Borde public service-skatten gå till fler?

MEDIER Ett radikalt förslag för att hjälpa till finansiera kvalitetsjournalistiken? Ett desperat rop på hjälp från en pressad tidningsredaktör? En tanke som även skulle kunna få plats i den svenska debatten? David Leighs utspel i helgen är lite av varje, faktiskt.

David Leigh är chef för The Guardians grupp för undersökande journalistik och har bland annat varit en mycket viktig person i tidningens serie av avslöjanden om News of the World och olagliga arbetsmetoder i brittiska medier. Han är en av landets mest respekterade grävande journalister och mannen bakom en rad tunga scoop, om illegal vapensmugglig och annat. En klok, erfaren och sympatisk person, som det fi9nns alla skäl att lyssna på.
Därför blev det också stort genomslag när han i går i Guardian föreslog att det skulle tas ut en ny bredbandsavgift i Storbritannien, som ett sätt att lösa problemen med att kunna ta betalt för journalistik på nätet. 2 pund i månaden, drygt 22 kronor, tyckte Leigh kunde vara lagom. Pengarna skulle slussas till olika nyhetssajter, proportionerligt utifrån deras storlek.
Det finns naturligtvis många omedelbara invändningar mot ett sådant förslag. Här är de två viktigaste:
1. Generella stöd till krisbranscher får sällan långvarig effekt utan blir mest konstgjord andning (jämför med varvsstödet i Sverige). (Hur riktade stöd, som presstödet, fungerar på långsikt lämnar jag till den pågående presstödsutredningen att besvara…)
2. En fördelning av pengar utifrån sajternas storlek skulle bara vara ett incitament för att maximera trafiken, vilket går att göra på många sätt, och skulle inte nödvändigtvis förbättra journalistiken
Men innan man avfärdar Leighs förslag helt finns det ändå en sak värd att diskutera, kopplat till det förslag som public service-kommittén lämnade härom veckan om en public service-skatt.
Enligt den ska en summa i månaden dras från alla hushåll och redovisas på skattsedelen som en avgift för att vi har public service. Eftersom det finns ett stort demokratiskt värde i att ha en journalistik som inte bara drivs av kommersiella sammanhang kan man ställa frågan: är det givet att alla de pengarna ska gå till SVT, SR och UR?
Så kallad crowdfunding – kollektiv finansering och donationer – har i länder som USA och Storbritannien blivit allt viktigare som finnsieringskälla för t ex frilansjournalister. Organisationer som Pro Publica har på kort tid blivit väldigt betydelsefulla.
I Sverige finns inte den traditionen. Men i framtiden lär den behöva växa fram. Huruvida den ska göra det delvis med allmänna medel är kanske ingen bra idé, eftersom det genast blir problem med vem som ska besluta om fördelningen av medlen.
Men Leighs huvudtes är ändå värd att diskutera. På något sätt måste mer pengar in. Allt kan inte göras gratis.