Annons

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

TIDNINGSKRIS På tidningskonferensen World Newspaper Congress i Kiev häromveckan fanns en fras som upprepades särskilt ofta, om hur tidningsföretagen och mediehusen ska tackla sina utmaningar: ”One kitchen, several media restaurants”. Det är den gamla multikanalpublicerings-önskedrömmen i en tjusigare förpackning: producera en gång, publicera överallt och låt sedan publiken välja hur och när de konsumerar. Så länge de betalar.
Som lösning på tidningskrisen är det inte mycket att komma med. I verkligheten lär det snarare behövas ett medialt innehåll som är mer varierat och unikt och som tar tillvara respektive kanals särskilda styrkor.
Men det finns också ett annat problem med restaurangliknelsen: att det blir allt färre i köket.
Just nu genomgår den svenska tidningsbranschen ett personalmässigt stålbad. Promedia, Sydsvenskan, Göteborgs-Posten, SvD och Mittmedia är bara några bolag där sparpaketen nu leder till mycket kraftiga minskningar av redaktionerna. I Norge sker samma sak, när SvD:s ägare Schibsted genomför sitt sparpaket på en rad norska dagstidningar. Där har detta lett till en intensiv debatt om ägaransvar, i Sverige är den fortfarande i sin linda.
Åke Härdfeldt, mångårig chefredaktör på Dagbladet i Sundsvall, fick kravet från sina ägare att spara ytterligare tio miljoner, bland annat genom att maximera samarbetet med lokalkonkurrenten (som har samma ägare). Ett kök, två restauranger. För Härdfeldt passerades där en gräns för vad han kunde ställa upp på: han valde därför att avgå.
Det är lätt att sympatisera med honom, inför sparåtgärder som ses som alltför drastiska och riskabla.
Å ena sidan går det att förstå medieägarnas frustration, i en marknadssituation där konjunktur och strukturella skiften tillsammans sätter verksamheten under hård ekonomisk press. Å andra sidan är det just i sådana lägen som de som säger sig vilja ta ett långsiktig publicistiskt ansvar och värna kvalitetsjournalistiken måste visa förmåga att tänka långsiktigt – och inte bara ta extremt kortsiktiga kvartalsrapportsekonomiska hänsyn.
Schibsteds koncernchef Rolv Erik Ryssdal sade när sparpaket offentliggjordes att tidningarna måste göra två saker samtidigt: ”fortsätta stärka den digitala kompetensen och anpassa (det betyder minska/min kommentar) kostnaderna”.
Detta bygger dock på illusionen att ”digital journalistik” per automatik kräver mindre personal. Det kan den göra, om man arbetar mer med aggregering av andras nyheter och med omkok av sina egna. Men då ökar också risken att det blir en allt tunnare soppa. Det kan knappast ses som en stabil framtidsstrategi, för den vars verksamhet i grunden bygger på publikens förtroende.
Även i digitala restauranger kommer gästerna att kräva kvalitet. Vem ska annars kunna förmås att betala?