Alexander den triste

Häromkvällen såg jag Oliver Stones Alexander.

Det är fascinerande med filmbranschens nygamla intresse för de klassiska myterna och historiska gestalterna, och gestaltandet av Alexanders äregirighet, upplysthet, våldsamhet och rastlöshet skulle kunna bli riktigt spännande både som konstverk och moralitet. Frågorna kring makt är evigt underdiskuterade i vårt offentliga samtal.

Tyvärr har Stone inte lyckats. Filmen har en del kraftfulla scener, inte minst på slagfälten, men den är ofokuserad och känns ibland rent ut hafsig. Mot slutet är det som om Stone har tröttnat på alltsammans; det blir vida vyer och berättarröst i stället för att man får komma huvudpersonerna under huden.

Det är ofta snyggt men sällan människonära. Trist.