X
Annons
X

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

NYHETSVÄRDERING Var går gränsen för mediernas egenintresse? Och vad händer med trovärdigheten när tidningar gör sig själva till nyhetscykelns nav?

När Expressen förra tisdagen kom ut med en 12-sidig vimmelbilaga med bilder på deltagarna på kulturredaktionens årliga fest kvällen före skrev Dagens Nyheters krönikör Viktor Barth Kron på Twitter: ”Nu byter man slogan. ”Expressen – berättande som berör” ändras till ”Berättande – som berör Expressen”…”
Att medieföretag ägnar stort spaltutrymme åt händelser som handlar om dem själva är inget konstigt: alla, inte minst SvD, gör det när man vunnit priser, visat upp bra siffror eller lanserat nya produkter. Det är en del av kommunikationen med läsaren och marknaden och även om sammanhangen och proportionerna ibland kan bli orimliga är det i grunden rätt harmlöst och på sin höjd något som det fnissas och pekas finger åt bland läsare, konkurrenter och i branschpress.
När det gäller riktiga nyheter är det en annan sak. Och även här utmärkte sig Expressen den gångna veckan.
Först gällde det vapenbrottsdomen där bl a tidningens chefredaktör Thomas Mattsson fälldes i hovrätten. Både inför och efter domen rapporterade man i mycket stor omfattning, med tydlig kritisk spets mot domstolen.
Dagen efter var det stort pådrag igen, med en livesändning på webb-tv där Mattsson avslöjade att Drottning Silvia och riksmarskalken driver ett ärende mot Expressen och tre andra tidningar i PO-systemet – och att de nu överklagat till Pressens Opinionsnämnd, sedan Allmänhetens Pressombudsman friat publiceringarna. Detta dominerade även torsdagens tidning, vars nyhetssidor inleddes med fyra sidor om ”Silvias raseri” – och chefredaktörens argumentation om varför juristerna och redaktörerna som inom kort ska fatta beslut i ärendet borde fria Expressen och de andra.
Var detta dagens viktigaste nyhet? Var vapendomen det? Möjligen. Uppenbarligen gör Expressen den bedömningen. Vad läsarna tycker vet vi inte.
Att medier är part i målet i de nyheter de tar upp är inget nytt, inte ens i Expressen: minns Bo Strömstedts jublande efter ”176-0”-segern i tryckfrihetsmålet om spelskandalen 1990. Men det var undantag: nu börjar kampanjandet i nyhetsärenden bli en stapelvara. Rapporteringen i nyhetsärenden som berör medieföretag börjar mer och mer se ut som redaktionella tifo, med vilda applåder för den egna linjen och hån mot motståndarna. Även på nyhetsplats.
Thomas Mattsson är en av Sveriges främste publicister – och han har gjort underverk med att återskapa många av kvällstidningens klassiska styrkor. Han är också, tillsammans med Aftonbladets Jan Helin, den som oftast tar fajten i allmänna publicistiska och pressetiska frågor, när andra utgivare duckar.
Men kanske bör vi alla fundera på om någon rimlighetsgräns ändå inte har passerats i sättet att bevaka nyheter där man själv är en part. Det finns ju andra arenor att debattera de här frågorna på.
Om utvecklingen leder till att läsarna inte längre vet vad som styr rapporteringen – den rimliga nyhetsvärderingen eller den egna agendan – kan det bara få negativa konsekvenser. För oss alla.

Martin Jönsson

OSCAR Årets Oscarsgala blir mer intressant än på många år, med chans på en svensk vinst, för Malik Bendjelloul i dokumentärklassen, för den fantastiska ”Searching for Sugarman”. Så här laddar vi upp för den.

Oddsen talar till Bendjellouls fördel: de flesta vadslagningsfirmor och många filmexperter har ”Sugarman” som favorit.
Vad säger han själv om chanserna? I morgon kan du fråga honom, i en av få tillfällen före galan som han är tillgänglig för svenska medier. SvD.se/Kultur ordnar en chatt med honom fredag kl 18. Du kan ställa frågor redan nu: här.

Du kan testa dina kunskaper om Oscar i våra quiz. Två finns redan ute, (här och här) ett till är på väg.

På söndag presenterar vi alla konkurrenterna till ”Searching for Sugarman”, i en genomgång av Karin Henriksson. Och natten till måndag livebloggar Elias Björkman från galan, på SvD.se.

