Annons

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

SYRIEN Tucholskypriset till Samar Yazbek och Marie Colvins postuma antologi ”On the Frontline” är en påminnelse om hur avgörande – men riskabelt – det är att det finns journalister på plats i Syrien.

I dag, på Fängslade författares dag, delas årets Tucholskypris ut till den syriska journalisten och författaren Samar Yazbek, ”för hennes rapporter från det syriska upproret: texter präglade av mod och sanningslidelse och med sin tyngdpunkt i ett försvar av värdigheten hos de enskilda medborgare som fångats mitt i konflikten”, som det står i Svenska Pens motivering.

Det är en oerhört värdig pristagare, som redan tidigare i år fick pris för sitt mod som författare, för boken ”A woman in the crossfire”. Det är en hjärtskärande och upprörande dagbok över det syriska upproret och det ofattbara våldet, som vi ännu inte skymtar slutet av. I måndagens SvD publicerar vi en längre intervju med henne, liksom ett nyöversatt utdrag ur boken.

Men det finns fler journalister som satt sitt avtryck på rapporteringen från det syriska helvetet. Och många som, likt de tiotusentals offren för kriget, har betalat ett fruktansvärt pris. 16 journalister har under året dödats i Syrien, vilket gör kriget till ett av de farligaste att bevaka på många år.

Två av krigets dödade rapportörer finns utgivna i bokform. I våras kom först den Pulitzer-belönade New York Times-korrespondenten Anthony Shadid med den enastående memoarboken ”House of Stone”, färdigställd strax innan han dödades och utgiven postumt.

Marie Colvins ”On the Frontline” (Harper Press 2012) är något annat. Den har inte Shadids närmast poetiska röst och ton, utan är prosaisk och rakt på sak. Men just därför är den en viktig bok att läsa en dag som i dag. Som en påminnelse om hur avgörande det är att det finns journalister på plats. Oavsett om det är farligt, eller olagligt, för att det finns diktaturer som försöker lagstifta bort skyldigheten att rapportera om våld, offer, orättvisor och övergrepp.

Marie Colvin, på brittiska The Times, var en superstjärna, en av världens mest kända journalister. Men hon slutade aldrig vara en reporter på fältet. Hon förlorade sitt ena öga i Sri Lanka, av granatsplitter, men lurade döden många gånger. I februari i år tog hon sig in i det för journalister förbjudna Syrien, till det söndertrasade Homs. Därifrån skickade hon sin sista rapport den 21 februari. Sedan träffades hon och fotografen René Mochlik av syrisk granateld.

I ”On the Frontline” återfinns, förstås – jämte extremt starka rapporter från tre decennier från Iran, Irak, Libyen, Tjetjenien, Zimbabwe och Kosovo – de allra sista texterna. I den som kom att bli hennes sista berättar hon om Hamida, 43, som gömde sig med familjen i ett utbombat hus och som utmattat konstaterar att ”Det kommer att bli en massaker”. Texten slutar med att Hamida säger ”Jag känner mig så hjälplös. Vi är så övergivna. De har gett Bashar al-Assad grönt ljust att döda oss”.

Vilka ”de” är? De som tiger. De som gör för lite. De som accepterar den fortsatta massakern. Som inte stoppar den. Vi, alltså.