Annons

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

MEDIER Domare Levesons rapport förra veckan krävde hårdare reglering av brttisk press. I den finns lärdomar att dra även för den utredning som pågår av det svenska medieetiska systemet. Till exempel att medierna inte alltid har rätt

Tre dagar efter domare Levesons rapport om medieskandalerna i Storbritannien kan man konstatera en del saker, utifrån de reaktioner som inkommit. För det första att Leveson i stort gjort ett bra jobb och klarat den svåra balansen mellan att det måste finnas en fri press men att den också måste uppföra sig anständigt. För det andra att det nu är hårt tryck på premiärminister Cameron att följa Levesons förslag om en tvingande lagstiftning för en fungerande självreglering av pressen. Mer än 100000 har redan skrivit på namninsamlingen med krav på detta, efter uppmaningar från besvikna vittnen i förhören, som författaren JK Rowling.

Cameron ger dock inga signaler om att backa i lagfrågan. Hans utrikesminister William Hague sade i lördags att en lag ”allvarligt skulle skada Storbritannien” i ambitionen att kämpa för pressfrihet världen över, till exempel i fall som med Pussy Riot i Ryssland.

Hague glömmer dock två saker. Dels att pressfriheten formellt inte är skyddad i Storbritannien heller, dels att det som just rullats upp inför Leveson tydligt visat att den brittiska pressen inte tagit sitt demokratiska och samhälleliga ansvar. Därmed är landets trovärdighet i pressfrihetssammanhang redan skadat.

Detta gap mellan verkligheten och de fina proklamationerna är ganska typiskt när det gäller alla diskussioner om mediernas position. De svenska ledar- och kultursidor som kommenterat Levesons rapport har gjort det på samma sätt: med krav på att lagstiftarna ska hålla sina fingrar borta.

Men den som vill ha rättigheter måste också leva upp till sina skyldigheter. Den brittiska pressen klarade inte av att reglera sig själv. Den får nu en ny chans, men med en statlig överrock och mycket hårdare krav på sig. Det är faktiskt rimligt.

I Sverige genomförs just nu en utredning om vårt eget medieetiska system, av journalisten Nils Funcke, på uppdrag av Utgivarna. Den ska bland annat se över hur systemet kan bli mer relevant och förståeligt för allmänheten, gälla även etermedier och även omfatta arbetsmetoderna.

I det arbetet är det viktigt att ta till sig det Leveson skriver om hur medier ”automatiskt och aggressivt” besvarar all form av kritik mot hur de arbetar och en eventuell inskränkning av deras rättigheter.

Pressombudsmannen Ola Sigvardsson sade i en debatt om Leveson på Pressklubben i våras att han aldrig varit med om att en tidning som anmälts till PO har gått med på att den har gjort fel. Reflexen är alltid att värja sig och hävda sin rätt. Det är förståeligt. Men det är, som Leveson visar, inte hållbart i längden. Åtminstone inte utan att det också kostar i sjunkande förtroendesiffror.