Hemma OCH borta

Återkom i går kväll till Spånga från Dalarna, där jag varit med om årets Engelsbergsseminarium i Johnsonstiftelsens regi. Trevligt och tankeväckande som alltid. Årets tema var imperier, ett ämne som får sin aktualitet såväl av EU:s våndor som av den amerikanska utrikespolitiken.

Många starka namn på talarlistan: Richard Pipes, Deepak Lal, Ian Buruma, Robert Cooper. Nathan Shachar var som vanligt lysande charmerande med en exposé över Portugals imperialistiska historia.

Stämningen vid de här seminarierna är framför allt berättarglad och kunskapslysten, inte så hårt fokuserad på att formulera slutsatser. Inga explicita eller implicita resolutioner antas, och det är skönt.

En fundering, dock: En skiljelinje i diskussionen om framtidens världsordning gäller det nationella kontra det internationella. En del tycker att det nationella är hopplöst och inkrökt och att det bör kastas över bord så snart som möjligt; andra har bara skepsis till övers för internationella organisationer och menar att nationerna är de faktiskt existerande politiska gemenskaperna, och att det är där som allting måste hända.

Men, måhända banalt: Är det inte just syntesen vi behöver? Och syntetiker! Dvs intellektuella, politiska och moraliska ledare som dels inser att nationen är den nivå som fortfarande väcker de överlägset starkaste känslorna och som har institutioner för ett utbyte om framtiden där många människor kan känna sig delaktiga, dels ser globaliseringen i vitögat och vill engagera sig för att hitta vettiga internationella samarbetsformer för att tackla de genuint gränsöverskridande problemen.

Nationellt eller internationellt är en fråga som är hyperaktuell efter EU:s senaste debacle, men jag tror att den är genuint felställd? Nationellt OCH internationellt är den rimliga vägen framåt, men vem orkar tala för den!?