Annons

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

KULTURSIDESDEBATT Litteraturprofessor emeritus Lars Lönnroth för en kampanj mot ”förfallet” på svenska kultursidor i allmänhet och SvD Kultur i synnerhet. I den diskussionen kan det behövas lite perspektiv.

I december skrev Lars Lönnroth en artikel i Axess med rubriken ”En kultursidas förfall”. Den handlade om ”journalistifieringen av kultursidorna” och att ”journalistutbildade reportrar med förankring i medievärldens nyhets- och featureredaktioner” (av Lönnroth kallad ”underklassen”) tagit makten över kultursidorna och att kulturskribenter med förankring i universitetsvärlden och den litterära parnassen (av Lönnroth kallad ”överklassen”) är på väg att motas bort från dagspressen. Den utlösande faktorn var att SvD Kultur meddelat ett antal skribenter, bland dem Lönnroth, att de inte längre skulle ingå i gruppen litteraturkritiker i SvD (mer om det senare).

Artikeln kommenterades på många håll. En del applåderade Lönnroth, bland annat på mejllistor och på Facebook. Expressens biträdande kulturchef Johan Hilton twittrade att han hoppades att han aldrig skulle bli en gammal kulturfarbror som behövde 7000 tecken på sig för att säga att det var bättre förr. Och Borås Tidnings chefredaktör Stefan Eklund, som precis som Lönnroth varit kulturchef på SvD, skrev i sin blogg att Lönnroths text andades bitterhet: ”Men att, som Lars Lönnroth, tro att det skulle innebära en självklar försämring av innehållet är förstås bara dumt. SvD har helt enkelt genomfört ett generationsskifte bland sina skribenter. Kvar finns en mängd intressanta kritiker som inte ser samtiden som något katten släpat in. De flesta av dem är yngre, visst. Men ålder är tyvärr inget kvalitetsmärke i sig. Det visar också Lars Lönnroths artikel.”

Själv respekterar jag förstås Lönnroths åsikter, även om jag inte delar dem. Däremot tycker jag att det är tråkigt att han blandar upp sin argumentation med en lång rad felaktigheter om SvD Kultur. En del är grundlösa spekulationer, annat är saker som han vet är fel, eftersom han fått information om saken, men väljer att ändå hävda.
Exempelvis skriver han att ”tidningsledningen av besparingsskäl beslutat minska budgeten för bokrecensioner och inrikta kultursidorna tydligare mot så kallat livsstil, mediefrågor och mer lättviktigt gods.” Det är naturligtvis helt fel. Det finns inga sådana beslut, budgeten är inte uppdelad på det sättet, och ingen har den ambitionen. Lika fel är det när Lönnroth påstår att tidningen ska ha en mer ”livsstilsinriktad linje, med större tonvikt på mode, inredning, resor underhållning och bästsäljare”. Kort svar: nej, det ska vi inte. Snarare tvärtom.
Han skriver också att ”man vill dra ner på recenserandet av akademisk facklitteratur, klassikerutgåvor och mer krävande skönlitteratur för att istället koncentrera sig på det mer lättillgängliga och populära”. Vem ”man” är framgår inte, jag har i vart fall aldrig hört någon framföra den åsikten. Och Lönnroths påstående att recenserandet av facklitteratur ”i stort sett upphört” är naturligtvis en direkt lögn.

Lönnroth försöker se ett mönster i det han kallar ”avskedandet av SvDs kulturskribenter”: att det finns en djävulsk plan om förytligande och infantilisering i någon skrivbordslåda någonstans. Men det gör det förstås inte. I alla diskussioner som just nu pågår inför omgörningen av kultursidorna – en förändring som kommer att synas senare under våren, enligt den tidplan som lades upp i höstas – diskuterar vi istället behovet av att förstärka kärnkulturen, värna kritiken och Under strecket och lyfta kulturdebatten. Lönnroths skissande om mer ”lättviktig lifestyle”, är inget som över huvud taget varit på bordet.
Vad det handlade om mer konkret när vi minskade antalet litteraturkritiker var att det gjordes en välbehävlig översyn av en kritikergrupp som under decennierna vuxit sig orimligt stor. Tidningen hade runt 55 litteraturkritiker, varav många bara skrev någon enstaka recension om året. Jag tror inte att någon annan kulturredaktion i Sverige hade en lika stor kritikerkrets. Det var inte bra för vare sig skribenterna, för läsarnas behov av att identifiera sig med kritiker, för kontinuiteten eller för möjligheten att ha en fungerande dialog med kritikergruppen. Därför valde vi att arbeta med en något mindre grupp, de är nu runt 30 skribenter, och har också för avsikt att ta in en del nya namn. Däremot fortsätter vi att ha med en stor del av dessa skribenter på en avdelning som Under Strecket – och även i andra sammanhang. Ingen är bortmotad från tidningen, utan det handlade om att få en bättre struktur just på gruppen litteraturkritiker.

