Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

KRITIKDEBATT ”Barockt att inga medier vågar kritisera Sveland” är rubriken på Johan Hakelius krönika i Aftonbladet i dag. Ja, barockt är ett bra ord. Men det ska nog snarare användas om det Hakelius själv skriver.

Efter en helg där åtminstone en del av journalistvärlden dominerats av den kritik Maria Sveland utsattes för i ett panelsamtal på Grävseminariet i Göteborg i fredags höjer man onekligen på ögonbrynen åt Hakelius rubrik.
Han hävdar i krönikan att ”medierna”, detta så användbara svepande uttryck, ägnade sig åt en kampanj förra veckan för att marknadsföra Svelands bok ”Hatet”. ”Nästan alla större tidningar vek sida åt sida åt Svelands bok/…/Nästan ingen journalist besvärade sig med att ställa en enda kritisk fråga/…/Vi har att göra med ideologisk disciplinering som får rättroende att sjunga i kör och kritiker att hålla tyst”.
Jaså?
För den som verkligen läst recensionerna av Svelands bok är bilden snarare blandad. Visst har den tagits emot positivt på många håll, bland annat i Aftonbladet, SvD, Sydsvenskan och GP. Men den har också kritiserats. Till exempel skrev Nina Lekander i Expressen en stor och mycket kritisk recension, där hon ”saknar nyanserna och hittar förenklingar och felaktigheter.” Och i UNT skrev Therese Eriksson att boken är ”angelägen, men syrefattig”. I Arbetarbladet är Kristian Ekenberg mycket kritisk och anser att Svelands ”konfrontationspolitik” är olycklig. Och det finns säkert fler exempel.
Hakelius hävdar dock att ingen större tidning publicerat något som kan liknas som kritik mot Sveland. Och tror inte att det är en slump.

Det är så bekvämt att göra så. Vägra ta in det som nyanserar och hävda att allt är en regisserad kampanj, för att på så sätt bekräfta sin egen världsbild utan att behöva besudla den med hela bilden. Det finns gott om obehagliga sajter som gör precis så.
Men det är knappast en rimlig beskrivning. Den korrekta bilden är att Maria Svelands bok mestadels mottagits positivt – framför allt som bränsle till en debatt – men att den också fått ganska hård kritik. Även de som hyllat den har ofta lyft fram brister i boken, men betonat att det är en bok som lyfter fram en oerhört viktig samhällsfråga om hat mot kvinnor.
Den frågan förminskar Hakelius, genom att hävda att allt är en feministisk kampanj. Det är barockt.

Själv har jag, till skillnad från t ex Janne Josefsson i den famösa debatten på Gräv, läst boken. Jag är delad i min syn på den: den är värd att läsa för dess skildring av hur antifeminister driver kampanjer och hur det kan slå över i vidrigt hat. Men den är också bitvis slarvigt skriven och hänger upp sig för mycket vid ett tv-program från 2005, istället för att sätta det hat Sveland talar om i ett bredare samhällssammanhang i dag. Jag delar heller inte hennes kritik mot att hennes meningsmotståndare får framträdande plats i tv-soffor och liknande; det är snarare en rimlig del av det offentliga samtalet.
Ris och ros, alltså. Och ingen kampanj.

I SvD i fredags sammanförde vi Sveland och Lisa Bjurwald, som skrivit boken ”Skrivbordskrigarna”, som framför allt handlar om det rasistiska, antimuslimska hatet, i en stor dubbelintervju. Jag antar att detta ingår vad Hakelius beskriver som ett ”haveri”. Själv tycker jag att det är angelägen journalistik om en oerhört viktig samhällsfråga. Tänk vilken tur att vi i pressen tycker olika.

Fler bloggar