Annons
X
Annons
X

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

SAMMANFATTNING AV LEVESONRAPPORTEN Efter att skoningslöst ha kritiserat tidningarnas bristande etik och oförmåga att sanera sin egen bransch föreslog Lord Justice Leveson i går att en lagstiftning ska införas för att se till att regleringen av pressen i Storbritannien fungerar. Det var precis vad premiärminister David Cameron, som tillsatte Levesonförhören, inte ville höra. Nu har han en svår politisk nöt att knäcka.

Storbritannien har inte haft en lag som reglerar pressen sedan på 1600-talet, frånsett en strikt förtalslagstiftning. David Cameron vill uppenbart inte bli historisk genom att bidra till att det införs en sådan. I sin kommentar till Levesonrapporten i underhuset var han positiv till i princip alla förslag i den 2000 sidor långa utredningen – inklusive större transparens när det gäller hans och andra politikers kontakter med mediechefer – utom just detta.
Då hade Leveson ändå valt en kompromisslösning, där lagstiftningen inte skulle reglera medierna direkt. Istället föreslås att medierna även fortsättningsvis ska ägna sig åt självsanering, men att denna ska lyda under en lag och en myndighet som ser till att denna reglering blir mer effektiv och att alla tidningsföretag omfattas av den.
Labours Ed Miliband ställde sig omedelbart positiv till Levesons förslag och vill se snabba åtgärder för att de ska bli verklighet. ”Det har gjorts sju granskningar av pressens övertramp de senaste 70 åren. Ingen behöver en åttonde. Nu har vi en historisk möjlighet att agera”.
Vice premiärminister Nick Clegg, Liberaldemokraterna, ställde sig svajande mitt emellan. Han gjorde ett eget uttalande i underhuset, vilket är första gången sedan koalitionen bildades som den inte lyckas tala med en röst. Clegg konstaterade att det fanns starka argument för en lagstiftning, men att han var beredd att lyssna på andra förslag. De tre partierna fortsatte i går kväll med överläggningar, för att se om det går att komma fram till en gemensam hållning.
Cameron sitter på många sätt i en rävsax. Han borde rimligen lyssna på den rapport han själv beställde – och sade i onsdags att han skulle ta till sig förslagen i rapporten om de inte var ”helt tokiga” (han använde ordet ”bonkers”, vilket rubriksättare i dag lär göra sig lustiga över). Nu måste han förklara vad som är så tokigt med en mediereglerande lag. Frånsett att hans goda vänner i Murdochkoncernen med hull och hår motsätter sig det.
Möjligen vill han inte skriva in i lagen det som Leveson föreslår: att regeringen också ska förbinda sig att upprätthålla och skydda en fri press. Eller så ser han problem i att utöka det uppdrag som Office of Communications. Ofcom, redan har när det gäller att övervaka radio och tv. Det finns det för all del även andra som gör: enbart existensen av ett politiskt tillsatt kontrollorgan kan tolkas som en inskränkning av pressens handlingsfrihet, i ett land där pressen är oändligt mycket mer politiserad än Sverige.
Utöver lagstiftningen kom Leveson med en rad omfattande förslag riktade direkt till tidningsbranschen. Press Complaint Commission, PCC, som hittills hanterat klagomål på pressen måste ersättas med ett nytt organ, som måste få betydligt mer resurser och handlingsfrihet. Det ska vara helt oberoende från både tidningsföretag och politik. Det ska kunna utdöma böter, på upp till en miljon pund, för övergrepp fråpn mediernas sida. Det ska kunna göra egna utredningar och granskningar av pressen. Och det ska kunna fungera som en effektiv skiljenämnd, som kan se till att tidningar och de som klagar på dem snabbt kan förlikas. Alla tidningar måste inte vara med i systemet, men om de avböjer att delta hamnar de, via lagstiftningen, istället direkt under Ofcoms kontroll.
Det är i sig ett mycket radikalt förslag, som går betydligt längre än det förslag på ett vassare PCC som PCC-ordföranden Lord Hunt föreslagit. Dels kommer det att kosta branschen mer pengar, dels tappar tidningsföretagen kontrollen över vilka som sitter i det granskande organet. Leveson var skarp i tonen när han formulerade det kravet: ”Att låta tidningsföretagen granska sig själva är som att låta elever i skolan rätta sina egna prov”.
Rapporten i sig var också skoningslöst hård mot de övergrepp som pressen i Storbritannien begått. Leveson skriver om pressens ”ödeläggelse” och om hur enskilda personer utsatts för rena trakasserier. ”Det är inte enskilda exempel, utan för många, av för måpnga tidningar, som tagit för lite ansvar”
Nick Davies, frilansjournalisten som avslöjade News of the World-skandalen i The Guardian, var i går eftermiddag nöjd med Levesons rapport. I en videokommentar sade han ”Det är en fördömande rapport. Den fördömer de metoder som används, den fördömer de redaktörer stod bakom dem, och den fördömer PCC, som accepterade det. De förtjänar att bli fördömda”.

