Annons
X
Annons
X

Kulturchefsbloggen

Daniel Sandström

Daniel Sandström

Jag ska inte säga att jag ligger sömnlös, men det händer alltför ofta att jag kommer på mig själv med att oroa mig för den fantastiska uppfinning som vi kallar skönlitteratur, på samma sätt som man kan oroa sig för en nära anhörig som är sjuk. Det är inte så att siffrorna pekar åt rätt håll när det gäller läsning. Patienten har en sjukdom. Det vet vi. Men är den kronisk?

När jag åker tåg ser jag den ena laptopen efter den andra, alla fyllda med tv-serier. Men också allt fler mobiltelefoner och surfplattor med samma flöde. Jag ser mina barn vänja sig vid en kultur där rörlig bild tar allt större plats, just för att den tar mindre plats. Boken, nyligen utpekad som en anomali på DN Kultur, har kanske inte fler fiender, men betydligt färre vänner.

Varför? Det är bara att följa pengarna. Pengarna finns i mobilen, publiken finns i mobilen, och alla riktar in sig på rörlig bild. Det är också därför som samtliga nyhetssajter idag – med Aftonbladet i spetsen – jagar efter ämnen som är passar för live-tv. Det är många historier som klarar det testet. Fördjupning är detsamma som att ha en panel som uttrycker sig snabbt och tvärsäkert i direktsändning. Detta är 2013, hur tror ni att det kommer att se ut 2018?

Eftersom jag bryr mig om vad som händer med det skrivna ordet, och mer specifikt med romanen och skönlitteraturen, skrev jag en text om hur litteraturen påverkas när tv:n blir den dominerande kulturformen, vilket är konsekvensen av mobilen, streaming, Netflix och HBO. Det var ett försök att ställa frågor kring romanens och skönlitteraturens ställning i en tid där dess existens tycks alltmer villkorad.

Expressens kulturchef Karin Olsson, recenserade avmätt artikeln i en blogg med orden ”En spaning som vid det här laget inte ens vore ny för Ica-kuriren.” Sant, vill Expressen ha ytterligare en trendanalytiker ska man inte ringa mig, men det vore bra om Ica-Kuriren hörde av sig. Hur vi ställer oss till en utveckling som i någon mån revolutionerar vårt förhållande till det skrivna ordet borde angå många. Inte minst en kulturchef.

Men det är ju det som är den springande punkten: det skrivna ordets utdragna marginalisering kommer aldrig bli tillräckligt trendigt, frågan kommer aldrig att få plats på det rikliga instagramflöde som Expressen skickar ut från sin kulturfest. Det är som med klimatförändringarna, ett hemskt tråkigt ämne.

Dagens kultursidor i Expressen handlar om Alex Schulman och hans framträdande i Skavlan. Slutsatsen av artikeln är att han egentligen inte är värd att skriva om alls. Det är, på alla sätt, också en bild av vår tid.

 

 

Daniel Sandström

Visst känns det som att medielogiken håller på att skrivas om i realtid?

Det kan förbrylla vem som helst, inte minst en politiker som vill pröva spelets nya regler.

Jag tänker på Jasenko Selimović och hans svar till Jonas Hassen Khemeri.

På pappret var det helt rätt. I stället för att ta på sig politikerhatten, med all den distans som det medför, spelade Selimović kompiskortet. Nu var det inte ministerns närmaste man som talade utan människan. Jasenko, inte Selimović.

Man kan tycka vad man vill om formuleringen ”Jonas, min vän”, men nog var det en modig inledning på en artikel. Modigt var också försöket att spela på Khemiris planhalva: att Selimović valde att skriva känslomässigt, till synes broderligt och nästan litterärt, när motparten råkar vara en författare i högsta divisionen.

Men modigt kan också vara dumt.

En författare eller en konstnär behöver inte svara på följdfrågor, verket talar helst för sig själv, publiken får tolka det som den vill. Så fungerade Khemiris brev till Beatrice Ask.

Men politikern har inte samma spelrum, inte ens om man varit dramatiker och teaterchef.

Alltså började folk med rätta fråga varför Selimović, som faktiskt har ett ansvar för integrationspolitiken, inte skrev om den politik han för.

En text som är öppen för tolkningar kommer också generera frågor, dessutom kritiska sådana. Och medan en teaterchef kan vara nöjd om publiken går hem från en föreställning med en rad knepiga frågor ringande i huvudet, så är det väldigt sällan vägen till framgång för en politiker.

Då tappar politikern initiativet, får svara på frågor om vad man egentligen menade, tvingas reda ut missförstånd, blir styrd snarare än styr. Vi accepterar luckor i en litterär text, men inte i ett resonemang från en ansvarig politiker. Och varför skulle vi göra det?

I dag gick Jonas Hassen Khemiri ut på sin blogg och svarade Selimović. ”Vi känner inte varandra”, skrev Khemiri. ”Varför påstår Selimović att vi är vänner? Sätt er genast i smågrupper och diskutera”. Kort sagt: om man vill vara vän med någon på offentlighetens kalla scen, måste man vara säker på att vänskapen är bergfast – det är ju inte Facebook vi pratar om.

Därför tar den politiker som vill tala som något annat än som politiker en gigantisk risk. När Håkan Juholt skrev på Sydsvenskans kultursidor om kärleken till ”Les Misérables” var det verkligen inte någon politisk fullträff. Även om makthavaren kan skriva, så kan makthavaren aldrig vara författare.

Vi vill helst att våra politiker ska vara genuint tråkiga, av samma skäl som man inte gillade att se sina föräldrar ge sig ut på dansgolvet när man hade party i femte klass. Ansvar är tråkigt, så måste det vara.  Khemiri kan skriva ”Beatrice”, men Ask kan inte skriva ”Jonas” . Makten kan aldrig lägga bort titlarna.

Det betyder också att Jonas Hassen Khemiri aldrig kommer att få något brev på en kultursida från Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven. Det är både tråkigt och, numera, fullständigt självklart.