekt för. Men finns här inte också lärdomar för det fortsatta arbetet med Las?