Vi återkommer sedan med ett större reportage om Oscars, i SvD K nästa helg, med reportern Hynek Pallas på plats i Los Angeles.

Martin Jönsson

PRESSETIK Var det rätt av kungahuset att PO-anmäla tidningarna som publicerat Elisabeth Ohlson-Wallins tavla där drottningen skurade bort ett hakkors? Kort svar: absolut. Var det rätt av PO att fria? Kort svar: ja. Kommer PON att trots det fälla publiceringen? Kort svar: det är inte alls omöjligt. Men egentligen är de korta svaren ointressanta, för detta är en del av en mycket större problematik, som gäller hela det medieetiska systemet.

I dag blev det känt att Drottning Silvia anmält Tiden, Aftonbladet, Sydsvenskan och Expressen för publiceringen av ett fotomontage av konstnären Elisabeth Ohlson-Wallin, som ursprungligen publicerades i S-tidskriften Tiden den 2 oktober och som sedan återpublicerades i en rad medier. I mitten av fotomontaget finns Camilla Henemarks nakna kropp. Runt om henne syns kung Carl XVI Gustaf och ett antal av hans vänner. På golvet syns drottning Silvia, upptagen med att försöka tvätta bort ett hakkors från golvet. Det hela är ett ganska uselt konstverk – ”som satir är det subtilt som en traktor”, konstaterade vår konstskribent Clemens Poellinger i en bloggkommentar.

Hovet kritiserade snabbt bilden. Riksmarskalken Svante Lindqvist skrev på Hovets hemsida att bilden var ”kränkande, sårande och illvillig” och att ingen, inte ens Kungen och Silvia, ska behöva tåla vad som helst. F d professor Madeleine Leijonhufvud kallade på Brännpunkt bilden för vuxenmobbning och det konstaterades också att själva kontsverket gjorts i strid med upphovsrättslagen.

Vad som inte varit känt är att riksmarskalken också, den 28 december, skickade in en anmälan å drottningens vägnar till Allmänhetens Pressombudsman. Han hävdar i denna att publiceringen orsakat en ”synnerligen allvarlig och oförsvarlig publicitetsskada”. Normalt brukar inte anmälningar offentliggöras av de tidningar som blivit anmälda, innan ärendet är färdigbehandlat. I dag har dock Expressen valt att publicera själva anmälan, sedan PO Ola Sigvardsson avvisat ärendet – enligt hans åsikt innebär publiceringen inget brott mot de pressetiska reglerna – och drottningen sedan överklagat till Pressens Opinionsnämnd, som nu har att fatta beslut i ärendet.

sin blogg skriver Expressens chefredaktör Thomas Mattson om ärendet och förklarar där varför han valt att offentliggöra det: ”Jag tycker diskussionen om fotomontaget är relevant att föra i offentligheten eftersom det handlar om drottningen och flera andra kända personer som förekommer på det montage som en etablerad fotograf och konstnär låtit göra.”

I ytterligare en bloggpost skriver Mattsson om det beslut PO Ola Sigvardsson landade i den 18 januari att bilden må vara ”smaklös”, men att han inte bedömer den som kränkande.

Nu har hovet och drottningen överklagat, så nu ska PON avgöra ärendet. Det innebär att en krets av både jurister och redaktörer ska säga sitt, vilket kan tänkas dröja ett par månader till.

Men debatten lär inte dröja.
Var det rätt att anmäla? Ja, givetvis. Om vi ska ha ett system med självsanering av medierna måste alla ha rätt att anmäla dit – även makthavare.

Var det rätt att fria? Personligen tycker jag nog det: PO resonerar kring vad bilden egentligen säger, nämligen att drottningen försökt tvätta rent bilden av sin far som nazist. Det är onekligen med sanningen överensstämmande: det har bl a skett via utredningar som publicerats på hovets egen hemsida, efter olika granskningar i bl a TV4.

Kan den ändå fällas av PON? Det skulle förvåna mig, men det är inte omöjligt. Det händer att nämnden kör över PO – även om det hände oftare på förre PO Yrsa Stenius tid än för Sigvardsson – eftersom de bedömer saken annorlunda.

