Annons
X
Annons
X

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

PALMEFÖRTALET Möjligen skrivs nu sista kapitlet i striden om förtalet i filmen ”Call Girl”. Att regissören Mikael Marcimain går med på att klippa bort scenen där rollfiguren som anses spegla statsminister Olof Palme begår brott genom att köpa sex av en minderårig flicka gör att familjen Palme till slut fått sin vilja fram.

Men vägen dit har varit kantad av en lång rad av korkade beslut och fegt agerande av Marcimain och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten.

1. Manusmisstaget
”Call Girl” bygger på en verklig historia. Men det finns inget i den historien som ger belägg för att Palme köpt sex med minderårig. Att skriva in det var både naivt och dumt. Naivt, eftersom filmmakarna borde ha förstått att det skulle bli en juridisk diskussion, dumt eftersom det ofrånkomligen skulle ta bort fokus från den historia de ville skildra: om maktmännens utnyttjande av unga, utsatta flickor. Det är inget konstigt att en spelfilm skildrar verkliga händelser, men det finns en gräns för vad man kan göra – och den går solklart vid att peka ut tydligt identifierbara personer för brott.

2. Bortförklaringarna
Ända sedan debatten drog igång – en månad före biopremiären – har regissören och manusförfattaren försökt hävda att det inte är Palme man ser i filmen, trots att det torde vara uppenbart för varje biobesökare att det är han som skildras, genom bekanta scener och till och med direkta Palmecitat. Den berömda eftervalskommentaren om att Palme efter förlusten skulle ”hem och äta pyttipanna” förklarades bland annat med att ”Pyttipanna var en vanlig maträtt på 70-talet”.

3. Tystnaden
Några dagar efter biopremiären i november steg kritiken mot ”Call Girl” till stormstyrka, efter att flera kulturskribenter och debattörer, däribland jag, konstaterade att det rörde sig om ett solklart fall av förtal av avliden – och att det var fegt av Marcimain & co att bara hänvisa till att det var fiktion, istället för att erkänna att det var Palme som åsyftades. Efter detta gjorde sig filmmakarna plötsligt oanträffbara. Filmbolaget hänvisade till att de höll på med nya projekt och när SvD ville skicka en reporter till en pressträff i Finland fick vi nej, eftersom de inte ville prata med svenska medier.

4. Vacklandet
När Marcimain till slut ställde upp på en intervju för SvD, i Turin, anklagade han medierna för att ha skapat ett drev mot filmen. Han beklagade att Palmes familj tagit illa vid sig, men ångrade inget med filmen och sade då att ”Det vore löjligt att ta tillbaks något, det skulle vara som om man gjort något fel.” Nu gör han trots allt det: klipper bort det som Mårten Palme hela tiden velat få bort ur filmen. Det hade han kunnat göra redan före premiären: han visste ju redan då vilka starka känslor inslaget väckte hos Palmes anhöriga.

Det hela är ett enda långt hyckleri, från filmmakarnas sida. Det har raserat deras trovärdighet, men också skadat filmens ursprungliga syfte: att lyfta fram de utnyttjade tonårsflickor. Det är det verkligt tragiska.

Martin Jönsson

KRITIKDEBATT ”Barockt att inga medier vågar kritisera Sveland” är rubriken på Johan Hakelius krönika i Aftonbladet i dag. Ja, barockt är ett bra ord. Men det ska nog snarare användas om det Hakelius själv skriver.

Efter en helg där åtminstone en del av journalistvärlden dominerats av den kritik Maria Sveland utsattes för i ett panelsamtal på Grävseminariet i Göteborg i fredags höjer man onekligen på ögonbrynen åt Hakelius rubrik.
Han hävdar i krönikan att ”medierna”, detta så användbara svepande uttryck, ägnade sig åt en kampanj förra veckan för att marknadsföra Svelands bok ”Hatet”. ”Nästan alla större tidningar vek sida åt sida åt Svelands bok/…/Nästan ingen journalist besvärade sig med att ställa en enda kritisk fråga/…/Vi har att göra med ideologisk disciplinering som får rättroende att sjunga i kör och kritiker att hålla tyst”.
Jaså?
För den som verkligen läst recensionerna av Svelands bok är bilden snarare blandad. Visst har den tagits emot positivt på många håll, bland annat i Aftonbladet, SvD, Sydsvenskan och GP. Men den har också kritiserats. Till exempel skrev Nina Lekander i Expressen en stor och mycket kritisk recension, där hon ”saknar nyanserna och hittar förenklingar och felaktigheter.” Och i UNT skrev Therese Eriksson att boken är ”angelägen, men syrefattig”. I Arbetarbladet är Kristian Ekenberg mycket kritisk och anser att Svelands ”konfrontationspolitik” är olycklig. Och det finns säkert fler exempel.
Hakelius hävdar dock att ingen större tidning publicerat något som kan liknas som kritik mot Sveland. Och tror inte att det är en slump.

