Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

BOKMÄSSAN Intresset för boken om Håkan Juholts korta tid som partiledare var stort. Sedan kom Juholt själv till mässan och tog effektivt död på det.

Bokmässan i Göteborg är en best med två huvuden: samtalet och marknaden. De lever sida vid sida och får kraft och vitalitet från varandra. Utan marknadsplats inget samtal, åtminstone inte med en så stor publik, utan samtal inte lika stark försäljning.
Men ibland hamnar de på kollisionskurs. I förlaget ETC:s monter ligger stora högar med boken ”Håkan Juholt – utmanaren”, som när den släpptes på mässans första dag direkt blev en snackis, med bra mediegenomslag. På lördagen kommer Juholt själv till montern för att prata om boken. Det första han säger är att han ”inte läst en mening i boken”. Han säger det för säkerhets skull två gånger: att han bara bläddrat snabbt i den, men inte läst något – och anger i nästa andetag att jodå, visst har han tänkt tanken att han själv någon gång ska skriva en bok.
Effekten är tydlig: man kan riktigt se hur de hugade bokköparnas händer stannar upp på väg mot boktravarna. Vad är det han säger? Är det ett avståndstagande? Är han inte bekväm med innehållet? Och är det i så fall ett gott eller dåligt tecken?
Eftersom jag både hunnit köpa och läsa boken kan jag konstatera att Juholt knappast kan ha något emot innehållet, men att han missförstått sin roll på marknadsplatsen: att väcka intresse för det. Samtidigt sitter hans partikollega Margot Wallström några montrar bort och levererar det ena färgstarka citatet efter det andra, om både politiken, boken ”Margot” och om sin livstecknare Bengt Ohlsson. Hon behärskar spelet, både samtalet och marknaden.
Boken om Juholt,
skriven av journalisten Fredrik Loberg, är dessvärre inte av samma kaliber som Ohlssons välskrivna porträtt av Wallström. Detta trots att historien om han som så gärna ville har minst lika många dimensioner som den om hon som absolut inte ville.
Undertiteln på Lobergs bok är ”Vad var det som hände?” Ett av problemen med den är att man inte får något svar på det. I synnerhet för de som redan hört den prisbelönta SR-dokumentären Partiledaren, som trängde betydligt djupare in i både händelseförloppet och i människan Håkan Juholt.
Loberg berättar en del tidigare okända detaljer och får Juholt att berätta utförligare än tidigare om hur han upplevde den mest turbulenta tiden, men slarvar sig ändå genom de händelser som till slut orsakade partiledarens avgång. Den utgör en knapp fjärdedel av boken och i den ställer sig Loberg alltför tydligt bakom Juholts tolkning av orsakerna till hans fall, vilket i första hand kan sammanfattas i orden klassförakt, krypskytte och ett ondsint mediedrev. Avsaknaden av kritiska frågor och en mer mångbottnad analys av Juholts korta tid som partiledare gör boken alldeles för grund.
Likheten med Mikael Romeros utskällda bok om Mona Sahlin och Tobleroneaffären är uppenbar. De egna bristerna marginaliseras och drevet får all skuld, vilket är en ensidighet som blir problematisk. Både samtalet och marknaden kräver nog betydligt mer än så.

Fler bloggar