Påverkar detta relationen mellan hovet och medierna? Ja, säkerligen. Det visar att hovet inte tänker acceptera sådant som de tycker är kränkande och att de kan driva ärenden vidare på olika sätt. Tidigare har detta normalt inte gjorts, men utvecklingen i olika länder den senaste tiden visar att det är fler kungahus än det svenska som försöker sätta ner foten mot olika publiceringar. Toplessbilderna på hertiginnan Kate av Cambridge fick det brittiska hovet att agera mot medier i flera länder – och i Norge har det uppstått ett infekterat bråk efter att norska Se & Hör publicerat bilder från kronsprinsparets badsemester.

Vi lär få räkna med fler anmälningar – och kanske också åtal – i ett alltmer uppskruvat medieklimat kring kungahusen.

Tajmingen kring denna debatt är dock intressant även av ett annat skäl, eftersom det nu också pågår en större översyn av det medieetiska systemet. Det är organisationen Utgivarna som tillsatt en utredning, där tryckfrihetsexperten Nils Funcke ska komma med förslag på hur ett effektivare system – som omfattar fler medier än tidningar – skulle kunna se ut. Detta bland annat som en följd av skandalerna och de efterföljande utredningarna i Storbritannien, kring News of the World.
Utredningen är överlämnad till Utgivarna, som snart ska presentera den – med sina kommentarer. Då kan förhoppningsvis diskussionen om självreglering av medierna ta ett steg framåt. Det behövs.

Martin Jönsson

NÄTHAT Kvällens debatt på Publicistklubben i Stockholm om näthatet och attacker mot journalisten spårade inte ur totalt. Det var möjligen den enda överraskningen.

Förhandsdiskussionen inför kvällens debatt på PK (som kan ses här) handlade mest om huruvida det var korrekt att bjuda in Mats Dagerlind, krönikör på den antimuslimska bloggen Avpixlat, till debatten eller inte. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg tyckte inte det och vägrade därför delta, vilket hon argumenterade för här. Linderborg anser att ”PK legitimerar högerextremisterna som publicister jämförbara med vilka som helst. Det är ett paradigmskifte som kan få förödande konsekvenser.”
Att Linderborg har fel blev uppenbart för alla som följde debatten och kunde göra tankeexperimentet att Dagerlind inte skulle varit på plats. I så fall hade det blivit ännu en tom och meningslös PK-debatt med total enighet och skytte mot ett mål. Nu fanns åtminstone olika åsikter representerade: det måste anses vara positivt för en diskussion om yttrandefriheten och det ansvar som följer med den.

Nu ville visserligen inte Dagerlind ta något ansvar alls. Han hänvisade till att Avpixlats redaktion ville kunna gå hem utan att utsättas för hot (att journalister inte kan göra det bekymrade honom inte) och att ingen som arbetade sajten ville ta det ansvar det innebär att stå för en massa saker. Han sade dock att han kommer att skriva in uppmaning att stå för vem man är i sin nästa krönika på sajten.
Det är sannolikt bara ett spel för galleriet, men det berör ändå den centrala frågan.
Eller snarare: de två centrala frågorna, den om anonymitet och den om ansvar.

Skribenterna på sajter som Avpixlat, Fria Tider, Realisten, Nationell.nu och andra aggressivt rasistiska och personkränkande sajter för ju ofta fram åsikten att man har rätt att tycka vad man vill och att alla som försöker begränsa det ägnar sig åt censur.
Men så är det ju inte. Ja, man får tycka vad man vill, men lagen begränsar faktiskt vad man får framföra inför andra.
Problemet är att det är olika lagstiftningar som gäller på olika sajter och att flera sajter i praktiken ställt sig helt utanför all form av lagstiftning. Direktpublicerade kommentarer omfattas inte av grundlagsskyddet utan hamnar under brottsbalken där den som är upphov till ett yttrande står för det själv – vilket i praktiken innebär att det är riskfritt att häva ur sig vad som helst.
Sajter som följer tryckfrihetsförordningens ordning med ansvarig utgivare tar ett annat ansvar. Där måste man, oftast med hjälp av efterhandsmoderering, städa bort allt som kan vara olagligt – eller som bryter mot de pressetiska regler som de flesta medieföretag åtagit sig att följa, som en del av systemet med självreglering av pressetiken.

