Hon gjorde tillvaron mer uthärdlig

TILL MINNE SvD:s mångåriga korrespondent och medarbetare Cordelia Edvardson är död, 83 år gammal. Det är en förlust för många. För familjen och vännerna. För oss som kände och arbetade med henne, för alla som läste och älskade hennes texter. Men kanske mest av allt för journalistiken. Saknaden av hennes oskrivna ord är svårast att bära, eftersom de hon skrev betydde så oerhört mycket.

Det ska komma en antologi med Cordelia Edvardsons kolumner i SvD nästa år. Precis som med boken ”Berättelser från gränsen” är den gjord i urval av Agneta Pleijel och den har fått en preliminär titel som just nu, i sorgens stund, känns oerhört väl vald. Den ska heta: ”För att livet ska bli något mera uthärdligt bör man tro på under”.

Det största undret var naturligtvis Cordelia själv. Flickan som överlevde. Det brända barnet som sökte sig till elden. Hon som såg ondskan i vitögat, men aldrig klev undan och under hela sin livsbana gjorde livet mer uthärdligt för alla oss andra. Alltid orädd, alltid buren av en drivkraft och en osviklig förmåga att förstå och förklara. Hon drogs till det komplexa och snudd på obegripliga, men hjälpte oss alltid att få insikt. En humanistisk folkbildare, med ett språk som skar igenom all polemik. Hon förstod, hon visste och hon kunde berätta. Men hon strök aldrig medhårs.

När Cecilia Uddén tog emot det första Cordelia Edvardson-stipendiet för två år sedan pratade hon om att journalister måste ha en ”subjektiv, men också skeptisk blick”. Det var en perfekt bild av vad Cordelia stod för. Hon var sitt jag, men inte snärjd av det, utan alltid tillräckligt öppen för att kunna utmana även sig själv. Hon var själva antitesen till den blint polemiska och distanslösa värld som präglar en så stor del dagens ideologiska retorik i frågor om etnicitet och religion. Men framför allt var hon närvarande. Subjektiv, registrerande, empatisk och skeptisk. Och ofta djupt humoristisk, i sin blick och sitt språk.

De senaste fyra åren pratade jag med Cordelia flera gånger varje vecka. Det var alltid något som var oerhört viktigt. Ett ord hon ville ändra, en text som måste in, så fort det bara gick, en dator som krånglade, en nyhet som upprörde henne, en ångest som måste vädras. Eller bara behovet av att påminnas om att vi fortfarande behövde henne, att hennes ord fortfarande betydde något.
Det behövde hon naturligtvis aldrig tvivla på. Men hon gjorde det ändå. Det gör alltid de allra bästa.

Just nu känner jag en stor tomhet över att inte få fler samtal, att inte få fler kolumner att redigera. ”Den är lite lång, men det kan väl du ordna. Det är väldigt viktigt. Jag lämnar den i dina händer, du får ta hand om den, älskling”, kunde hon säga, skickligt spelande på fåfängans strängar.
Men hon hade ju rätt. Det var alltid viktigt.
Hon hade mer att säga, det vet jag. Men nu måste vi säga farväl. Och på återseende till hennes texter, de hon lämnade kvar till oss. De som gjorde – och gör – allting mer uthärdligt.