Annons
X
Annons
X

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

CHEFSBYTE Det sker många chefsbyten på de stora svenska dagstidningarna just nu. I dag blev det klart att Dagens Nyheters chef för ledarredaktionen Peter Wolodarski tar över som chefredaktör för hela tidningen, efter Gunilla Herlitz.

Nyligen har Göteborgs-Posten fått ny chefredaktör (Cecilia Krönlein) och redaktionschef (Ninni Jonzon). Även Sydsvenskan har bytt ledning: chefredaktören Daniel Sandström klev av och vd Lars Dahmén fick en ny roll tidningschef/publisher, med ansvar för både bokstäver och siffror (för att använda det klassiska begrepp som Expressens ledarteam Bo Strömstedt/Åke Ahrsjö myntade).
På DN har Gunilla Herlitz varit just publisher, de senaste tre åren. Det var då ett ovanligt steg för en så stor tidning, även om det blivit allt vanligare förekommande på regional- och lokaltidningar. Men att leda ett flermiljardsföretag som DN med ansvar såväl kommersiellt som redaktionellt var onekligen en tung uppgift. I synnerhet som herlitz också stegvis fått alltfler tunga uppdrag i olika Bonnier-tidningsstyrelser.

Det som nu sker är att Herlitz får ett utökat affärsansvar och även utökat ansvar för den strategiska samordningen bland tidningsföretagen. Hon kvarstår som vd för DN, blir chef för Bonniers nya affärsområde News Sweden (som bildas 1 mars) samt ordförande för Expressen och det digitala säljbolaget Bink. Sedan tidigare är hon ordförande för Dagens Industri, Sydsvenskan samt Bold-tryckerierna. Ett blytungt samlat uppdrag, som ger henne en unikt stark position i dagstidnings-Sverige.

Att den politiske redaktören
Peter Wolodarski kliver in på den allmänna redaktionen, som chefredaktör och ansvarig utgivare, är en ovanlig – men också logisk – lösning. Det ovanliga ligger inte i att chefredaktören har båda rollerna, så är det numera till exempel på GP, utan i att han kommer från den politiska sidan.
Men samtidigt är Wolodarski respekterad, både internt och externt, som en mycket god skribent och stilist.

Den största förloraren är därför möjligen DNs ledarsida, om jobbytet innebär att han får mindre tid att skriva där.

Någon större dramatik kan man därför inte beskriva chefsrockaden som. Letar man sådan ska man nog snarare titta i kristallkulan om vilka nya sparkrav och samordningsbeslut som Herlitz kan tänkas komma med inom News Sweden det kommande året.

Martin Jönsson

MONOPOLKROSSAREN Vem var han, Jan Stenbeck? Många vill vara med och justera synen på mediemogulen. Men Martin Jönsson tycker att den viktigaste betydelsen kommit bort.