Det här ansvaret tar de etablerade medierna (och enstaka bloggar), även om det innebär stora kostnader – och att kommentarsfälten ibland ser ut som något mer välklädda kusiner till de renodlat hatiska sajterna. (Under debatten påstods att sajter som använde modereringsföretag som Interaktiv säkerhet inte omfattas av TF, men det är förstås fel)

Att de som eldar på hatet inte vill ta ansvaret är lätt att förstå: det tjänar inte deras syften. Knäckfrågorna blir därför två: vad de seriösa mediesajterna kan göra för att städa upp på sitt håll, utan att beskära åsiktsmångfalden för hårt, och vad rättssamhället kan göra för att komma åt avarterna på de anonymiserade sajterna utan ansvarig utgivare?

Om detta talades det knappt någonting alls på PK, desssvärre. Synd, för det är där man måste börja. Att det som skrivs är vidrigt visste vi ju redan.

Martin Jönsson

NORDISKT Häromveckan prydde The Economist sitt omslag med en hjälmförsedd viking och rubriken ”The Next Supermodel”. De tycker att fler borde titta på Norden, både när det gäller samhällsmodell, innovationskraft och kulturell kreativitet.

Tidningens bild av den nordiska kulturen för ett par-tre decennier sedan är inte smickrande. Då var regionen ”kulturellt efterbliven” – och de få ikoner som trots allt kom fram bidrog bara till att ytterligare accentuera och profillösheten.
I dag är det annorlunda. Economist räknar upp de kulinariska sensationerna på Noma, svenska musikproducenter i Hollywood, Tallest Man on Earth och hela det svenska deckarundret, från Larsson till Läckberg. Världen tittar på Norden och låter sig inspireras – ta bara David Finchers nya tv-serie ”House of Cards”, som är tydligt färgad av serier som ”Borgen” och ”Brottet” – istället för tvärtom.
Det hela är ett ganska tunt skrapande på ytan när det gäller att hitta det bästa inom den nordiska kulturen, men det börjar bli intressantare när de resonerar om vad det egentligen är som hänt.
I grunden finns en svag egen identitet, i denna avkrok av världen. Men denna har bidragit till att nordiska kulturskapare dammsugit världen efter inspiration. En starkare mångkultur på hemmaplan har också bidragit till att fler hittat ett eget uttryck. Det är naturligtvis sant, men uppenbart också provocerande för vissa.
När författaren Katarina Mazetti i januari skrev krönikan ”Svårt att finna en riktig svensk” i Ica-Kuriren, och bland annat påpekade hur nästan all svensk musik i grunden är mångkulturell retade det upp horder av skribenter på rasistiska hetssajter. ”Den enda rent svenska folkmusiken är väl näverlur och kohorn”, skrev Mazetti, vilket bland annat fick SD-riksdagsledamoten Thoralf Alfsson (mannen som uppmanar fotsoldaterna att agera) att protestera på sin blogg. ”Jag såg dokumentären om Abba igår. Undrar om krönikören hade skrivit samma sak om hon även sett dokumentären.”
Abba är alltså svensk musik personifierad enligt Alfsson. Men det enda typiskt svenska eller nordiska med Abba var texterna, vars nödrim var så usla att de fick tårna att krulla sig, skriver The Economist.
I dag finns det gott om nordisk musik som är lika gångbar internationellt, men som också har en tydligare och modernare nationell identitet. Ett av de bästa exemplen på det är norska Lindstrøm, som döpte låtarna på sitt senaste album med eklektisk dansmusik efter norska maträtter som Får i kål.
Journalisten Jan Gradvall tar upp just Lindstrøm som ett exempel på nordisk musikidentitet i en läsvärd krönika inför Nordic Music Prize, men betonar även han mångfalden. ”För väldigt många svenskar har hiphop blivit en viktigare och mer vital folkmusik än fiol och nyckelharpa” – och rötterna till den bästa musiken som görs här hittas lika ofta i bakgrunder i Somalia, Chile, Kurdistan, Iran och Serbien som i den amerikanska hiphopscenen.
Medvetenheten om rötterna, var de än finns, skapar en lokal prägel som möjligen kan kallas nordisk. Den ber inte längre om ursäkt. Kanske är det i det självförtroendet man på allvar kan tala om en nordisk, eller för den delen svensk, identitet. Inte hos de trångsynta mångfaldshatarna som kallar sig ”en Sverigevänlig folkrörelse”.

