Annons
X
Annons
X

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

FILM Mikael Marcimains långfilmsdebut ”Call Girl” fick ett fint kritikermottagande i helgen. SvD:s Karoline Eriksson gav den 5 av 6 i betyg och konstaterade att filmen är ”magnifik, smart och stenhård”.
Det är den, på många sätt: som filmupplevelse är den svår att glömma. Men den är också feg och gör sig förmodligen skyldig till förtal.

Förtalsdiskussionen handlar naturligtvis om Olof Palme. Sonen Mårten har hävdat, långt innan filmen premiärvisats, att hans far i filmen anklagas för att mot betalning ha haft sex med en minderårig. Manusförfattaren Marietta von Hausswolf von Baumgarten har helt tillbakavisat kritiken och sagt att detta är ”ren fiktion, som inte handlar om någon verklig person”. Regissören Marcimain har sagt att ”man kan tolka det som honom, visst kan man göra det. Men för mig har han mer ett symboliskt värde, det är inte nödvändigtvis Olof Palme”.
Kan man tolka Magnus Kreppers namnlöse statsminister i filmen som Olof Palme? Ja, tveklöst. Men en intressantare fråga är: kan man inte göra det? Där är svaret lika tveklöst nej. ”Statsministern” är ingen vag symbolfigur. Istället rymmer rollfiguren en rad extremt tydliga tids- och personmarkörer som alla pekar mot ett och samma håll. Det handlar om klädsel, röst, retorik, scener och även direkta citat, som den berömda förlustkommentaren efter valet 1976 om att han nu skulle hem och ”äta pyttipanna”. Ingen som känner till något om Palme kan se ”Call girl” och tro något annat än att det är han som avbildas i filmen.
Fiktionsargumentet blir ännu mer hycklande om man läser den bok som varit den viktigaste inspirationskällan för manusförfattaren: ”Bordellhärvan” av Deanne Rauscher, Gösta Elmquist och Janne Mattsson. Filmen handlar ju inte om vilka flickor och mäktiga män som helst: istället följer den väldigt detaljerat den verkliga härva som dokumenteras i boken, framför allt när det gäller de två 14-åriga flickorna. Namnen saknas, annars följer manuset den dokumentära grunden närmast slaviskt.
I ”Bordellhärvan” finns statsministern med i uppräkningen av män som köpt sex. En av de två flickorna nämnde också Palmes namn vid en presskonferens för fem år sedan. Däremot har det aldrig kunnat läggas fram något stöd för anklagelserna. Ändå upprepas de – och till och med förstärks – i filmen.
Så: är det förtal av avliden? Min spontana reaktion efter filmen är: ja, absolut. Det är en grov brottsanklagelse, utan övertygande bevisning och därmed en grov kränkning av allmänhetens uppfattning av Palme. Och så länge Marcimain m fl bara hänvisar till fiktionen kan de inte ens föra en argumentation om detta i en eventuell rättslig prövning. De kan ju inte visa att publiceringen är sann och relevant så länge de envisas med att hävda att filmen inte speglar verkligheten.
Däri ligger fegheten. Man slår och slår ifrån sig med samma kraft.
Men genom att fokusera så på Palme missar de också möjligheten att filmen ska leda till den debatt om makt, hyckleri och utsatthet som de sagt sig vilja uppnå. Nu har det blivit ett helt annat fokus och det finns ingen annan att skylla på än på dem själva.