Amerikahatarna får svar på tal

Per T Ohlsson i Sydsvenskan och PM Nilsson i Expressen skriver båda utmärkta, laddade artiklar om USA-hatet i Katrinas spår. Efter 9/11 kom i alla fall en första europeisk våg av medkänsla, men den här gången fick skadeglädjen härja fritt direkt, konstarerar Per T Ohlsson.

Jag tycker inte att det är konstigt att det uppstår en rätt intensiv debatt om det politiska etablissemangets ansvar när en naturkatastof av det här slaget får så stora samhälleliga konsekvenser. Att skydda medborgarnas säkerhet måste ändå ses som en av statens allra mest centrala uppgifter, och det är uppenbart att det inte har fungerat bra i New Orleans. Regionala och lokala myndigheter verkar ha varit värst: en tredjedel (!) av poliskåren dök enligt uppgift inte upp på jobbet för att delta i räddningsarbetet.

Men den kritiken är något helt annat än de vettlösa, svepande, okunniga och självbelåtna fördömanden av USA som man nu drabbas av.

Det finns marginaliserade låginkomsttagare i USA, skriver indignerade vänsterdebattörer. Jaha. Och hur hög är arbetslösheten i Tyskland? I Frankrike? Och hur förträfflig är integrationen mellan olika folkgrupper?