Martin Jönsson

KULTUR-TV I kväll är det premiär för SVT-satsningen ”Fråga Kultureliten” – en efterföljare till det klassiska kunskapskonceptet Fråga Lund. Men med lång väg kvar till någon egen klassikerstatus.

(Korrigerad)

SVT har fått en del kritik på sistone för sitt kulturella programutbud. Expressens kulturchef Karin Olsson beskrev det som ”alltmer lättviktigt”, vilket bestreds av SVT-cheferna Helena Olsson och Eva Beckman. Olssons kritik riktades bl a mot programmet Konstkuppen, som även SvD:s Erica Treijs kritiserar i sin senaste krönika.

Kvällens premiär (SVT2 22.15) för programmet Fråga Kultureliten innebär ännu en nyhet i SVTs kulturutbud, men frågan är om det ska sorteras in under kategorin kulturell fördjupning eller trivial kulturunderhållning.
Programmet ska presentera ”Sveriges kunnigaste och smartaste kulturpersonligheter” och svara på tittarnas frågor om livet, konsten och döden, enligt programledaren Malin Jacobson Båth.
Förhanddiskussionen om programmet har mest handlat om dess namn. I Helsingborgs Dagblad i dag beskrivs titelvalet av Mats Kolmisoppi som ”sällsynt korkat”: en förlegad bild av en utvald skara som ska förklara världen för menigheten.
Även Expressens recensent Jonna Sima är kritisk till begreppet: hon känner direkt ”aversion” mot det. Och tycker att hela upplägget är ”deprimerande omodernt”.
Aftonbladets Martin Agaard är inte mer positiv: ”Det här programmet bekräftar bara vad jag alltid vetat om kultureliten: Jag har alltid lite tråkigt i deras sällskap”.

Kanske man ändå kan se namnet som en lätt ironisk blinkning? Svaret kommer att avgöras av panelen och på hur stort allvar den tar sig själv. Paneldeltagarna kommer att variera från vecka till vecka, men i det första avsnittet i kväll balanseras bildningsmeriterna med åtminstone en del självdistans, bland annat på en direkt fråga om elitbegreppet.

Själv har jag inga problem med att man valt ut tungt meriterade kulturpersonligheter till panelen. Snarare är det synd att de ska bytas ut mellan programmen: det hade sannolikt blivit bättre dynamik över tiden om man behållit samma deltagare och låtit dem positionera sig mer gentemot varandra. Nu känns det nästan som slöseri att knyta upp ett så stort antal experter (här är hela listan) och bara låta var och en svara på någon enstaka fråga.

Då är det ett större problem att SVT envisas med att försöka skapa en ”livekänsla” kring panelutfrågningen, med inbjuden – och utvald – publik till Intima teatern. Om man jämför atmosfären med de klassiska Fråga Lund-sändningarna, där hela Stora salen på Akademiska föreningen fylldes av dundrande applåder och där det fanns en stark scennärvaro hos panel och programledare, så blir 2013 års version ganska futtig.
För att det är ett sätt att återuppliva Fråga Lund-konceptet är ju väldigt uppenbart. Men till skillnad från de mer moderna Fråga Lund-programmen, skickligt ledda av Gunnel Werner, blir det aldrig kunskapen som kommer i fokus. Istället handlar det nästan enbart om åsikter och personlig profilering: mer tyckonomi än upplysning. Ett tidens tecken i sig, förstås, men det gör också programmet mindre intressant: mer infotainment än folkbildning.
Därmed väger programmet inte riktigt in i den ”seriösa” delen av SVTs kulturutbud. Trots elitsatsningen.

Martin Jönsson

WEBBSATSNING Mer webbunikt innehåll, mer länktips, mer ljud och rörlig bild. På så sätt ska SvD Kultur fortsätta den kraftiga digitala tillväxten och bli störst och bäst på kulturwebben.

