I mjukaste laget

Moderaterna vill inte längre överföra A-kassorna från facket till staten, meddelade Fredrik Reinfeldt på DN debatt. Att nuvarande modell fungerar som rekryteringsmaskineri för facket behöver inte vara dåligt, tycker han. Stora fack måste nämligen ta stort samhällsansvar.

Däremot är det förfärligt dåligt med höga ersättningar i A-kassan, eftersom de gör det mindre lönsamt att arbeta, fortsätter Reinfeldt.

Men vänta nu. Vilken organisation är det som har gjort det till sin allra viktigaste fråga att hålla uppe ersättningsnivåerna i A-kassan och andra socialförsäkringar? Jo, LO. Det största och mäktigaste facket av dem alla.

Den nya m-katekesen varvar klarspråk med övertaktiskt teoretiserande. Budskapen utgår ofta från en nationalekonomisk värld som existerar i princip snarare än i praktiken. Men det är ju inte i princip utan i praktiken som LO kämpar för den stora staten.

Enligt m-ledaren är A-kassorna fina föreningar i det civila samhället (gudars vad de måste garva på Norra bantorget); i verkligheten är de gåvor som regeringen skänker till facket på skattebetalarnas bekostnad. Hos facket ligger de till grund för medlemsvärvning, maktutövning – och fortsatt socialdemokratisk hegemoni. Om detta inte ett ord från Fredrik Reinfeldt.

Ej heller några ord om företagande och entreprenörskap. Omreglering av Ams och förändrade ersättningsnivåer ordnar ensamma skivan. Företagen är en kalkylteknisk restpost. Så kan ett finansråd resonera, inte en borgerlig ledare.

Skattelinjen, alliansen, framtoningen öppnar för borgerlig framgång och är bra. Men om mjukheten i form slår över i mjuk analys och ovilja att ta de betydelsebärande konflikterna, då blir det svårare att följa med.