Ännu ett steg på den långa vägen mot blå seger

Michael Howard meddelar att han kommer att avgå före nästa parlamentsval. Det är ett klokt beslut.

Inte för att han misslyckats. Ingen hade räknat med toryseger i går, och även om partiets valrörelse blev alltför hätsk och alltför lite inkluderande kommer Howard att gå till hävderna som den som fick ordning på de konservativa igen och gav dem hopp om framtiden. Efter William Hagues och Iain Duncan-Smiths insatser vid rodret var det många som fruktade att partiet skulle falla samman fullständigt.

Nu fick det några enstaka procentenheter färre röster än labour. Det kan vara värt att erinra sig.

Men tories kan inte som labour vinna val med 36 procent av rösterna. Partiet måste upp över 40, och därtill krävs en ny, öppnare och mer inbjudande framtoning. Framtiden måste bli intressantare än det förflutna, optimismen flytta fram sina positioner på pessiismens bekostnad. Det kräver med all sannolikhet en ny och mer oprövad partiledare.

I dag ter det sig osannolikt med en toryseger i ett underhusval. Men vem hade trott att Michael Foots helgalna labourparti från tidigt 1980-tal en dag skulle utöva fullständig dominans?