Det senaste halvåret har SvD Kultur visat en enormt stark tillväxt på webben. Antalet unika besökare har ökat med nästan 60 procent, antalet sidvisningar med drygt 80 procent. Nu är målet att vi under våren ska fortsätta den kraftiga ökningen och ta en självklar position som Sveriges största och bästa kultursajt.
Detta ska vi uppnå genom att fortsätta utveckla det webbunika innehållet, etablera tjänster som är till ännu större nytta för besökarna och få bättre spridning, inte minst i sociala medier, för vårt material.
Den senaste veckan har vi lanserat en rad nya tjänster och funktioner, som ska bidra till det – och ännu fler kommer de närmaste månaderna, inom hela kulturområdet. Innehållet finns förstås också att tillgå via SvD:s nylanserade mobilsajt, som är Sveriges överlägset största morgontidningssajt.
Bland det nya innehållet finns:
KULTURSVEPET: En daglig genomgång, på morgonen, av vad som rapporteras på svenska och internationella kultursajter – och i sociala medier. Med hjälp av denna tjänst, som också går att prenumerera på via en RSS-läsare, hjälper vi dig som läsare att få bättre koll på vad det pratas om internationellt.
VECKANS SPOTIFYLISTA: Varje fredag presenterar en av våra musikkritiker en lista med favoritlåtar just nu. En del nytt, en del gammalt som av olika skäl är aktuellt. Andres Lokko inledde i fredags. Följ SvD Kulturs konto på Spotify för att regelbundet få alla musiktips.
KULTURVECKAN I BILD: Ett bildspel varje fredag, med ett urval bilder från den gångna veckans kulturhändelser.
FLER QUIZER: Vi vet att quizerna är otroligt populära på sajten och utökar därför nu till minst tre quiz per vecka.
FLER CHATTAR: I måndags var det Darin som chattade på SvD.se/Kultur. Varje vecka ska vi ha minst en ny chatt.
MER WEBB-TV: Vi kommer under våren att ha flera egenproducerade webb tv-inslag på sajten varje vecka.
NY TWITTERTJÄNST: Om du följer @SvDKultur på Twitter, vilket många redan gör, får du den snabbaste uppdateringen om vad som är nytt på sajten.
Utöver dessa inslag kommer vi oftare att liveblogga vid stora evenemang, som i kväll när Harry Amster rapporterar direkt – och svarar på läsarfrågor – från första Melodifestivaldeltävlingen.
Under våren kommer vi också att lansera helt nya bloggar, utöver Kulturbloggen, Kulturchefsbloggen, Under strecket-bloggen och Andres Lokkos blogg. Samtidigt kommer vi att förstärka närvaron på olika sociala medier, för att bjuda in läsarna till diskussion om vårt innehåll och ge er en chans att vara med och påverka. De senaste veckorna har vi sett hur till exempel en Under strecket-artikel av Håkan Lindgren om kriget i Kongo delats på Facebook nära 15 000 gånger: det visar på kraften i nätverkandet och läsekretsens vilja att vara med och sprida bra artiklar.
Vi har också byggt en tydligare struktur på vår kultursajt, så att du lätt kan hitta gamla krönikor, Under strecket-artiklar, våra senaste webb-tv-sändningar och quiz och alla recensioner.
Papperstidningen, då? Jo, utvecklingen fortsätter även där, bl a med ett stort, fördjupande kulturmagasin på söndagar som lanseras senare i vår. En riktig läsfest garanteras.

Martin Jönsson

KULTURSIDESDEBATT Litteraturprofessor emeritus Lars Lönnroth för en kampanj mot ”förfallet” på svenska kultursidor i allmänhet och SvD Kultur i synnerhet. I den diskussionen kan det behövas lite perspektiv.

I december skrev Lars Lönnroth en artikel i Axess med rubriken ”En kultursidas förfall”. Den handlade om ”journalistifieringen av kultursidorna” och att ”journalistutbildade reportrar med förankring i medievärldens nyhets- och featureredaktioner” (av Lönnroth kallad ”underklassen”) tagit makten över kultursidorna och att kulturskribenter med förankring i universitetsvärlden och den litterära parnassen (av Lönnroth kallad ”överklassen”) är på väg att motas bort från dagspressen. Den utlösande faktorn var att SvD Kultur meddelat ett antal skribenter, bland dem Lönnroth, att de inte längre skulle ingå i gruppen litteraturkritiker i SvD (mer om det senare).

