Annons

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

FILMSTÖD Sedan årsskiftet ska produktionsstöd till nya svenska filmer bara gå till etablerade filmmakare. Det är en formulering som får det att krypa i kroppen på mig.


En scen har satt sig i minnet från när skådespelarna Seth MacFarlane och Emma Stone i torsdags presenterade nomineringarna till årets Oscarsgala. Det var när de nominerade i kategorin bästa manliga biroll skulle räknas upp. Först ut var Alan Arkin i ”Argo”. ”Han har fått det förr”, sade MacFarlane med stenansikte. Sedan: Robert de Niro. ”Han har fått det förr”, sade Stone. Sedan Philip Seymour Hoffman, Tommy Lee Jones och Christoph Waltz, alla ackompanjerade med samma korta citat. Efteråt tittar MacFarlane på duken med de nominerade och konstaterar torrt: ”Ja, det där kändes ju fräscht …”
Detta bevisade två saker. För det första att programledare kan vara roliga (jag ville bara påminna om det, eftersom det är ”Idrottsgalan” på SVT 1 i kväll och ni vet vad det brukar innebära i form av plågsamma underhållningsförsök), för det andra att det är lättare att vinna om man redan gjort det förr.
Det är ingen absolut regel. Just i år finns ju förstagångare som nioåriga Quvenzhané Wallis och 81-åriga Emmanuelle Riva, för att inte tala om regissören Benh Zeitlin, vars ”Beasts of the southern wild” är hans första långfilm. Och så finns ju svenske Malik Bendjelloul, med sin dokumentär ”Searching for Sugar man”: han är debutant såväl när det gäller regi, manus, produktion, klippning som allt annat, i detta fantastiska enmansprojekt.
En del av uppmärksamheten efter Bendjellouls nominering har handlat om hans svårigheter med att få ekonomiskt stöd för filmen från Svenska filminstitutet. Han fick utvecklingsstöd, men beslutet om det viktigare produktionsstödet kärvade länge – och fick honom att under en tid helt lägga ned arbetet med filmen. Till slut fick han dock stödet, men i kommentarerna är det uppenbart att det finns kvar en hel del bitterhet kring hanteringen från SFI:s sida.
Han ska dock vara glad att han hann få stöd. Vid årsskiftet började de nya reglerna för utvecklings- och produktionsstöd gälla. Enligt det kan endast etablerade producenter/produktionsbolag söka stöd. ”Med etablerad producent avses sådan fysisk person som har producerat antingen minst två långfilmer eller två dramaserier eller en långfilm och en dramaserie.”, enligt formuleringen på SFI:s hemsida. Då finns inget utrymme för solospelande debutanter som Bendjelloul.
Diskussionen om vilken inriktning för filmstödet som är mest effektiv har varit långvarig, inte minst när det gäller möjligheterna för kvinnliga filmmakare att få en större del av stödet.
Det är möjligt att den nya konstruktionen är klokt tänkt på alla sätt. Men det finns något i formuleringen om att man måste vara etablerad för att få stöd som får det att krypa i mig.
Om det finns ett institutionellt inbyggt motstånd mot nykomlingar i hela stödsystemet blir det knappast lättare för filmmakare som Bendjelloul, eller för Gabriella Pichler/China Åhlander, som gjorde förra årets bästa svenska film, ”Äta sova dö”.
I stället blir det andra som får uppbackningen. Och ni minns väl vilken film SFI valde att själva skicka in till årets Oscars? Nej, det var inte ”Äta sova dö”, utan … trumvirvel … Lasse Hallströms ”Hypnotisören”.
Jag kan, återigen, höra MacFarlanes kommentar ”Ja, det där kändes ju fräscht …”