Efter den utmärkta SVT-dokumentärserien om Jan Stenbeck har många velat kommentera och nyansera bilden av mogulen. Inte minst gäller det hans gärning på medieområdet.
Författaren och journalisten Göran Rosenberg skrev på Expressen Kultur om fascinationen inför att den ständigt vinstjagande Stenbeck också finansierade den långt ifrån kommersiellt gångbara tidskriften Moderna Tider, som Rosenberg var redaktör för under större delen av 90-talet. Här möjliggjorde Stenbeck ”en typ av journalistik som för en kort tid tilläts virvla förbi i det svenska medielandskapet och den svenska offentligheten”, med en kvalitet som enligt Rosenberg är en omöjlighet i dag.
Ann-Charlott Altstadt replikerade snabbt på Rosenbergs äreminnestext och skrev på Aftonbladet Kultur att Rosenberg och hans tidning snarare ”blev en marionett för de nyliberala samhällskrafter som byggde om vårt välfärdsland till en marknadsplats” – och att detta var vad Stenbeck egentligen ville med Moderna Tider. Mer machiavellisk mogul än välvillig mecenat alltså.
En tredje åsikt om Stenbecks medieambitioner kom i veckan, då förläggaren Svante Weyler skrev ett inlägg i Expressen. Det ”kryper i” Weyler när bilden av Stenbeck blir alltför välvillig. Själv ser förläggaren framför allt ett arv som han gärna varit utan i Mediesverige, en framväxande värld av förytligande, kommersialisering och förnedring. Han avfärdar Metro med att den bara ”snott” annonsmarknader från betalda tidningar (vilket är att drastiskt förminska vad den tidningen betydde när det gäller att få unga och invandrargrupper att börja läsa dagstidningar), fnyser åt det förfärliga med reklam-tv:s genombrott och beklagar sig över att chefer som skolats i denna kommersiella värld också tagit sig in i den seriösa kultursfären.
Weyler svartmålar, med slarvig penna och bristande kunskap, och missar helt den stora bilden. Man måste inte sätta Stenbeck på en piedestal, hans påverkan på medielandskapet var både positiv och negativ. Men man måste förstå vad det var han egentligen åstadkom och vad det fått för effekter.
I första hand handlar det om att han rev ner strukturer. Han krossade monopol, avreglerade marknader och ritade om kartorna. Det gäller tv, radio, telefoni och mycket annat, där Stenbecks bolag såg till att aktörer som tidigare inte varit konkurrensutsatta tvingades till en radikal förändring – och förbättring.
Effekterna har märkts tydligt på exempelvis public service-bolagen. Det har varit en lång, bitvis plågsam process, där de tvingats hantera den nya konkurrensen – om programrättigheter, format, medarbetare och publik. Men resultatet av den ser vi tydligt i dag, där både SVT och SR står starkare kvalitetsmässigt än på mycket länge. De har tvingats bli vassare, både när det gäller att nå ut till publiken på nya sätt och genom att renodla sitt programinnehåll. Motsvarande process kan man se inom de flesta branscher där Stenbecksfären klev in som ny aktör.
Det var som katalysator för en förändring i hela branschen som Stenbeck var viktigast. Och man måste vara bra enögd för att inte se att den utvecklingen i stort varit av godo, inte av ondo.

Martin Jönsson

PUBLIC SERVICE Det är utspelstider för public service-bolagen. Remissvaren på utredningen om bolagens framtidsvillkor lämnas in i dagarna och vd:arna passar på att profilera sig i det spelet. Senaste budet: SVT.s Eva Hamilton vill, återigen, ta över Utbildningsradion. Men inte mycket tyder på att hon ska lyckas.

Hamilton skriver på DN debatt i dag om SVTs remissvar. Hon avslöjar där att SVT från nästa månad kommer att lägga ut samtliga kanalers innehåll i sin helhet på SVT Play, så att man kan se hela utbudet på datorer, surfplattor och i mobilen. Det är en stor och viktig nyhet: ytterligare ett steg i SVTs modernisering och digitalisering och ett sätt att gtöra bolagets innehåll tillgängligt och relevant för fler. Det är naturligtvis också en kraftfull motattack mot alla prenumerationstjänster på nätet från Filmnet, Netflix, HBO och andra, i ett läge där de ännu inte lyckats övertyga konsumenterna om att det är värt att betala för deras film- och serieutbud.

I sin artikel lyfter hon också upp en gammal stridsfråga, som framför allt var aktuell inför den public service-utredning som presenterades 2008: en sammanslagning av SVT och UR. Hamilton vill komma åt Utbildningsradions resurser: hon menar att en sammanslagning (iläs: ett övertagande) skulle leda till rationaliseringsvinster på 45-60 miljoner kronor per år.

UR.s vd Erik Fichtelius har naturligtvis fällt ut klorna inför detta utspel: han anser att det skulle leda till att UR skulle ”raseras”.
Det är lätt att förstå hans irritation. Förslag om att inkorporera UR i SVT var mycket mer rimliga för fem-tio år sedan, när UR var mer oprofilerat. Sedan dess har det dock hänt mycket: Fichtelius har varit en stark vd, som skruvat upp aktiviteten digitalt och tydliggjort bolagets folkbildningsprofil på ett imponerande sätt.