Lars Lönnroth målar upp bilden av att det knappt finns några akademiskt meriterade skribenter kvar och att detta är förödande för kvaliteten, vilket är en grov osanning, som är respektlös både mot de skickliga skribenter som har sådana meriter och de som inte har det, men som ändå är både kompetenta och uppskattade. I en uppföljande artikel i senaste Axess i veckan (ej på nätet) utvecklar Lönnroth sina tankar med ett angrepp på vår kritiker Magnus Persson, professor i litteraturpedagogik. Därmed framgår det tydligt att det inte är frågan om akademiker i sig som är viktig för Lönnroth, utan om att det ska vara ”rätt sorts” sådana. I synnerhet sådana som är i hans egen generation och som medverkade redan på hans tid som kulturchef, verkar han tycka.

Det finns, som Hilton påpekade, stora drag av nostalgi och det-var-bättre-förr-tänk över Lönnroths pamfletter.
Av ren nyfikenhet beställde jag därför fram gamla lägg ur arkiven för att studera hur sidorna såg ut under Lönnroths tid som kulturchef. Av praktiska skäl valde jag januari 1993 och jämförde dem med januari 2013, två decennier senare.

Någon separat kulturdel fanns det inte 1993 (vilket är intressant för alla som förfasar sig att SvD i år ”lägger ner” den egna kulturdelen. Kulturen hade tre dagliga helsidor, i en del där även Sporten och Idag återfanns. Det var stora, välpackade, rätt homogena och ohyggligt textintensiva broadsheetsidor, men ändå ett ganska begränsat utbud – trots att kulturredaktionen då var betydligt större och mer resursstark, eftersom ägarna då tolererade att tidningen gick med flera hundra miljoner i förlust årligen.
I dag gör vi i snitt 10 tabloidsidor kultur per dag. Om man räknar i spaltmillimeter erbjuder SvD Kultur i dag ungefär 60 % text mer än på Lönnroths tid. En del kan förklaras med en modernare tidningsform: visuellt starkare, luftigare och mer inbjudande. Men även med det i beaktande får SvD-läsaren i dag betydligt mer kulturjournalistiskt innehåll än 1993. Så kommer det även att bli när SvD senare i år gör en omgörning av tidningen, där kulturmaterialet åter flyttar in i nyhetsdelen – och kompletteras med ett omfattande, fördjupande söndagsmagasin, inriktat på kulturens kärnområden. Antalet sidor kommer inte att minska, inte heller ambitionerna om att hålla hög redaktionell kvalitet.

Om man ser till innehållet stämmer det att antalet litteraturrecensioner var fler 1993. Då publicerades 67 recensioner under en månad, i år var det 42 (och därtill avhandlade mer än hälften av månadens Under strecket fackböcker av något slag). SvD-läsaren i dag får alltså 10 färre skönlitterära recensioner per månad än 1993 och 15 färre fackböcker. Knappast något moras. Detta är heller ingen förändring som skett nu, utan gradvis under de gångna decennierna – och den speglar också en allt mer omfattande bokutgivning, där redaktionerna tvingas gallra och välja allt hårdare. Men fortfarande har SvD Kultur en litteraturkritik som tillhör de mest omfattande i svensk press – och så kommer det att vara även framöver. Att ”krävande litteratur” väljs bort är ju också ett bisarrt påstående, som varje läsare av kultursidan lätt kan avfärda. Mängden ”bred” litteratur var precis lika stor på de sidor från 1993 jag granskat som i dag.

Samtidigt som antalet bokrecensioner minskat något har dock andra konstformer flyttat fram positionerna. Till exempel har SvD 2013 nästan dubbelt så många scenkonstrecensioner som 1993, mer konstkritik och mer filmkritik. Och betydligt fler långa reportage och intervjuer, ofta med författare.
Lönnroth skrev i sin första artikel att ”kulturbilagan har alltmer kommit att likna traditionella damtidningar, med texter om mode, filmstjärnor och liknande”. Inför sådana påståenden undrar jag om han faktiskt tappat läsförmågan eller inte längre bryr sig om att se efter. Ta förra helgens kulturbilagor, till exempel, med intervjuer med Olja Grjaslowa och Lars Weiss, reportage av Jesús Alcala om hedersmord och Elise Karlsson om crossoverlitteratur, starka texter på Förintelsens minnesdag av Salomon Schulman och Kaj Schueler (om Primo Levi). Plus all teater-, musik- och litteraturkritik. Damtidningsaktigt?

Bättre förr?
Det är förstås omöjligt att svara på. Att kulturjournalistiken är annorlunda med två decennier mellan är en självklarhet för vilken betraktare som helst. Om man gillar utvecklingen eller inte är mycket en fråga om tycke och smak och preferenser. Själv längtar jag inte direkt tillbaka.
Men ju mer jag läser Lönnroths artiklar och mejl blir det uppenbart att det största problemet för honom är att kultursidan i dag inte är EXAKT som förr. Med honom i en centralroll.
Jag är ledsen, men det kan jag faktiskt inte göra något åt.