Daniel Sandström
Visst känns det som att medielogiken håller på att skrivas om i realtid?
Det kan förbrylla vem som helst, inte minst en politiker som vill pröva spelets nya regler.
Jag tänker på Jasenko Selimović och hans svar till Jonas Hassen Khemeri.
På pappret var det helt rätt. I stället för att ta på sig politikerhatten, med all den distans som det medför, spelade Selimović kompiskortet. Nu var det inte ministerns närmaste man som talade utan människan. Jasenko, inte Selimović.
Man kan tycka vad man vill om formuleringen ”Jonas, min vän”, men nog var det en modig inledning på en artikel. Modigt var också försöket att spela på Khemiris planhalva: att Selimović valde att skriva känslomässigt, till synes broderligt och nästan litterärt, när motparten råkar vara en författare i högsta divisionen.
Men modigt kan också vara dumt.
En författare eller en konstnär behöver inte svara på följdfrågor, verket talar helst för sig själv, publiken får tolka det som den vill. Så fungerade Khemiris brev till Beatrice Ask.
Men politikern har inte samma spelrum, inte ens om man varit dramatiker och teaterchef.
Alltså började folk med rätta fråga varför Selimović, som faktiskt har ett ansvar för integrationspolitiken, inte skrev om den politik han för.
En text som är öppen för tolkningar kommer också generera frågor, dessutom kritiska sådana. Och medan en teaterchef kan vara nöjd om publiken går hem från en föreställning med en rad knepiga frågor ringande i huvudet, så är det väldigt sällan vägen till framgång för en politiker.
Då tappar politikern initiativet, får svara på frågor om vad man egentligen menade, tvingas reda ut missförstånd, blir styrd snarare än styr. Vi accepterar luckor i en litterär text, men inte i ett resonemang från en ansvarig politiker. Och varför skulle vi göra det?
I dag gick Jonas Hassen Khemiri ut på sin blogg och svarade Selimović. ”Vi känner inte varandra”, skrev Khemiri. ”Varför påstår Selimović att vi är vänner? Sätt er genast i smågrupper och diskutera”. Kort sagt: om man vill vara vän med någon på offentlighetens kalla scen, måste man vara säker på att vänskapen är bergfast – det är ju inte Facebook vi pratar om.
Därför tar den politiker som vill tala som något annat än som politiker en gigantisk risk. När Håkan Juholt skrev på Sydsvenskans kultursidor om kärleken till ”Les Misérables” var det verkligen inte någon politisk fullträff. Även om makthavaren kan skriva, så kan makthavaren aldrig vara författare.
Vi vill helst att våra politiker ska vara genuint tråkiga, av samma skäl som man inte gillade att se sina föräldrar ge sig ut på dansgolvet när man hade party i femte klass. Ansvar är tråkigt, så måste det vara. Khemiri kan skriva ”Beatrice”, men Ask kan inte skriva ”Jonas” . Makten kan aldrig lägga bort titlarna.
Det betyder också att Jonas Hassen Khemiri aldrig kommer att få något brev på en kultursida från Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven. Det är både tråkigt och, numera, fullständigt självklart.