Självtillräckligheten som krishanterare

Peter Kadhammar skildrar i ett långt reportage i dagens Aftonbladet (ej on line) vad som hände i Thailand dagarna efter flodvågen. Han skriver som vanligt rasande bra och väver samman konkreta bilder från ort och ställe med observationer kring hur den svenska apparaten fungerande – eller inte gjorde det.

Det finns ljuspunkter även i beskrivningen av hur den svenska statsförvaltningen agerat, men det finns också alltför många vittnesbörd om långsamhet och kantighet.

. Försvaret fick tillstånd att hyra transportplan först den 30 december.

. När en svensk, som sammanställt en egen namnlista, kontaktar UD i Sverige blir svaret: ”Vad vill du att jag ska göra med den?”

. När utrikesministern kom på besök till det svenska konsulatet i Phuket den 29 december tillbringade hon tiden i ett konferensrum. ABB:s Thailandschef citeras av Kadhammar: ”Där satt unga frivilliga och talade i timmar med förtvivlade anhöriga. Att Freivalds inte tog sig en minut och sa något till dem. Jag kan inte förstå det.”

. En företrädare för Räddningsverket berättar om hur imponerade andra länder har blivit av den svenska insatsen.

Det går en märklig känsla av offentlig självtillräcklighet genom de händelser som Kadhammar beskriver, av ett ledarskap som nästan blir förorättat när det drabbas av en katastrof.

Att undersöka denna attityd är en av de viktigaste uppgiften i krisens spår – och den kan inte delegeras till någon kommission, vem denna än ska ledas av. Kommissionen är mycket viktig, men många av de viktigaste frågorna fordrar en bredare och verkligt uppriktig debatt om vi ska få konturerna till några svar.