Bilda valallians och uppträd gemensamt

PM Nilsson skriver i Expressen om att väljarna redan har en fördomsfri syn på de borgerliga partierna – man väljer ett parti ena året, ett annat nästa – och att det är sammanlagd borgerlig seger som ses som det viktiga. Skillnaderna de fyra partierna emellan finns där för partikansliernas och organisationernas skull, inte för väljarnas.

Vad väljarna nu vill se är ett kraftfullt gemensamt agerande. Just så. Det kan tyckas orättvist att frågorna om splittring och tjafs ska vara mer plågsamma för den eniga borgerligheten än det hopplöst oeniga vänsterblocket, men sådant är läget och de borgerliga måste spela bollen där den ligger.

PM Nilsson beklagar att det inte blir ett gemensamt borgerligt budgetförslag i morgon, utan att det kommer motioner från alla de fyra. Det kan man hålla med om, men något annat var realisitiskt sett inte att vänta. I ljuset av historiska misstänksamheter och konflikter är det trots allt den stora enigheten snarare än de återstående skiljelinjerna som är det slående.

Att försöka forcera fram fullständig enighet på kort tid kan leda till låsningar och konflikter. Därför förordar jag och SvD ett tekniskt samarbete de fyra partierna emellan: skapandet av en borgerlig allians där man går fram med olika listor från olika partier men under en gemensam övergripande beteckning. Det skapar frizoner och möjligheter till viss profilering i hjärtefrågor samtidigt som man blir ett enda parti i valmyndigheternas – och väljarkårens – ögon.

PM Nilsson tror att denna alliansidé främst är till för att rädda partier som hotas av fyraprocentsspärren, men det är en positiv bieffekt snarare än huvudsaken. Det centrala är manifestationen av viljan att ta över gemensamt och utgöra ett sammanhållet alternativ, samtidigt som man har en säkerhetsventil i att inte på förhand behöva bli ense i precis varenda fråga.

Det finns fyra olika organisationer på den borgerliga sidan. Det kan man beklaga, men det är en realitet. Ju enigare de kan bli i sakfrågorna desto bättre, men det är onödigt att försätta sig i en situation där kvarstående oenigheter i andraplansfrågor blir en stor och plågsam besvikelse.

Men mer av gemensamt agerande – de fyra tillsammans i viktiga frågor – det vill vi verkligen se. Ju mer man uppträder som ett sammanhållet alternativ, desto mer blir man ett.