Annons

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

MONOPOLKROSSAREN Vem var han, Jan Stenbeck? Många vill vara med och justera synen på mediemogulen. Men Martin Jönsson tycker att den viktigaste betydelsen kommit bort.

Efter den utmärkta SVT-dokumentärserien om Jan Stenbeck har många velat kommentera och nyansera bilden av mogulen. Inte minst gäller det hans gärning på medieområdet.
Författaren och journalisten Göran Rosenberg skrev på Expressen Kultur om fascinationen inför att den ständigt vinstjagande Stenbeck också finansierade den långt ifrån kommersiellt gångbara tidskriften Moderna Tider, som Rosenberg var redaktör för under större delen av 90-talet. Här möjliggjorde Stenbeck ”en typ av journalistik som för en kort tid tilläts virvla förbi i det svenska medielandskapet och den svenska offentligheten”, med en kvalitet som enligt Rosenberg är en omöjlighet i dag.
Ann-Charlott Altstadt replikerade snabbt på Rosenbergs äreminnestext och skrev på Aftonbladet Kultur att Rosenberg och hans tidning snarare ”blev en marionett för de nyliberala samhällskrafter som byggde om vårt välfärdsland till en marknadsplats” – och att detta var vad Stenbeck egentligen ville med Moderna Tider. Mer machiavellisk mogul än välvillig mecenat alltså.
En tredje åsikt om Stenbecks medieambitioner kom i veckan, då förläggaren Svante Weyler skrev ett inlägg i Expressen. Det ”kryper i” Weyler när bilden av Stenbeck blir alltför välvillig. Själv ser förläggaren framför allt ett arv som han gärna varit utan i Mediesverige, en framväxande värld av förytligande, kommersialisering och förnedring. Han avfärdar Metro med att den bara ”snott” annonsmarknader från betalda tidningar (vilket är att drastiskt förminska vad den tidningen betydde när det gäller att få unga och invandrargrupper att börja läsa dagstidningar), fnyser åt det förfärliga med reklam-tv:s genombrott och beklagar sig över att chefer som skolats i denna kommersiella värld också tagit sig in i den seriösa kultursfären.
Weyler svartmålar, med slarvig penna och bristande kunskap, och missar helt den stora bilden. Man måste inte sätta Stenbeck på en piedestal, hans påverkan på medielandskapet var både positiv och negativ. Men man måste förstå vad det var han egentligen åstadkom och vad det fått för effekter.
I första hand handlar det om att han rev ner strukturer. Han krossade monopol, avreglerade marknader och ritade om kartorna. Det gäller tv, radio, telefoni och mycket annat, där Stenbecks bolag såg till att aktörer som tidigare inte varit konkurrensutsatta tvingades till en radikal förändring – och förbättring.
Effekterna har märkts tydligt på exempelvis public service-bolagen. Det har varit en lång, bitvis plågsam process, där de tvingats hantera den nya konkurrensen – om programrättigheter, format, medarbetare och publik. Men resultatet av den ser vi tydligt i dag, där både SVT och SR står starkare kvalitetsmässigt än på mycket länge. De har tvingats bli vassare, både när det gäller att nå ut till publiken på nya sätt och genom att renodla sitt programinnehåll. Motsvarande process kan man se inom de flesta branscher där Stenbecksfären klev in som ny aktör.
Det var som katalysator för en förändring i hela branschen som Stenbeck var viktigast. Och man måste vara bra enögd för att inte se att den utvecklingen i stort varit av godo, inte av ondo.