Annons
X
Annons
X

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

NOBEL Nej, det var ingen bra Nobelvecka. Åtminstone inte när det gäller respekten och trovärdigheten för varumärket Nobelpriset.
Att pristagare blir omstridda och kontroversiella är i sig inget negativt, men då ska det ju helst bero på att priskommittéerna visat mod och utmanat starka krafter – som när den fängslade människorättskämpen Liu Xiaobo tilldelades fredspriset 2010. Att ge priset till EU, i en tid när konflikterna och protesterna skakar Europa, är dock inte modigt utan snarare någonstans mellan dumdristigt och löjeväckande.
Svenska Akademiens beslut att ge litteraturpriset till den kinesiske författaren Mo Yan väckte också inledande kritik, eftersom han ansågs som alltför nära kopplad till diktaturregimen och alltför försiktig i sina kommentarer om fängslade regimkritiker. När Mo Yan i fredags sade att han hoppades att Liu Xiaobo skulle bli frigiven så fort som möjligt var det dock en tydlig signal om att pristagaren tänker använda uppmärksamheten på andra sätt än som lojal partimedlem. Vilket Akademien nog har alla skäl att vara tacksam för.

Däremot har Svenska Akademien andra problem, som de måste hantera med större allvar än hittills – och det gäller förstås den eviga diskussionen om läckor. När litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström, gift med akademiledamoten Horace Engdahl, i onsdags ombads spekulera i årets pristagare, i DN, svarade hon ”Det kan jag inte svara på eftersom jag vet vem som får Nobelpriset i år”. Hon var också en av få litteraturexperter som direkt efter prisbeskedet i detalj kunde kommentera hans författarskap.
Det är inte första gången som Witt-Brattström låter antyda att hon vet vem som kommer att få priset. När Herta Müller fick priset 2009 föregicks det – enligt källor till SvD – av att litteraturprofessorn sagt till personer i svenskkolonin i Berlin att ”Ni kommer att bli glada”, vilket tolkades som att en tyskspråkig författare skulle ta hem priset. Och så blev det ju.
Ebba Witt-Brattström vill själv inte kommentera sina uttalanden. Därför kan vi bara försöka tolka dem.
Den ena tolkningen är att hon inte vet, utan bara försöker göra sig mer intressant i tider av intensiva spekulationer. Det tyder i så fall ”bara” på dåligt omdöme och nonchalans inför hur detta kan skada Akademien.
Den andra tolkningen är att hon faktiskt vet, år efter år. I så fall existerar ingen sekretess värd namnet i Akademien, vilket är förödande för trovärdigheten och för hela ceremonin kring avslöjandet. I en tid där vadslagning om pristagaren också blivit en omfattande affär kan det också få ekonomiska konsekvenser. Oddsen för Mo Yan var överraskande låga hos de stora vadslagningsbyråerna, vilket naturligtvis väcker frågor om hur många mer som visste.
När Akademiens ständige sekreterare Peter Englund presenterade Mo Yan i torsdags talade han om författarens ”hallucinatoriska skärpa”. Snart bör han tala om Akademiens egen skärpa och ta frågan om slentrianmässiga läckor på allvar. Om det nu inte är så att Witt-Brattström bara hallucinerar.