Artikeln kommenterades på många håll. En del applåderade Lönnroth, bland annat på mejllistor och på Facebook. Expressens biträdande kulturchef Johan Hilton twittrade att han hoppades att han aldrig skulle bli en gammal kulturfarbror som behövde 7000 tecken på sig för att säga att det var bättre förr. Och Borås Tidnings chefredaktör Stefan Eklund, som precis som Lönnroth varit kulturchef på SvD, skrev i sin blogg att Lönnroths text andades bitterhet: ”Men att, som Lars Lönnroth, tro att det skulle innebära en självklar försämring av innehållet är förstås bara dumt. SvD har helt enkelt genomfört ett generationsskifte bland sina skribenter. Kvar finns en mängd intressanta kritiker som inte ser samtiden som något katten släpat in. De flesta av dem är yngre, visst. Men ålder är tyvärr inget kvalitetsmärke i sig. Det visar också Lars Lönnroths artikel.”

Själv respekterar jag förstås Lönnroths åsikter, även om jag inte delar dem. Däremot tycker jag att det är tråkigt att han blandar upp sin argumentation med en lång rad felaktigheter om SvD Kultur. En del är grundlösa spekulationer, annat är saker som han vet är fel, eftersom han fått information om saken, men väljer att ändå hävda.
Exempelvis skriver han att ”tidningsledningen av besparingsskäl beslutat minska budgeten för bokrecensioner och inrikta kultursidorna tydligare mot så kallat livsstil, mediefrågor och mer lättviktigt gods.” Det är naturligtvis helt fel. Det finns inga sådana beslut, budgeten är inte uppdelad på det sättet, och ingen har den ambitionen. Lika fel är det när Lönnroth påstår att tidningen ska ha en mer ”livsstilsinriktad linje, med större tonvikt på mode, inredning, resor underhållning och bästsäljare”. Kort svar: nej, det ska vi inte. Snarare tvärtom.
Han skriver också att ”man vill dra ner på recenserandet av akademisk facklitteratur, klassikerutgåvor och mer krävande skönlitteratur för att istället koncentrera sig på det mer lättillgängliga och populära”. Vem ”man” är framgår inte, jag har i vart fall aldrig hört någon framföra den åsikten. Och Lönnroths påstående att recenserandet av facklitteratur ”i stort sett upphört” är naturligtvis en direkt lögn.

Lönnroth försöker se ett mönster i det han kallar ”avskedandet av SvDs kulturskribenter”: att det finns en djävulsk plan om förytligande och infantilisering i någon skrivbordslåda någonstans. Men det gör det förstås inte. I alla diskussioner som just nu pågår inför omgörningen av kultursidorna – en förändring som kommer att synas senare under våren, enligt den tidplan som lades upp i höstas – diskuterar vi istället behovet av att förstärka kärnkulturen, värna kritiken och Under strecket och lyfta kulturdebatten. Lönnroths skissande om mer ”lättviktig lifestyle”, är inget som över huvud taget varit på bordet.
Vad det handlade om mer konkret när vi minskade antalet litteraturkritiker var att det gjordes en välbehävlig översyn av en kritikergrupp som under decennierna vuxit sig orimligt stor. Tidningen hade runt 55 litteraturkritiker, varav många bara skrev någon enstaka recension om året. Jag tror inte att någon annan kulturredaktion i Sverige hade en lika stor kritikerkrets. Det var inte bra för vare sig skribenterna, för läsarnas behov av att identifiera sig med kritiker, för kontinuiteten eller för möjligheten att ha en fungerande dialog med kritikergruppen. Därför valde vi att arbeta med en något mindre grupp, de är nu runt 30 skribenter, och har också för avsikt att ta in en del nya namn. Däremot fortsätter vi att ha med en stor del av dessa skribenter på en avdelning som Under Strecket – och även i andra sammanhang. Ingen är bortmotad från tidningen, utan det handlade om att få en bättre struktur just på gruppen litteraturkritiker.

Lars Lönnroth målar upp bilden av att det knappt finns några akademiskt meriterade skribenter kvar och att detta är förödande för kvaliteten, vilket är en grov osanning, som är respektlös både mot de skickliga skribenter som har sådana meriter och de som inte har det, men som ändå är både kompetenta och uppskattade. I en uppföljande artikel i senaste Axess i veckan (ej på nätet) utvecklar Lönnroth sina tankar med ett angrepp på vår kritiker Magnus Persson, professor i litteraturpedagogik. Därmed framgår det tydligt att det inte är frågan om akademiker i sig som är viktig för Lönnroth, utan om att det ska vara ”rätt sorts” sådana. I synnerhet sådana som är i hans egen generation och som medverkade redan på hans tid som kulturchef, verkar han tycka.

