Polarisering om Irak, Kerry tar stora risker

John Kerry skruvar upp tonen och går till generalangrepp på invasionen av Irak. Det skapar onekligen den tydliga konflikt som många av Kerrys rådgivare har efterlyst, men frågan är om det var just den här konflikten han behövde.

Dels öppnar Kerry för nya turer i debatten om sin velighet och bristande konsekvens. Dels utsätter han sig för risken att framstå som en dålig patriot. Anser han att tusen amerikaner har dött för en dålig sak? Och varför i så fall inte ta hem trupperna meddetsamma i stället för att skapa osäkerhet om vad USA vill?

President Bush bemöter Kerry bl a genom ett tal till FN:s generalförsamling i dag, där han försvarar beslutet att invadera och manar till gemensamma insatser i kampen mot terrorismen.

Kofi Annan sade nyligen att invasionen var ”illegal”, dvs saknade stöd i FN, men det råder delade meningar om den saken. USA (och de femtio staterna i de villigas koalition) såg snarare invasionen som en logisk följd av Saddam Husseins vägran att åtlyda resolutionerna från säkerhetsrådet.

FN:s lama hållning gentemot folkmordet i Darfur stärker knappast heller Annans ställning i den amerikanska opinionen.

Det är eländigt i Sunnitriangeln och Najaf i Irak. Bilderna av mördade gisslan och bomboffer är ohyggliga. Det kan dock vara på sin plats att påpeka att ingen amerikan har tvingat de gamla Baathpartisterna och al-Qaidasympatisörerna att mörda sina landsmän.

På många håll i Irak pågår ett uppbyggnadsarbete. Folk återväder. Det startas företag och skapas jobb. Man får i gång vatten och el och en basal lokal förvaltning. Ofta börjar arbetet från noll.

Många är rädda. Många är besvikna. Många önskar att amerikanerna och de andra kunde försvinna. Många har ändå hopp om framtiden. Och bara fanatiker vill ha Saddam Hussein tillbaka.