Kulturchefsbloggen

Daniel Sandström

Daniel Sandström

Niklas Orrenius och Dagens Nyheters viktiga avslöjande om Skånepolisens registrering av svenska romer väcker två principiella diskussioner.

Den första rör polisen. Många är de varningssignaler som skvallrat om att polismyndigheten i Skåne har strukturella problem. Ansvariga poliser har visserligen erkänt brister i ”värdegrundsarbetet”, men termen leder fel, det handlar om mycket större saker än så. Det handlar om dokumenterade och talrika exempel på grumlig människosyn och om en kultur präglad av benhård kåranda, men också av bortförklaringar och handfallenhet.

2008 kunde Sydsvenskan avslöja att piketpolisen i Malmö använt sig av ord som ”apejävlar” och ”blattajävel”, ord som också följdes av hot om misshandel i piketen. Senare kunde tidningen publicera uppgifter om hur Skånepolisen i sin internutbildning använt begrepp som ”Neger Niggersson” och ”Oskar Neger” utan att någon reagerat. Cheferna inom polisen talade, då som nu, om enskilda individer som gjort fel.

Men övertrampen är nu så många att en sådan förklaring faller på sin egen orimlighet. Och den underminerar förtroendet för poliskåren. Att ständigt hänvisa till isolerade övertramp skapar en kultur av svagt ansvarstagande. Skulden blir alltid individuell, aldrig institutionell. Till slut bildar all skit som sopats under mattan en egen hög, omöjlig att dölja.

Polischefernas undanflykter efter DN:s avslöjande gjorde ont värre. Registreringen av romer var endast en ”analysfil” upprättad vid en brottskonflikt, hette det. Jaså, en enda konflikt skulle alltså förklara registreringen av mer än 4000 namn, däribland många barn?

Benämningen ”kringresande” skulle  enligt polisen inte vara en etnisk beteckning, utan endast röra ”folk som reser när de begår brott.” Verkligen? De undermåliga förklaringarna väcker frågan om polisledningen i Skåne är kompetent nog för att sköta sitt uppdrag. Inte ens Sjöwall och Wahlöö kunde teckna poliser så handfallna, så verbalt vilsna.

Den andra principiella frågan gäller förstås, som många påpekat, romernas utsatta situation. Trakasserierna i Ungern, Tjeckien och Rumänien, eller i Italien och Frankrike för den delen, har kunnat fortgå utan särskilt bestående kritik från andra länder i den europeiska gemenskapen. Bortsett från några punktinsatser möter inte den växande antiziganismen tillräckligt motstånd.

Måndagens avslöjande måste ses i ljuset av den utvecklingen, därför gäller saken mer än polisiär inkompetens och röta. För svenskt vidkommande öppnar  det också en dörr till ett förflutet som vi inte vill kännas vid, men som hör till nationens skamligaste ögonblick. Det handlar om en historia präglad av registrering, diskriminering och sterilisering; om hur romernas utanförskap cementerats och i sin tur gett upphov till nya trakasserier och ökad alienation. Och detta är inte bara historia. Detta är den värld som svenska romer lever i här och nu.

På måndagen såg vi många exempel god och minnesvärd journalistik, i en tid när journalistiken sägs vara i kris. Jag tänker främst på Niklas Orrenius och Dagens Nyheter förstås, men också på viktiga kommentarer av Lawen MohtadiGabriel Byström och Rakel Chukri.

Ändå var denna måndag en dag som jag främst kommer att minnas för bortförklaringarna, för polismästaren som stod i Aktuellt med flackande blick och tomma ord. Polisen hade nu alla chanser i världen att omedelbart vädra ut och börja om, att erkänna fel och peka ut en ny väg för framtiden. I stället valde man de undermåliga undanflykterna; att aldrig möta de utsatta med en rak blick, med raka svar.

Och sveket, som redan är stort, blev så mycket större.

Fler bloggar