Kulturchefsbloggen

Daniel Sandström

Daniel Sandström

När jag arbetade på en tidning i Malmö kunde vi stundtals bli lite trötta på hur staden skildrades i riksmedierna.

Ointresset var oftast stort, utom när det inträffade något dramatiskt, som ett gängrelaterat mord eller ett upplopp i Herrgården. Då blev det full fart. Det var som en inverterad Melodifestival, många kom för att uppleva något spektakulärt. När festivalen väl var över väntade en vardag som få, med några undantag, hade lust att skildra.

Kulmen var när seriemördaren Peter Mangs härjade i Malmö. Då kom journalister från hela världen. De kom från Norge, Danmark, Spanien, England och USA och de frågade vad som var fel med Malmö. Som om det var just stadens fel att någon gav sig på dess invånare.

När dessa journalister sedan med egna ögon såg vad som utmålats som en av norra Europas farligaste städer, blev de som regel besvikna. ”Va”, utbrast ett danskt tv-team efter att ha varit i Rosengård, ”är detta ghettot?!”. De sökte efter ett krig, när de inte fann det åkte de vidare, till nästa sak som hände ”nu”.

Jag skriver inte detta för att förringa Malmös problem. De är oräkneliga och omskrivna. Men det finns något i den sporadiska och händelsestyrda bevakningen av Malmö – läs förresten Sydsvenskans Rakel Chukri här – som kastar ett intressant ljus över bevakningen av Husby och det som händer där. Det handlar om nuet, hur makten över nuet blivit allt viktigare i journalistiken – i form av live-tv, av direktrapporteringar och twitteruppdateringar. Just nu är ”just nu” förbannat hett.

Givetvis handlar denna mediala fixering om ökad medial konkurrens, delvis kommer den från medborgarna själva och den mobila rapportering som de står för. Efter kravallerna i London och efter terrordådet i Boston kunde man konstatera att den ledande bevakningen kom via sociala medier från vanliga ögonvittnen på plats.

Journalistik har alltid varit en kamp om nuet, men nu har den kampen hårdnat. Och det påverkar oss kanske mer än vi tror. Jag har läst bra analyser och följt bra närvarorapporter från och om Husby och om det som händer där nu, men jag har också sett journalister som intervjuar sig själva i brist på annat att säga – det ligger i live-rapporteringens natur att kvaliteten varierar.

Detta nya beteende ändrar inte behovet av klassisk journalistik. Av granskningar, analyser och reportage som har det gemensamt att de är inte är slavar under nuet. Ett samhälles problem och utmaningar kan inte lösas med punktinsatser. När det väl brinner är det så dags. Då uppstår också en märklig krishantering från politikernas sida: de fokuserar på att säga rätt saker just då –  läs Göran Erikssons analys om just detta – för att symboliskt rädda ansiktet, snarare än på reellt förebyggande arbete.

Men det är ju detta arbete som egentligen bör granskas. Innan vi kom till detta brinnande ”nu” så fanns det en vardag, en vardag i skuggorna, där samhällets problem och utmaningar fått gro i Husby och i Malmö i vad som kan tyckas vara en evighet, i en tid som saknar ”nu” och där mycket verkar vara försent.

I Malmö har det funnits gott om tecken på att något inte stod rätt till i staden, trots att varumärkesbygget dånat på med full kraft. Det var bokstavligen ingen nyhet att stadens så kallade utsatta områden hade en negativ utveckling. 2011 konstaterade skolinspektionen att delar av stadens skolor uppvisade ett ”alarmerande kunskapsresultat”, att utbildningsverksamheten hade stora brister i ”styrning och ledning” och att ansvariga politiker trots denna vetskap inte gjort något sedan 2006. Svaret på varför det brunnit i Malmö de senaste åren, låg alltså långt tillbaka i tiden.

Jag vågar tro att det finns liknande samband i Husby. Men de flesta avgörande samhällsförändringar går för långsamt för att fångas i realtid. De är också för omfattande för att vi riktigt ska förstå dem medan de sker. Just nu spelas det ett blame game kring det som händer i Husby, men när den matchen ebbat ut (den blir ju aldrig färdigspelad) finns risken att intresset också dör. Men samhället måste fortfarande komma med ett svar på den fråga som just nu stavas Husby, men som i går stavades Malmö och som i morgon kommer att heta något annat.

Hur vi kommer dit, är en utmaning för både journalistiken och politiken: att fånga nuet innan det blir detta brinnande ”nu”. Egentligen är det en fråga om långsiktighet och uthållighet, två dygder som nuet också utmanar.

 

 

 

 

 

 

 

Fler bloggar