Äkthet och respekt, inte inställsamhet

Att det förekommer religiösa referenser i president Bushs tal beror inte på att han vill sända kodade meddelanden till sina frikyrkliga supportrar utan på att sådana uttryckssätt är en viktig del av amerikansk historia och kultur. Ungefär så återger Peggy Noonan ett uttalande av presidentens cheftalskrivare i en lysande artikel i dagens Wall Street Journal.

Noonans poäng är, ånyo, att det är ärlighet, värderingar och rättframhet som vinner i politiken. Spinnande och lirande kan göra lite skillnad på marginalen, men är man inte stark och äkta i sina grundläggande hållningar vinner man aldrig människors förtroende.

Demokraternas svårigheter att få starka symboler som tro, traditioner och värderingar att fungera för de egna budskapen beror inte på att de har sämre pr-konsulter och talskrivare utan på att man inte längre tror på dem. Partiet har glidit ur den amerikanska mittfåran och det går inte att fejka sig tillbaka. Det krävs en hjärtats förändring.

En aktuell debatt där partiet skulle kunna göra framsteg gäller julen, skriver Noonan. Många amerikanska företag och vänsterdebattörer undviker i dag ängsligt hänvisningar till ”jul”, eftersom det finns religiösa grupper som har andra högtider och som man fruktar ska känna sig utestängda. I stället blir det svettiga vändningar om ”happy holidays” och ”season’s greeting”.

Det är bara två saker. Dels saknar sådana hälsningar all doft, färg och närvaro; de är av plast. Dels bygger de på ett missförstånd kring minoriteters känslor; människor blir inte upprörda när majoriteten firar sina helger utan när minoriteten förmenas rätten att högtidlighålla sina egna.

För att ta ett svenskt exempel: En del politiskt korrekta helsvenska byråkratsjälar har fått för sig att det är olyckligt att hålla skolavslutning i kyrkan och sjunga en sommarpsalm eller två; vem har hört talas om muslimska eller judiska föräldrar som är missnöjda med det? Däremot vill de kanske mötas med lite större respekt när det gäller ramadan eller hanukka.