Det finns, som Hilton påpekade, stora drag av nostalgi och det-var-bättre-förr-tänk över Lönnroths pamfletter.
Av ren nyfikenhet beställde jag därför fram gamla lägg ur arkiven för att studera hur sidorna såg ut under Lönnroths tid som kulturchef. Av praktiska skäl valde jag januari 1993 och jämförde dem med januari 2013, två decennier senare.

Någon separat kulturdel fanns det inte 1993 (vilket är intressant för alla som förfasar sig att SvD i år ”lägger ner” den egna kulturdelen. Kulturen hade tre dagliga helsidor, i en del där även Sporten och Idag återfanns. Det var stora, välpackade, rätt homogena och ohyggligt textintensiva broadsheetsidor, men ändå ett ganska begränsat utbud – trots att kulturredaktionen då var betydligt större och mer resursstark, eftersom ägarna då tolererade att tidningen gick med flera hundra miljoner i förlust årligen.
I dag gör vi i snitt 10 tabloidsidor kultur per dag. Om man räknar i spaltmillimeter erbjuder SvD Kultur i dag ungefär 60 % text mer än på Lönnroths tid. En del kan förklaras med en modernare tidningsform: visuellt starkare, luftigare och mer inbjudande. Men även med det i beaktande får SvD-läsaren i dag betydligt mer kulturjournalistiskt innehåll än 1993. Så kommer det även att bli när SvD senare i år gör en omgörning av tidningen, där kulturmaterialet åter flyttar in i nyhetsdelen – och kompletteras med ett omfattande, fördjupande söndagsmagasin, inriktat på kulturens kärnområden. Antalet sidor kommer inte att minska, inte heller ambitionerna om att hålla hög redaktionell kvalitet.

Om man ser till innehållet stämmer det att antalet litteraturrecensioner var fler 1993. Då publicerades 67 recensioner under en månad, i år var det 42 (och därtill avhandlade mer än hälften av månadens Under strecket fackböcker av något slag). SvD-läsaren i dag får alltså 10 färre skönlitterära recensioner per månad än 1993 och 15 färre fackböcker. Knappast något moras. Detta är heller ingen förändring som skett nu, utan gradvis under de gångna decennierna – och den speglar också en allt mer omfattande bokutgivning, där redaktionerna tvingas gallra och välja allt hårdare. Men fortfarande har SvD Kultur en litteraturkritik som tillhör de mest omfattande i svensk press – och så kommer det att vara även framöver. Att ”krävande litteratur” väljs bort är ju också ett bisarrt påstående, som varje läsare av kultursidan lätt kan avfärda. Mängden ”bred” litteratur var precis lika stor på de sidor från 1993 jag granskat som i dag.

Samtidigt som antalet bokrecensioner minskat något har dock andra konstformer flyttat fram positionerna. Till exempel har SvD 2013 nästan dubbelt så många scenkonstrecensioner som 1993, mer konstkritik och mer filmkritik. Och betydligt fler långa reportage och intervjuer, ofta med författare.
Lönnroth skrev i sin första artikel att ”kulturbilagan har alltmer kommit att likna traditionella damtidningar, med texter om mode, filmstjärnor och liknande”. Inför sådana påståenden undrar jag om han faktiskt tappat läsförmågan eller inte längre bryr sig om att se efter. Ta förra helgens kulturbilagor, till exempel, med intervjuer med Olja Grjaslowa och Lars Weiss, reportage av Jesús Alcala om hedersmord och Elise Karlsson om crossoverlitteratur, starka texter på Förintelsens minnesdag av Salomon Schulman och Kaj Schueler (om Primo Levi). Plus all teater-, musik- och litteraturkritik. Damtidningsaktigt?

Bättre förr?
Det är förstås omöjligt att svara på. Att kulturjournalistiken är annorlunda med två decennier mellan är en självklarhet för vilken betraktare som helst. Om man gillar utvecklingen eller inte är mycket en fråga om tycke och smak och preferenser. Själv längtar jag inte direkt tillbaka.
Men ju mer jag läser Lönnroths artiklar och mejl blir det uppenbart att det största problemet för honom är att kultursidan i dag inte är EXAKT som förr. Med honom i en centralroll.
Jag är ledsen, men det kan jag faktiskt inte göra något åt.