Det är så bekvämt att göra så. Vägra ta in det som nyanserar och hävda att allt är en regisserad kampanj, för att på så sätt bekräfta sin egen världsbild utan att behöva besudla den med hela bilden. Det finns gott om obehagliga sajter som gör precis så.
Men det är knappast en rimlig beskrivning. Den korrekta bilden är att Maria Svelands bok mestadels mottagits positivt – framför allt som bränsle till en debatt – men att den också fått ganska hård kritik. Även de som hyllat den har ofta lyft fram brister i boken, men betonat att det är en bok som lyfter fram en oerhört viktig samhällsfråga om hat mot kvinnor.
Den frågan förminskar Hakelius, genom att hävda att allt är en feministisk kampanj. Det är barockt.

Själv har jag, till skillnad från t ex Janne Josefsson i den famösa debatten på Gräv, läst boken. Jag är delad i min syn på den: den är värd att läsa för dess skildring av hur antifeminister driver kampanjer och hur det kan slå över i vidrigt hat. Men den är också bitvis slarvigt skriven och hänger upp sig för mycket vid ett tv-program från 2005, istället för att sätta det hat Sveland talar om i ett bredare samhällssammanhang i dag. Jag delar heller inte hennes kritik mot att hennes meningsmotståndare får framträdande plats i tv-soffor och liknande; det är snarare en rimlig del av det offentliga samtalet.
Ris och ros, alltså. Och ingen kampanj.

I SvD i fredags sammanförde vi Sveland och Lisa Bjurwald, som skrivit boken ”Skrivbordskrigarna”, som framför allt handlar om det rasistiska, antimuslimska hatet, i en stor dubbelintervju. Jag antar att detta ingår vad Hakelius beskriver som ett ”haveri”. Själv tycker jag att det är angelägen journalistik om en oerhört viktig samhällsfråga. Tänk vilken tur att vi i pressen tycker olika.

Martin Jönsson

MUSIK London står snart utan en enda stor affär för skivor, film och spel. Samtidigt kungör Google att de vill ta upp kampen med Spotify. Är det jättarna eller nischaktörerna som kommer att vinna publikstriden på sikt?

Skyltarna på dörren till HMV:s paradbutik på Oxford Street andas uppgivenhet: STORE CLOSING. FINAL SALE. Och känslan förstärks när man går in och det är nästan ödsligt tomt i butiken. Inte ens 30% på allt, eller mer i vissa fall, räcker för att locka publiken att köpa skivor, spel och filmer som i fornstora dagar.
Utförsäljningen kommer halvannan månad efter beskedet om att giganten HMV begärts i konkurs. Det är konkursförvaltarens första åtgärd för att få in pengar till de skulder som mediejätten inte kan betala. Nästa steg följer om några veckor: då stängs 66 av HMVs 210 butiker i Storbritannien, däribland alla i London, i ett desperat försök att rädda bolaget. Nästan tusen anställda i butikerna får gå.
Beskedet om den ekonomiska krisen var förstås väntad, i ett längre perspektiv. Men ändå brådstörtad, efter att företagsledningen så sent som i höstas hävdade att bolaget skulle nå vinstsiffror på nytt 2013.
Så blev det dock inte. Istället står centrala London om någon månad utan en enda stor butik för skivor, filmer och spel. Virgin och OurPrice har redan dött sotdöden, nu är det den sista jättens tur. Kvar finns bara nischbutiker som indietemplet Rough Trade, med dess två relativt välmående butiker, Sister Ray och second hand-lådorna.
Det är kanske inget att sörja för den seriöst musikintresserade, eftersom HMV ändå bara varit en topplistegalleria det senaste decenniet. Men för skivbolagen är det ändå bekymmersamt. De har länge försökt hålla kedjan under armarna ekonomiskt. Någonstans måste den som vill ha ett fysiskt ex av Emily Sandé eller Olly Murs senaste kunna gå. Om inte annat för varumärkesvårdens skull.
Det ironiska med stängningen av HMV är att musikbranschen totalt sett är på väg uppåt igen efter den djupa svackan. Förra veckan redovisades globala IFPI-siffror som visade att musikförsäljningen 2012 totalt sett ökade, för första gången på 14 år. Det gäller inte fysiska produkter: de nådde nytt all-time-low, med 9,4 miljarder dollar, men eftersom den digitala försäljningen ökade till 5,6 miljarder dollar landade det ändå på plus.
Det är förstås ett historiskt skifte. Musikindustrin har, på gravens rand, hittat åtminstone hoppet om en ny bärande affärsmodell, med streaming och digitala köp.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på vilka slutsatser man ska dra av att det är just jättarna som fallit när det gäller butiksförsäljningen, medan de små, kunniga nischbutikerna överlevt – även i Sverige. Den diskussionen aktualiseras ytterligare av veckans besked att Google tänker ge sig in på marknaden för streamad musik, som en direkt konkurrent till bland annat Spotify.
Räcker det att vara stor? Nej, jag tror inte det. Nyckeln till den mest stabila affären för morgondagens musikmarknad lär snarare ligga i en hög trovärdighet – och rätt innehåll. Det verkar Spotify förstå, som nu satsar allt mer på redaktionella appar och mer personaliserat innehåll.
Men: det kostar, det också. Så ekvationen är fortfarande svårlöst: vem har råd att göra det som krävs för att överleva?