Osunda stämningar i presidentvalsdebatten

Frågan om stämningar och skadestånd spelar ganska stor roll i den amerikanska presidentvalrörelsen (när kampanjerna tillfälligtvis ägnar sig åt annat än gräl om vem som var mest patriotisk under Vietnamkriget). Den återkommer ofta i sjukvårdsdebatten.

Republikanerna vill reformera skadeståndsrätten, så att vårdgivarnas försäkringspremier kan komma ned till vettigare nivåer. (Det finns i dag medicinska discipliner som obstetrik och neurologi dit det är svårt att rekrytera pga riskerna för väldiga skadestånd och orimliga premier.)

Hos demokraterna är inställningen mer sammansatt. Man vidgår nog att stämningskulturen har spårat ur men samtidigt ser man möjligheterna till skadestånd som ett den lille mannens vapen mot de stora, rika och mäktiga. Vicepresidentkandidaten John Edwards har varit framgångsrik skadeståndsadvokat: det retar många men väcker sympati hos andra.

Det är förstås rimligt att den som blivit vanvårdad och skadad kan få ersättning. Men det är knappast rimligt att skadeståndsinstitutet blir en maskin för att hämnas på företag och på ett slumpmässigt sätt göra mer eller mindre skadade offer stenrika.