Martin Jönsson

LEVESONRAPPORTEN: I detta nu pågår debatten i det brittiska underhuset om eftermiddagens rapport om ny reglering av pressen. Premiärminister David Cameron är som väntat mycket skeptisk till en lagstifning – men möter hårt motstånd.

Uppdaterad

För två timmar sedan presenterade Lord Justice Leveson resultatet av sin 16 månader långa granskning av den brittiska pressen, efter News of the World-skandalen. Läs här en sammanfattning av förslagen i hans rapport.

Premiärministern David Cameron lämnade för en stund sedan sin kommentar till rapporten i underhuset (följ liveblogg-referatet av hans uttalande hos The Guardian). Eller läs hela uttalandet här, från premiärministerns hemsida.

David Cameron konstaterade att det ‘är uppenbart att det självreglerande PCC inte fungerar alls och att det inte har de funktioner som krävs för att reglera pressen. Han ville dock inte ställa sig bakom Lord Justice Levesons förslag i sin helhet, när det gäller kravet på lagstiftning. ”Det är ett enormt steg. Vi måste tänka oss för mycket, mycket noga innan vi går över den linjen”. Däremot bjöd in till samtal över partigränserna för att diskutera vad som ska göras. Han ställde sig också helt bakom de principer för en ny oberoende självreglering som finns i Levesons rapport, men öppnade även dörren för tidningsbranschens eget kompromissförslag om ett vassare PCC och sade att det förslag som lagts fram ”ännu inte var tillräckligt bra”.

Cameron kommenterade också Levesons kritik mot alltför nära kontakter mellan politiker och medieägare – och ställde sig bakom de förslag till ökad transparens som finns i rapporten. Däremot betonade han att Leveson inte kunnat hitta bevis på någon uppgörelse mellan News International och regeringen om försäljningen av BSkyB och att de politiker som påstått det borde ta tillbaka sina anklagelser.

Labourledaren Ed Miliband gick, som väntat, till motattack mot Cameron. Han konstaterade att han ställer sig bakom Levesnrapporten i dess helhet och vill genomföra allt som föreslås. ”De är rimliga och proportionerliga”.
Miliband citerade Levesons inledning om att det redan gjorts sju granskningar från brittiska regeringar och parlament. ”Nu har vi en möjlighet att verkligen åstadkomma en förändring. Bevisningen är överväldigande. We can hace no more last chance saloon”

Liberaldemokraternas Nick Clegg, som är vice premiärminister, gjorde ett eget uttalande, vilket aldrig hänt tidigare: koalitionspartierna har inte yckats prata ihop sig i frågan. Clegg var diplomatisk: han vill samtala vidare med de andra och intog en avvaktande ställning. Han sade att det fanns starka argument för lagstiftning, men att han var beredd att lyssna på andra förslag.

Martin Jönsson

LEVESONRAPPORTEN Inför ett enormt pressuppbåd på QEII Conference Center presenterade i eftermiddags Lord Justice Brian Leveson resultatet av den 16 månader långa granskning han lett av kulturen, arbetsmetoderna och etiken i den brittiska pressen.(Lyssna på hans sammanfattning här). Hans huvudförslag: att en ny lag ska införas för att övervaka hur pressens självreglering fungerar.

Uppdaterad

”There must be change”. Det var den mening Lord Justice Leveson betonade starkast i inledningen av sitt anförande. Han konstaterade att detta var sjunde gången på 70 år som det genomförts stora granskningar av den brittiska pressen. ”Vi har haft väckarklockor förr. Nu måste det bli förändring. Ingen kan tycka att det vore meningslöst att genomföra en åttonde granskning.”

