Annons
X
Annons
X

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

NÄTHAT Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skriver i dag på tidningens kultursidor om det hat och de hot hon utsatts för sedan hon initierat en granskning av rasistiska sajter och bloggar. Det är vidrig, men viktig läsning.

Uppdaterad med länk.

SvD Kultur har de senaste fyra dagarna publicerat en serie om pressofrihet i Europa. Om hur Turkiet förvandlats till ett strot fängelse för journalister. Om hur Ungerns statliga kontrollapparat stryper mångfalden. Om hur Rysslands mediemångfald i mångt och mycket är en bräcklig fasad.
I dag avslutas serien med en enkät där företrädare för Reportrar utan gränser, Journalistförbundet och Svenska PEN uttalar sig om läget för pressens frihet i Europa.
I enkäten nämns bland annat ökad självcensur som ett växande problem: risken att journalister avstår att skriva om ämnen eller framföra åsikter för att de är rädda för att drabbas av näthat och konkreta hot.
Hot mot journalister är redan ett påtagligt problem, även i Sverige. Urban Löfqvist, kanslichef på Reportrar utan gränser, hänvisar till en undersökning från Tidningsutgivarna som visar att på 70 procent av medlemsföretagen har personalen fått hot riktade mot sig och 9 procent svarade att deras personal utsatts för våld.

Den absolut vanligaste formen av hat och hot består av anonyma trakasserier via mejl, SMS och på olika bloggar och sociala medier. Kvinnliga journalister är värst utsatta, med en flod av hatiska och sexistiska angrepp.
Detta vet vi, sedan länge. Men ändå är det chockerande att läsa Åsa Linderborgs öppenhjärtiga och modiga redogörelse för vad hon utsatts för sedan Aftonbladet Kultur drog igång en granskning av rasistiska sajter, under vinjetten ”Granska skiten”.

Det här är obligatorisk läsning,. Man får tycka vad man vill om både Åsa Linderborg, Aftonbladet och den granskning de gör. Men de attacker som hon och tidningen utsätts för är lika vidriga som oacceptabla.

Yttrandefrihet handlar inte bara om att säga vad man vill. Det bär även med sig ansvar och skyldigheter. Både när det gäller att respektera andras åsikter och att ta ansvar för de samtal man för.
De som nu spyr ur sig hat, hot, rasism och sexism talar ofta om att de värnar rätten att säga vad de vill och berätta ”det som inte får sägas”. Det är kvalificerat skitsnack. De är snarare yttrandefrihetens och alla andra friheters största fiender.

Det är därför viktigt att alla som värnar de grundlagsskyddade rättigheterna om tryckfrihet och yttrandefrihet på allvar talar högt om detta och visar sitt stöd för Åsa Linderborg. Vi ska inte inbilla oss något annat än att hoten mot pressfriheten är reella även här.

Martin Jönsson

VAPENDEBATT På sociala medier har kraven på skärpt vapenlagstiftning nått explosiv nivå sedan skolmassakern i Newtown i fredags. Men i den breda opinionen ser det annorlunda ut.

När en man i juli sköt ihjäl tolv personer och skadade ytterligare 58 på en biograf i Aurora, Colorado blev det förhållandevis lite konstruktiv debatt om vapenlagarna och vapenförsäljnngen. Sympati visades för offren, men att diskutera förändringar var det ”fel tillfälle” för. Det tycks alltid vara fler tillfälle.
Frågan är om det blir annorlunda denna gång. Redan timmarna efter den vidriga avrättningen av barn och lärare i Newtown, med 27 dödsoffer, hade debatten om behovet av vapenbegränsning nått en ovanligt intensiv nivå. Och den mildrades knappast av president Obamas uttalande om att det nu krävs ”samtal” och ”meningsfulla åtgärder” för att förhindra fler tragedier.

