Annons

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

PRESSFRIHET Allmänhetens Pressombudsman Ola Sigvardsson kritiserade de medier som publicerade bilder på den efterlyste tunnelbanerånaren. Då genomförde en högerextrimistisk grupp, enligt vad de själva påstår, en aktion mot Sigvardssons bostad. Ett vidrigt försök att hota den fria debatten.

Det var i lördags som aktionen mot Sigvardsson genomfördes. Utanför hans bostad hade någon ritat tunnelbanespår, lagt en bild på tunnelbanerånaren och hällt djurblod över det hela. Sigvardsson har polisanmält händelsen.
Förklaringen till aktionen är en krönika som Sigvardsson, i rollen som PO, skrivit i Medievärlden. Där kritiserade han den utbredda publiceringen av de omaskade bilderna från övervakningskamerorna och skrev bland annat så här: ”Frågan till Sveriges publicister är om det inträffade är av den karaktären att medierna kan kasta den traditionella försiktigheten när det gäller identifiering av misstänkta över bord. Är det medias uppgift att bidra i jakten? DN svarar uppenbarligen ja, liksom Expressen och Aftonbladet och flera andra medier. Tillsammans med de flesta andra medier har Svenska Dagbladet alt en annan linje; inget porträtt i dagens tidning och utsuddade anletsdrag i övervakningsfilmen som tidningen lagt ut på sin hemsida. Ur ett pressetiskt perspektiv är Nej inte ett självklart svar på frågan. Om en person är farlig för allmänheten kan det finnas skäl att upplysa om hans eller hennes identitet.
Men mitt i den vrede som jag delar med alla, uppskattar jag de medier som förmår ha is i magen. Jag längtar inte efter onlinejakter på misstänkta brottslingar.”

Man får tycka hur man vill i sakfrågan. Olika utgivare kom till olika slutsatser; det är sunt att det kan göras olika tolkningar av det pressetiska regelverket. Här stod två saker emot varandra: möjligheten att få in allmänhetens tips om identiteten på den misstänkte gärningsmannen (vilket man så småningom fick) och risken mot att oskyldiga som råkade likna gärningsmannen drabbades av en hämndlysten mobb. Det går att förstå båda besluten.

I de kretsar vars hela existens bygger på hat tvekade man dock aldrig. Alla bilder skulle ut. I kommentarsfältet på bloggen Avpixlat varvades de hatiska utfallen mot förövaren och allt han ansågs representera med en flod av förakt mot de utgivare som valde att dölja ansiktet.
Att en rasistisk nätmobb är hatisk är dock en sak. Att det går till fysisk handling är betydligt värre: då är det enda syftet att skrämma till tystnad.

Ola Sigvardsson är en bra PO. Man måste inte alltid hålla med honom eller gilla de beslut som han fattar i sitt uppdrag, men han är en erfaren publicist som förstått vad hans roll kräver – och som inte är rädd att ta plats i den aktuella mediekritiska debatten. Flera av hans företrädare har varit onödigt byråkratiska och vägrat uttala sig i olika frågor innan det funnits ett beslut i ett ärende, vilket gjort att de kommit bort i den dagsaktuella debatten.
Sigvardsson är däremot aktiv: han skriver krönikor, debatterar och tvekar inte att uppmana folk att anmäla i fall där han anser att det begåtts övergrepp.

Att ha en sådan företrädare är viktigt för både press och allmänhet. Om han skulle bli försiktigare av en sådan här händelse vore det olyckligt på många sätt. Inte minst för demokratin och pressfriheten.