Annons

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

USA-VALET Aggressiv hatretorik och ett evigt skämtande om Big Bird. Det är viktigare än sakfrågorna i det amerikanska presidentvalet.

Antalet sidor i SvD i år som handlat om det kommande presidentvalet kan räknas i hundratal. Svenska mediers intresse för USA-valet är så stort att amerikaner som får kännedom om det häpnar. Hen i Hökarängen är betydligt bättre informerad om alla aspekter av kampanjerna än Troy i Tallahassee.
Vad det beror på är i sig en intressant diskussion. Kanske på att vi här tror att det verkligen handlar om ett val: att amerikanerna lyssnar, funderar och fattar beslut om vem som ska leda den fria världen de kommande fyra åren. I själva verket är rörligheten mellan blocken i amerikansk politik extremt liten: endast 5-6 procent av väljarna överväger ens att byta parti i presidentvalet.
Men genom att svenska medier tar sakfrågorna i valet på ett sådant oerhört allvar riskerar vi ibland missa vad valkampanjen egentligen handlar om. Hat, till exempel. Och humor.

I SvD i morgon skriver vår kritiker Eva Johansson om den del av bokutbudet som förkläds som fakta, men som i själva verket mestadels är ren hatpropaganda. I år handlar den mest om Barack Obama, med titlar som The amateur, The great destroyer, Trickle down tyranny, Crushing Obamas dream of the socialist states of America och What the (bleep) just happened?, men det finns naturligtvis fler sidor av den genren.
Det är en fascinerande inblick i en opinionsbildning som är ett onyanserat, men högljutt predikande till kören, ungefär som att följa ”nyhets”-rapporteringen på antimuslimska hatbloggar här hemma . Om det funkar? Förmodligen, i de egna leden. Däremot omvänder det sannolikt inte en enda väljare.
Humorn är en annan central fråga. Jag har i många år hävdat att Jon Stewarts The Daily Show, som i veckan gästades av president Obama, är viktigare för kandidaternas image än alla nyhetsprogram och i årets kampanj har humorn blivit ännu viktigare, mycket tack vare Romney-kampanjens fascinerande fixering vid en viss gul fågel.
Ja, vi talar om Big Bird. Det 2,5 meter höga gula fjäderfä som är en av stjärnorna på Sesame Street. Mitt Romney har under lång tid använt Big Bird som en symbol för vad han mest av allt vill motverka: nämligen slöseri med allmänna medel. I den första debatten med Obama konstaterade Romney att han gillade public service-tv och Big Bird, men att han inte tänker låna mer pengar från Kina för att finansiera det. ”That’s number one”, sade en allvarlig Mitt.
Svaret från anhängare av Obama – och Big Bird – har naturligtvis inte dröjt. Reklaminslag och Youtube-filmer har parodierat Romney och med allvarlig ton mässat ”Här är kandidaten som vet var det verkliga hotet mot vårt land finns”, medan en skylt på Wall Street byts ut mot Sesame Street.
Vid torsdagens traditionsenliga Al Smith Dinner, där kandidaterna ska visa sin skämtsamma sida, pratade Romney återigen om Big Bird. Han berättade bl a om hur man förbereder sig för en tv-debatt mot Obama: ”First refrain from alcohol for 65 years, then get the biggest straw man and mercilessly attack it, Big Bird didn’t even see it coming.”
Tydligare kan det inte sägas: vill man förstå amerikansk politik måste man ha koll på fluffiga fåglar.