De tio mest trendande ämnena på Twitter i fredags var alla kopplade till massakern, bland dem hashtaggen #guncontrolnow. Den användes bl a av skådespelaren Mia Farrow, som twittrade ”Vapenkontroll är inte längre något som går att debattera, det är inget samtal, det är en moralisk skyldighet”. Twitterkontot för vapenlobbyorganisationen National Rifle Association, NRA, blev hårt ansatt, liksom deras Facebooksida, som senare fick stängas ner.
På tidskriften New Yorkers sajt skrev chefredaktören David Remnick ett inlägg som riktade sig mot president Obama. Han skrev där ”Vi har vant oss vid vad som nu kommer att hända. Presidenten kommer att besöka en begravning eller minnesstund och trösta familjerna, samhället och nationen. Han kommer att vara vältalig. Han kommer att ge röst åt samhällets sorg, förvirring och ilska. Men sedan? Låt det gärna vara ett samtal. Men låt det också bli beslutsamhet från en president som inte bara känner vår smärta, men som, med makten hos sitt ämbete, faktiskt kan göra något för att förhindra mer lidande. Låt honom inleda en kampanj för ett säkrare och mindre våldsamt Amerika i Connecticut”.
Det publicerades många sådana texter under helgen. Men för få koll på hur opinionen egentligen ser ut, söker jag mig, som så ofta förr, till Nate Silver.
Silver är statistikern, författaren och bloggaren som blev världsberömd när han i detalj prickade in utgången av presidentvalet i höstas, i alla delstater. Hans bok ”The signal and the Noise” är en av årets mest läsvärda faktaböcker: en briljant pedagogisk förklaring av varför så många prognoser och trendspaningar blir helt fel.
Silver gjorde i fredags på sin blogg en genomgång av hur ord som ”gun control” , ”gun violence” och ”gun rights” förekommit i nyhetsartiklar de senaste 30 åren. Han visar där hur vapenkontroll debatterades oerhört flitigt efter massakern på Columbine 1999, men hur begreppet nådde en bottennivå 2010. De senaste åren är det istället ord som ”gun violence” respektive ”gun rights” som fått kraftigt ökat användande, vilket visar på starkare polarisering i debatten.
På frågan om vad som är viktigast: att skärpa kontrollen av vapen eller att skydda rätten att beväpna sig är opinionen också helt delad.Atlantic Monthlys genomgång visar också att skolmassakrer inte leder till ökat stöd för hårdare vapenkontroll, snarare kan man se att det omvända reflekteras i statistiken.
Statistiken visar också att det krävs mer nyanserade frågor än bara för och mot vapenkontroll för att nå fram till en tydlig majoritet för olika förslag. Det visar att även debatten nu behöver nyanser och konstruktivtet. Fortsatt stark polarisering kommer inte att leda en millimeter framåt.

Martin Jönsson

CALL GIRL Förtal eller inte förtal? Nu har Mårten Palme anmält filmen Call Girl. Det är utmärkt: då kan vi få ett klargörande i en av årets stora debatter om vad man får påstå i en spelfilm.

Mårten Palmes advokat lämnade tidigare i dag in en förtalsanmälan till Justitiekanslern, som nu ska utreda om åtal ska väckas mot upphovsmännen till Call Girl. Det rör sig i så fall om förtal av avliden, ett brott som kan ge böter eller fängelse i upp till två år, om brottet bedöms som grovt. Till SVTs Kulturnyheterna säger Palme att han btycker att filmen är ”osmaklig och larvig”, men att det ‘är ”oacceptabelt att man framför anklagelser om grov brottslighet: Att min far skulle ägnat sig åt pedofili och utnyttjande av en minderårig”.
Call Girl inspireras av den så kallade bordellhärvan på 70-talet. I den förekommer ”Statsministern” som köper sex av en 14-årig flicka. Redan i oktober kritiserade Mårten Palme filmen, innan filmen visats, och sade att anklagelserna om pedofili är ”fullständigt grundlösa”.

I en krönika i SvD den 12 november skrev jag att Call Girl är en feg film: ”Filmen utgör en grov brottsanklagelse, utan övertygande bevisning och är därmed en grov kränkning.” Jag skrev där också så här:
Kan man tolka Magnus Kreppers namnlöse statsminister i filmen som Olof Palme? Ja, tveklöst. Men en intressantare fråga är: kan man inte göra det? Där är svaret lika tveklöst nej. ”Statsministern” är ingen vag symbolfigur. Istället rymmer rollfiguren en rad extremt tydliga tids- och personmarkörer som alla pekar mot ett och samma håll. Det handlar om klädsel, röst, retorik, scener och även direkta citat, som den berömda förlustkommentaren efter valet 1976 om att han nu skulle hem och ”äta pyttipanna”. Ingen som känner till något om Palme kan se ”Call girl” och tro något annat än att det är han som avbildas i filmen.
Några dagar senare såg Mårten Palme filmen och konstaterade då till SvD att ”det är alldeles uppenbart att avsikten är att man ska associera till Olof Palme. De har lagt in mängder av markörer som antyder att det skulle vara han”.
Tryckfrihetsexperten Nils Funcke konstaterade i en SvD-artikel att det finns stora förutsättningar för ett åtal, utifrån utpekandet i filmen.

