X
Annons
X

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

INTEGRITET I kväll smygstartar Bokmässan i Göteborg. De kommande två dagarna, innan allmänheten släpps in på fredag eftermiddag, kommer drygt 1400 journalister och ett okänt hundratal författare att mingla, samtala och debattera. Ett stort antal intervjuer kommer att genomföras. Endast en sak är förbjuden: att den journalist som intervjuar författare även skriver en recension av deras verk.
Låter det konstigt? Det är det också. Men icke desto mindre sant för vissa.

Förra fredagen skrev Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman en kommentar där han beskrev det som en pinsamhet och ett brott mot en journalistisk självklarhet att SvD Kultur – eller närmare bestämt jag – låtit Kaj Schueler först intervjua Salman Rushdie och sedan skriva en recension av dennes memoarbok.
Det, som är sanning i Berlin och Jena, kan dock som bekant vara dåligt skämt i Heidelberg och den journalistiska självklarhet Wiman talade om är knappast det för alla. I varje fall inte för mig.
Jag mejlade därför Wiman och frågade vad han menade. Han framhärdade att det inte var rimligt att först göra en intervju och sedan agera kritiker. Det var, enligt honom, en fråga om trovärdighet och kvalitet.
Jag ber att få avvika. Den sortens oskrivna regler, i den mån de fortfarande finns, har ingen grund i verkligheten eller läsarens behov utan har i så fall helt andra, knappast bärkraftiga förklaringar. Man ska vårda litteraturkritikens särart och värde, men det innebär inte att kritikern aldrig kan göra något annat än att skriva just kritik.

Den mest kompetente och lämpade skribenten ska självklart skriva, om det inte finns jävsband eller integritetsrisker som gör det olämpligt. Att sådana band skulle uppstå i en professionell intervjusituation är för mig ett bisarrt påstående. Alla är inte lämpade att vare både intervjuare och recensent, men många kan vara det – och att de automatiskt skulle diskvalificeras på grund av misstänkliggörande av integriteten är orimligt. Kaj Schueler skrev för övrigt en utmärkt recension, som snarare fick en extra dimension av det faktum att han också träffat Rushdie.

Jag vet inte om den wimanska regelboken också förbjuder andra kontaktformer än den professionella intervjusituationen. I så fall kan det bli jobbigt för många i Göteborg. Kan man mingla med en författare över en sandwich och sedan agera recensent? Skåla i ett glas vin? Sitta bredvid varandra i en montersoffa? Var går gränsen för kontakt för att inte integriteten ska hotas? Eller är det bara journalistiskt arbete som är känsligt? Om kritikern är så ryggradslös att integriteten och trovärdigheten hotas av att de också genomför en intervju eller skriver andra former av journalistik är det frågor som måste ställas, hur märkliga de än låter.

I ett reportage i Expressen Kultur i dag tangerar Björn af Kleen samma ämne. Det handlar om de som ombetts vara moderatorer i debatterna på bokmässan. I det säger bl a Björn Linnell att det för dem som ”har uppdraget att kritiskt granska bokmässan inte är oproblematiskt att samtidigt ha uppdrag för den”.

Kanske inte. Men även här får det finnas gränser för beröringsskräcken. Det är skillnad på att leda en debatt utifrån sin kunskap och sin roll och att sälja sin själ till Mammon.
Trovärdigheten är det viktigaste vi journalister har: det är den valuta vi värderas utifrån, av våra läsare. Det gäller kritiker såväl som andra former av journalister. En alltför snäv kultursfär, med alltför starka vänskapsband, kan självklart vara problematisk i det sammanhanget.
Men en sak vet jag om integriteten: den skadas inte av att vi faktiskt gör vårt jobb.

(Transparens: på årets mässa leder jag ett samtal, mellan journalisterna Katrine Kielos och Andreas Cervenka på Debattscenen. Jag får ingen ersättning för detta).