PJ Anders Linder
Trycket ökar mot Iran att lägga korten på bordet och avbryta sin produktion av klyvbart material, som kan avändas både till energiproduktion och till kärnvapen. USA har varit på denna linje länge, och sakta börjar EU nu ansluta sig. Det talades under måndagen om att kalla in Iran till FN:s säkerhetsråd.
Man gör klokt i att ha beränsade förhoppningar om vad FN kan åstadkomma. Det ter sig osannolikt att ett enigt säkerhetsråd skulle ta Iran i upptuktelse. Däremot kan ett ökat tryck och många obehagliga frågor göra det mer komplicerat för Iran att fortsätta: ett större engagemang från EU:s sida gör det också svårare för den iranska ledningen att vifta undan alltsammans som en amerikansk konspiration.
Det internationella samfundet behöver utveckla en sammansatt strategi vad avser Iran. Dels behövs ett uthålligt hårt tryck mot regimen: ayatollorna måste känna att de utövar sitt välde under lupp. Dels behövs ett systematiskt stöd till frihetliga krafter. Iran är inte Irak: det finns ett civilsamhälle i landet, som kan stärkas genom internationella stödåtgärder. Någon liten jämförelse kan göras med Solidaritet under kommunistväldet i Polen.
Vad som inte fungerar är uppenbart: tystnad, undfallenhet, opportunism.