Efter premiären av Call Girl i november,. där filmen fick bra kritik av bl a SvDs recensent, undvek regissören Mikael Marciomain och manusförfattaren Marietta von Hausswolf von Baumgarten att delta i den alltmer kritiska debatten om filmen. Det var först förra helgen, i en intervju med SvD.s Jan Lumholdt, som Marcimain talade om mottagandet av filmen och kritiken mot den. I intervjun sade Marcimain att han inte ´ångrade något med filmen, men att han beklagade att Mårten Palme tagit illa vid sig. ”Det är jättebeklagligt, tycker jag. Vi kan inte göra så mycket åt det. Man måste ju respektera det. Förstås.”

Marcimain & Co har skäl att vara mer än ledsna inför JKs hantering. Det borde rimligen finnas mycket goda grunder för ett förtalsmål i det här fallet – och intrycket är att filmmakarna förhållit sig alltför naiva inför det hotet.

Martin Jönsson

MEDIER Domare Levesons rapport förra veckan krävde hårdare reglering av brttisk press. I den finns lärdomar att dra även för den utredning som pågår av det svenska medieetiska systemet. Till exempel att medierna inte alltid har rätt

Tre dagar efter domare Levesons rapport om medieskandalerna i Storbritannien kan man konstatera en del saker, utifrån de reaktioner som inkommit. För det första att Leveson i stort gjort ett bra jobb och klarat den svåra balansen mellan att det måste finnas en fri press men att den också måste uppföra sig anständigt. För det andra att det nu är hårt tryck på premiärminister Cameron att följa Levesons förslag om en tvingande lagstiftning för en fungerande självreglering av pressen. Mer än 100000 har redan skrivit på namninsamlingen med krav på detta, efter uppmaningar från besvikna vittnen i förhören, som författaren JK Rowling.

Cameron ger dock inga signaler om att backa i lagfrågan. Hans utrikesminister William Hague sade i lördags att en lag ”allvarligt skulle skada Storbritannien” i ambitionen att kämpa för pressfrihet världen över, till exempel i fall som med Pussy Riot i Ryssland.

Hague glömmer dock två saker. Dels att pressfriheten formellt inte är skyddad i Storbritannien heller, dels att det som just rullats upp inför Leveson tydligt visat att den brittiska pressen inte tagit sitt demokratiska och samhälleliga ansvar. Därmed är landets trovärdighet i pressfrihetssammanhang redan skadat.

Detta gap mellan verkligheten och de fina proklamationerna är ganska typiskt när det gäller alla diskussioner om mediernas position. De svenska ledar- och kultursidor som kommenterat Levesons rapport har gjort det på samma sätt: med krav på att lagstiftarna ska hålla sina fingrar borta.

Men den som vill ha rättigheter måste också leva upp till sina skyldigheter. Den brittiska pressen klarade inte av att reglera sig själv. Den får nu en ny chans, men med en statlig överrock och mycket hårdare krav på sig. Det är faktiskt rimligt.

I Sverige genomförs just nu en utredning om vårt eget medieetiska system, av journalisten Nils Funcke, på uppdrag av Utgivarna. Den ska bland annat se över hur systemet kan bli mer relevant och förståeligt för allmänheten, gälla även etermedier och även omfatta arbetsmetoderna.

I det arbetet är det viktigt att ta till sig det Leveson skriver om hur medier ”automatiskt och aggressivt” besvarar all form av kritik mot hur de arbetar och en eventuell inskränkning av deras rättigheter.

Pressombudsmannen Ola Sigvardsson sade i en debatt om Leveson på Pressklubben i våras att han aldrig varit med om att en tidning som anmälts till PO har gått med på att den har gjort fel. Reflexen är alltid att värja sig och hävda sin rätt. Det är förståeligt. Men det är, som Leveson visar, inte hållbart i längden. Åtminstone inte utan att det också kostar i sjunkande förtroendesiffror.