Därför tror jag att man ska se Hamiltons utspel för vad det är: ett allmänt resursäskande, inte olikt det som Sveriges Radios vd Cilla Benkö gör i dagens SvD-intervju (ej på nätet). SVT/STR vill ha en anslagsäskande över de 2 procent som utredaren föreslår, för att täcka ökande kostnader, löner etc. Att spara pengar via UR ärett sätt attt komma åt pengar: blir det nej till det kommer Hamilton att kräva finansiering på annat sätt.

Oddsen för att UR-kuppen ska lyckas är därför inte särskilt låga. Utspelet är mer positionering än ett verkligt krav. Och ett bra sätt för att få medieutrymme för att presentera det verkligt intressanta, med utvecklingen av det digitala innehållet…

Martin Jönsson

GALOR På Grammisgalan om en månad kan Spotify komma att dela ut pris till sitt eget artistprojekt som årets bästa innovatör. Kan musikbranschen bli mer nepotistisk än så, undrar Martin Jönsson. Och hur mycket gratisreklam får man egentligen göra i SVT?

Det är galornas tid. Branscherna belönar sig själva och tv-kanalerna försöker intala oss att firmafesterna håller som underhållning på bästa sändningstid. Men för att det ska hålla krävs att det ändå finns ett uns kvar av trovärdighet i prisutdelandet.
När det gäller Grammisgalan, som har sitt partaj på Cirkus (och i SVT) den 20 februari, har den gränsen definitivt passerats.
Det gäller framför allt priset “Årets innovatör”, som delas ut av IFPI Sverige och Spotify för tredje gången. Det ska enligt beskrivningen ”tilldelas en artist eller ett band som sticker ut med sin kreativitet och sitt nytänkande. Priset syftar till att uppmärksamma användningen av sociala och digitala medier, och belönar kreativa samt originella sätt att främja musik och bygga relationer med sina fans.” Vinnare får förutom äran en marknadsföringskampanj på Spotify till ett värde av 200 000 kronor.
Att få synas med detta pris på bästa public service-sändningstid är naturligtvis en bra pr-kupp i sig för storbolaget Spotify. Men i år är kuppen större än så, eftersom Spotify också nominerat sig själva till priset.
Eller rättare sagt: Spotify-artisterna Cazzette, som är en av sex nominerade.
Cazzette är en DJ-duo bestående av Alexander Björklund och Sebastian Furrer. Ingen som använder sig av Spotify kan ha undvikit dem, med den extrema exponering de fått där, både med en kraftfullt lanserad app och med ett flitigt roterande på What’s New-listorna. Cazzette är helt enkelt det första helt och hållet Spotifylanserade bandet. Allt deras material, som albumet ”eject” släpps exklusivt på Spotify. Något traditionellt skivbolag finns inte, bara en pr-sinnad manager, och ett avtal med Spotify.
Det hela har blivit uppmärksammat bland annat av branschtidningen Billboard, som beskriver det som ett ”experiment, för att se om Spotify kan bli nästa generations maskin för att ta fram nya stjärnor” och beskriver hur ”Spotify lägger hela sin marknadsföringskraft” bakom bandet.
Spotifygrundaren Daniel Ek sägs själv vara en av initiativtagarna till projektet. Steve Savoca, global innehållschef på Spotify, säger till Billboard att bolaget lagt mycket kraft på att vara ”en kraftfull partner till artisterna och se till att de drar nytta av vår plattform för att nå ut”.
Ett intressant experiment, onekligen. Spotify har på många sätt förändrat musikbranschen och allt fler av dess aktörer, från medier till traditionella skivaffärer, använder sig i dag av plattformen med sina egna appar. Att bolaget också lanserar egna artister är ett naturligt nästa steg.
Men: det är något magstarkt att också nominera bandet till sitt eget pris på Grammisgalan.
Om Cazzette vinner som årets innovatör belönar alltså Spotify sitt eget band för att de varit bäst på att använda sig av Spotify. Ursäkta, men i så fall passerar nepotismen i musikbranschen en anständighetsgräns för mycket. Liksom hyckleriet kring hur varumärken får exponeras i det reklamfria SVT.

