Annons
X
Annons
X

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

PALMEFÖRTALET Möjligen skrivs nu sista kapitlet i striden om förtalet i filmen ”Call Girl”. Att regissören Mikael Marcimain går med på att klippa bort scenen där rollfiguren som anses spegla statsminister Olof Palme begår brott genom att köpa sex av en minderårig flicka gör att familjen Palme till slut fått sin vilja fram.

Men vägen dit har varit kantad av en lång rad av korkade beslut och fegt agerande av Marcimain och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten.

1. Manusmisstaget
”Call Girl” bygger på en verklig historia. Men det finns inget i den historien som ger belägg för att Palme köpt sex med minderårig. Att skriva in det var både naivt och dumt. Naivt, eftersom filmmakarna borde ha förstått att det skulle bli en juridisk diskussion, dumt eftersom det ofrånkomligen skulle ta bort fokus från den historia de ville skildra: om maktmännens utnyttjande av unga, utsatta flickor. Det är inget konstigt att en spelfilm skildrar verkliga händelser, men det finns en gräns för vad man kan göra – och den går solklart vid att peka ut tydligt identifierbara personer för brott.

2. Bortförklaringarna
Ända sedan debatten drog igång – en månad före biopremiären – har regissören och manusförfattaren försökt hävda att det inte är Palme man ser i filmen, trots att det torde vara uppenbart för varje biobesökare att det är han som skildras, genom bekanta scener och till och med direkta Palmecitat. Den berömda eftervalskommentaren om att Palme efter förlusten skulle ”hem och äta pyttipanna” förklarades bland annat med att ”Pyttipanna var en vanlig maträtt på 70-talet”.

3. Tystnaden
Några dagar efter biopremiären i november steg kritiken mot ”Call Girl” till stormstyrka, efter att flera kulturskribenter och debattörer, däribland jag, konstaterade att det rörde sig om ett solklart fall av förtal av avliden – och att det var fegt av Marcimain & co att bara hänvisa till att det var fiktion, istället för att erkänna att det var Palme som åsyftades. Efter detta gjorde sig filmmakarna plötsligt oanträffbara. Filmbolaget hänvisade till att de höll på med nya projekt och när SvD ville skicka en reporter till en pressträff i Finland fick vi nej, eftersom de inte ville prata med svenska medier.

4. Vacklandet
När Marcimain till slut ställde upp på en intervju för SvD, i Turin, anklagade han medierna för att ha skapat ett drev mot filmen. Han beklagade att Palmes familj tagit illa vid sig, men ångrade inget med filmen och sade då att ”Det vore löjligt att ta tillbaks något, det skulle vara som om man gjort något fel.” Nu gör han trots allt det: klipper bort det som Mårten Palme hela tiden velat få bort ur filmen. Det hade han kunnat göra redan före premiären: han visste ju redan då vilka starka känslor inslaget väckte hos Palmes anhöriga.

Det hela är ett enda långt hyckleri, från filmmakarnas sida. Det har raserat deras trovärdighet, men också skadat filmens ursprungliga syfte: att lyfta fram de utnyttjade tonårsflickor. Det är det verkligt tragiska.