Den rapport han publicerade i dag är på drygt 2000 sidor. De olika delarna av den kan läsas här:
Volym 1
Volym 2
Volym 3
Volym 4

Det finns en 56-sidig sammanfattning, som bland annat fastslår följande.

* Den nuvarande systemet för självreglering, via Press Complaints Commission, PCC, är misslyckat och måste ersättas ev ett nytt, oberoende organ för självreglering av pressen – ett system som fungerar för både medierna och för allmänheten. Oberoendet måste vara riktat både mot medieföretagen och mot politiker. Inga aktiva politiker eller redaktörer kan ingå i detta organ. Ledamöter i det nya organet måste utses med en öppen och rättvis process.
* Det nya organet ska ha tillräckligt med resurser för att kunna genomföra egna undersökningar och ska också kunna utdöma kännbara böter, på upp till en miljon pund, men också ha en funktion som skiljenämnd, för att snabbt kunna nå förlikningar mellan tidningar och de som anser sig illa behandlade av dem.
* Det självreglerande organet ska regleras via lagstiftning, som är fallet med Ofcom, som i dag övervakar radio och TV i Storbritannien. Ofcom ska alltså inte hantera pressgranskningen själv, utan fungera som en garant för en fungerande självreglering. De ska också kunna vidta åtgärder mot tidningar som inte ansluter sig. Det ska alltså inte längre kunna vara frivilligt att vara med.
* I lagstiftningen ska klargöra att regeringen ansvarar för att upprätthålla och skydda pressfriheten.

Tidningsföretagen har in i det sista försökt få Leveson att acceptera att det inte skulle behövas en lagstiftning, utan att den nuvarande Press Complaints Commission, skulle kunna fungera självständigt, om tidningsföretagen via kontrakt förband sig att delta – och det nya organet skulle få möjlighet att döma ut bötesbelopp.
Leveson slog dock fast att han inte anser att det räcker. Han dömde istället ut det förslaget som ”totalt ogenomförbart”, framför allt därför att oberoendet skulle saknas och därmed trovärdigheten. Tidningsbranschens track record är helt enkelt för dåligt, vilket gör att han inte kan lita på att det skulle fungera utan en lagstiftning.

I sammanfattning riktar Leveson skoningslös kritik mot både medier och politiker. Han slog fast att många tidningar agerat som om den uppförandekod som PCC upprättat helt enkelt inte existerat. ”Det har resulterat i stort lidande för enskilda och i flera fall lett till att människor fått sina liv förstörda och sina rättigheter trampade på”. Han använder särskilt ordet ”press havoc”, som närmaste kan översättas med ödeläggelse, eller förstörelse.

Relationen mellan politiker
och medier har enligt Leveson varit alldeles för intima de senaste 35 åren, konstaterade han – och föreslår ökad transparens från politikernas sida om deras kontakter med medier.
Kritik riktades, förstås, särskilt mot Rupert Murdoch, vars News of the World orsakade hela förhöret. Lord Justice Leveson sade att ” i de flesta ansvarstagande företag skulle ledningen bli oerhört upprörd om deras anställda agerade på det sätt vi sett på News of the World. Så var det inte i det här fallet”.

(Mer kommer inom kort)

Martin Jönsson

MEDIEREGLERING Efter 16 månaders utredning och förhör är det dags att få veta vilka slutsatser Lord Justice Brian Leveson har dragit, när det gäller mediernas reglering, pressfrihet och den personliga integriteten. Det är inte någon slutpunkt på det som började som en avlyssningsskandal kring News of the World, men det är ett av de avgörande delmomenten.

För ett par timmar sedan levererades de första sex exemplaren av Lord Justice Levesons rapport med förslag på ny reglering av medierna till 10 Downing Street. Ett exemplar ska gå till Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg, de övriga fem ska stanna hos premiärminister David Cameron. Och så får vi se hur mycket som läcker ut till medierna, innan rapporten officiellt ska presenteras klockan 14.30 på torsdagen.
Trycket inför rapporten är monumentalt, i medierna. Den blev också ett av ämnena i dagens premiärminister-utfrågning i underhuset, även om man av förklarliga skäl inte gick in på några detaljer.