Martin Jönsson

FILMSTÖD Sedan årsskiftet ska produktionsstöd till nya svenska filmer bara gå till etablerade filmmakare. Det är en formulering som får det att krypa i kroppen på mig.


En scen har satt sig i minnet från när skådespelarna Seth MacFarlane och Emma Stone i torsdags presenterade nomineringarna till årets Oscarsgala. Det var när de nominerade i kategorin bästa manliga biroll skulle räknas upp. Först ut var Alan Arkin i ”Argo”. ”Han har fått det förr”, sade MacFarlane med stenansikte. Sedan: Robert de Niro. ”Han har fått det förr”, sade Stone. Sedan Philip Seymour Hoffman, Tommy Lee Jones och Christoph Waltz, alla ackompanjerade med samma korta citat. Efteråt tittar MacFarlane på duken med de nominerade och konstaterar torrt: ”Ja, det där kändes ju fräscht …”
Detta bevisade två saker. För det första att programledare kan vara roliga (jag ville bara påminna om det, eftersom det är ”Idrottsgalan” på SVT 1 i kväll och ni vet vad det brukar innebära i form av plågsamma underhållningsförsök), för det andra att det är lättare att vinna om man redan gjort det förr.
Det är ingen absolut regel. Just i år finns ju förstagångare som nioåriga Quvenzhané Wallis och 81-åriga Emmanuelle Riva, för att inte tala om regissören Benh Zeitlin, vars ”Beasts of the southern wild” är hans första långfilm. Och så finns ju svenske Malik Bendjelloul, med sin dokumentär ”Searching for Sugar man”: han är debutant såväl när det gäller regi, manus, produktion, klippning som allt annat, i detta fantastiska enmansprojekt.
En del av uppmärksamheten efter Bendjellouls nominering har handlat om hans svårigheter med att få ekonomiskt stöd för filmen från Svenska filminstitutet. Han fick utvecklingsstöd, men beslutet om det viktigare produktionsstödet kärvade länge – och fick honom att under en tid helt lägga ned arbetet med filmen. Till slut fick han dock stödet, men i kommentarerna är det uppenbart att det finns kvar en hel del bitterhet kring hanteringen från SFI:s sida.
Han ska dock vara glad att han hann få stöd. Vid årsskiftet började de nya reglerna för utvecklings- och produktionsstöd gälla. Enligt det kan endast etablerade producenter/produktionsbolag söka stöd. ”Med etablerad producent avses sådan fysisk person som har producerat antingen minst två långfilmer eller två dramaserier eller en långfilm och en dramaserie.”, enligt formuleringen på SFI:s hemsida. Då finns inget utrymme för solospelande debutanter som Bendjelloul.
Diskussionen om vilken inriktning för filmstödet som är mest effektiv har varit långvarig, inte minst när det gäller möjligheterna för kvinnliga filmmakare att få en större del av stödet.
Det är möjligt att den nya konstruktionen är klokt tänkt på alla sätt. Men det finns något i formuleringen om att man måste vara etablerad för att få stöd som får det att krypa i mig.
Om det finns ett institutionellt inbyggt motstånd mot nykomlingar i hela stödsystemet blir det knappast lättare för filmmakare som Bendjelloul, eller för Gabriella Pichler/China Åhlander, som gjorde förra årets bästa svenska film, ”Äta sova dö”.
I stället blir det andra som får uppbackningen. Och ni minns väl vilken film SFI valde att själva skicka in till årets Oscars? Nej, det var inte ”Äta sova dö”, utan … trumvirvel … Lasse Hallströms ”Hypnotisören”.
Jag kan, återigen, höra MacFarlanes kommentar ”Ja, det där kändes ju fräscht …”