Annons

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

FALLET QUICK Det finns ett uttryck på pitemål, eller pitbondska, som min svärmor lärt mig och som i transkription skulle kunna stavas ”Djii dä åt bottn å schleut å klöös vä nagla öte schwaagiisn.” Fritt tolkat betyder det ungefär ”Giv dig åt botten och sluta klösa med naglarna i svagisen”. Eller i extrem klartext: Lägg ner.

Jag har tänkt på det uttrycket en hel del den senaste tiden. Först vid läsningen av Ann-Marie Åshedens ”Förbannelsen” om Hans Holmér och Palmeutredningen, sedan efter att ha följt webb- tv-sändningen av Publicistklubbens debatt om Thomas Quick-bevakningen och slutligen i dag, efter att ha läst justitierådet Göran Lambertz debattinlägg i Dagens Nyheter. Man ska vara skeptisk mot åsiktskonformism och ensidighet i mediebevakningen, men det finns också gränser där det benhårda fasthållandet vid den egna linjen leder till en intellektuell kraschlandning, som förvandlar all form av verklighetsbeskrivning till ett enda hojtande debatt-slagsmål. Som om allt kunde reduceras till åsikter.

Lambertz artikel var ett svar på skribenten Maciej Zarembas artikel ”Domarna abdikerade från sin uppgift” (DN 10/9). Den var ett av de mest sansade och läsvärda inläggen i en annars hysteriskt uppskruvad debatt om Quick-domarna i olika instanser. Zaremba lyckades pedagogiskt reda ut de mönster i rättsförfarandet som i enstaka fall lett till felaktiga eller tvivelaktiga domar. Zaremba påminde där om en rapport från 2006, där Hans-Gunnar Axberger skrev: ”Domstolens första roll är att från rättssäkerhetssynpunkt kvalitetssäkra brottsutredningen. När så inte skett är det alltså domstolen som bär ansvaret för denna brist.”

När Göran Lambertz nu svarar vägrar han återigen att se detta ansvar. Han vidhåller att av de domar där Quick fälldes av olika tingsrätter är ”fem högkvalitativa och den sjätte inte så tokig” och talar om den ”starka bevisning” som fanns – och finns. Greppet om den svaga isens kant är slipprigt, men han klöser sig envist fast med naglarna, med ögonen stängda för såväl friande hovrättsdomar som den övertygande granskningen av hela förloppet i Hannes Råstams ”Fallet Quick”.

Istället försöker Lambertz sammanfatta Quickaffären som ett ”journalistiskt haveri”. Det var den möjligen, under ett antal år. Idag är den inte längre det, tack vare journalister som Råstam, som avhöll sig från pajkastning och lade all möda på en sak: att ta reda på fakta. Eller snarare: att ta till sig dem.