Annons

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

NYHETSVÄRDERING Var går gränsen för mediernas egenintresse? Och vad händer med trovärdigheten när tidningar gör sig själva till nyhetscykelns nav?

När Expressen förra tisdagen kom ut med en 12-sidig vimmelbilaga med bilder på deltagarna på kulturredaktionens årliga fest kvällen före skrev Dagens Nyheters krönikör Viktor Barth Kron på Twitter: ”Nu byter man slogan. ”Expressen – berättande som berör” ändras till ”Berättande – som berör Expressen”…”
Att medieföretag ägnar stort spaltutrymme åt händelser som handlar om dem själva är inget konstigt: alla, inte minst SvD, gör det när man vunnit priser, visat upp bra siffror eller lanserat nya produkter. Det är en del av kommunikationen med läsaren och marknaden och även om sammanhangen och proportionerna ibland kan bli orimliga är det i grunden rätt harmlöst och på sin höjd något som det fnissas och pekas finger åt bland läsare, konkurrenter och i branschpress.
När det gäller riktiga nyheter är det en annan sak. Och även här utmärkte sig Expressen den gångna veckan.
Först gällde det vapenbrottsdomen där bl a tidningens chefredaktör Thomas Mattsson fälldes i hovrätten. Både inför och efter domen rapporterade man i mycket stor omfattning, med tydlig kritisk spets mot domstolen.
Dagen efter var det stort pådrag igen, med en livesändning på webb-tv där Mattsson avslöjade att Drottning Silvia och riksmarskalken driver ett ärende mot Expressen och tre andra tidningar i PO-systemet – och att de nu överklagat till Pressens Opinionsnämnd, sedan Allmänhetens Pressombudsman friat publiceringarna. Detta dominerade även torsdagens tidning, vars nyhetssidor inleddes med fyra sidor om ”Silvias raseri” – och chefredaktörens argumentation om varför juristerna och redaktörerna som inom kort ska fatta beslut i ärendet borde fria Expressen och de andra.
Var detta dagens viktigaste nyhet? Var vapendomen det? Möjligen. Uppenbarligen gör Expressen den bedömningen. Vad läsarna tycker vet vi inte.
Att medier är part i målet i de nyheter de tar upp är inget nytt, inte ens i Expressen: minns Bo Strömstedts jublande efter ”176-0”-segern i tryckfrihetsmålet om spelskandalen 1990. Men det var undantag: nu börjar kampanjandet i nyhetsärenden bli en stapelvara. Rapporteringen i nyhetsärenden som berör medieföretag börjar mer och mer se ut som redaktionella tifo, med vilda applåder för den egna linjen och hån mot motståndarna. Även på nyhetsplats.
Thomas Mattsson är en av Sveriges främste publicister – och han har gjort underverk med att återskapa många av kvällstidningens klassiska styrkor. Han är också, tillsammans med Aftonbladets Jan Helin, den som oftast tar fajten i allmänna publicistiska och pressetiska frågor, när andra utgivare duckar.
Men kanske bör vi alla fundera på om någon rimlighetsgräns ändå inte har passerats i sättet att bevaka nyheter där man själv är en part. Det finns ju andra arenor att debattera de här frågorna på.
Om utvecklingen leder till att läsarna inte längre vet vad som styr rapporteringen – den rimliga nyhetsvärderingen eller den egna agendan – kan det bara få negativa konsekvenser. För oss alla.