Dags för kommunala poliser

Jag tycker att många debattörer alldeles för reflexmässigt förkastar idén om kommunala poliser. Det görs alla möjliga teoretiska invändningar om att det är fel att bryta upp den enhetliga strukturen, att det inte behövs trehundra nya huvudmän för polis etc. Men huvudfrågan kommer alldeles bort: stora delar av landet står utan en rimlig polisbevakning. Det finns inga ordningspoliser ute om kvällar och helger, småbrott beivras inte, när det begås större brott tar det evigheter innan polis kommer på plats.

Kommunala poliser löser självfallet inte alla problem. Men de skulle ha en viktig konsekvens, nämligen att det blev hos kommunpolitikerna på orten – inte hos anonyma beslutsfattare i Stockholm – som det kom att utkrävas ansvar för svag eller obefintlig polisnärvaro. Redan det skulle betyda mycket för att främja ett tryggare Sverige.

Och som centerpartisterna Jörgen Johansson och Torbjörn Egerhag är inne på i sin Brännpunktsartikel i dag är verklighetens alternativ till polisfrånvaron inte att ingenting händer, utan att kommunerna tecknar avtal med vaktbolag eller att det bildas medborgargarden. På vilket sätt skulle det vara att föredra?