Förhören – en brittisk specialitet, som en kombination av en utredning och ett KU-förhör, men hanterat av jurister istället för poltitiker – initierades i juli 2011 av David Cameron och började arbeta i september samma år. De offentliga utfrågningarna inleddes 21 november i fjol, med namn som Hugh Grant, Sienna Miller och JK Rowling, som alla kände sig förföljda och illa behandlade av medierna.
I dag för exakt ett år sedan utfrågades en tidigare redaktör på News of the World, Paul McMullen. Han slog tillbaka mot kändisvittnena och hävdade att de alla var hycklare – och att det bara var de som hade något att dölja som inte tålde mediernas granskning. ”Privatliv är bara för pedofiler”, mässade han – och gjorde knappast mediernas position starkare.

Leveson har haft fyra uppdrag. Han skulle granska hur pressens agerade påverkade enskilda personer, hur relationen var mellan press och polis samt mellan press och politiker,. Slutligen skulle han komma fram till ett förslag på en bättre reglering – eller själv-reglering -av medierna, som kan ersätta dagens system med det tandlösa, frivilliga och hårt kritiserade Press Complaints Commmission, PCC.

Under det dryga år som Leveson och hans jurister arbetat med förhöret har det avslöjats nya, hisnande detaljer om oetiska arbetsmetoder inom pressen, men också om de väldigt nära relationerna mellan premiärministern och Murdochimperiets högsta chefer – och om utbredd korruption inom polisen. Vi har kunnat följa hur såväl mediechefer som politiker drabbats av akuta minnesförluster och inte velat kännas vid vare sig etablerade rutiner eller samtal och överenskommelser. Skandalen, som tog sitt avstamp i News of the Worlds avlyssning av mobilsvar hos tusentals personer, har stänkt på många och dominerat debatten i Storbritannien totalt.
Men när rapporten nu slutligen läggs fram kommer fokus att återgå till det som var huvudfrågan: hur ska regleringen av medierna se ut?

Den gamla, självreglerande
vakthunden PCC (Press Complaints Commission) är redan utdömd och i princip avvecklad. Nye PCC-basen Lord David Hunt säger sig stå redo att starta en ny form av självreglerande organ, med skarpare huggtänder, i form av höga bötesbelopp vid överträdelser. Han har dock inte alla utgivare med sig: det finns alternativa förslag om ett granskande organ som är fristående från både stat och medieföretag. Och så finns ”hotet” om en lagstiftande reglering, i likhet med den som gäller för bl a BBC. Detta avvisar lord Hunt helt: i ett tal inför en utgivareförening i söndags hävdade han att det vore ”fel att straffa en hel bransch för lagbrott i enskilda företag”.
Hos allmänheten finns det dock stöd för någon form av tvingande reglering, men politiskt är splittringen stor. I går publicerade 80 parlamentsledamöter ett debattinlägg där de motsate sig all form av statloig reglering. Störst är motståndet inom Tories, medan Cleggs Liberaldemokrater sagt att de inte tänker bestämma sig innan de läst hela rapporten.
En sak är alla dock eniga om: det går inte att undvika åtgärder. Ingen skulle acceptera ett status quo.

Martin Jönsson

MEDIER Sverigedemokraterna och deras nätmobb är nästan lika fixerade vid medier som de är vid islam. Åtminstone upptar det mycket av deras energi, i artiklar och kommentarer.

Traditionella medier är som ett rött skynke för den diskussion som pågår där. Vi påstås ingå i en ohelig allians med politikerna i andra partier, ha tecknat avtal om att gemensamt förljuga den verkliga bilden av invandringen, bedriva häxjakt på alla SD-politiker och på detta sätt sett till att Sverige fått en ”vanhedrande särställning” när det gäller journalistisk kvalitet.

”Svenska medier tillhör de sämsta i världen” är ett påstående som upprepats många gånger i artiklar och kommentarsfält på SD-stödbloggen Avpixlat de senaste två veckorna. Detta samtidigt som de själva toppat sidan med rubriker som ”Gina Dirawi i ny judehatskandal” och ”Ted Ekeroth senaste offret för blodtörstiga hyenajournalister”. Kvalitet tycks vara ett ord som kan betyda vad som helst. Som nolltolerans, ungefär.

Att skapa nyhetsliknande sajter på nätet har varit en strategi för extremhöger och antimuslimska rörelser i Sverige i nära 15 år. Men de har sällan blivit mer än en blint ensidig predikan för den egna kören, varvat med publiceringar som hade inneburit solklara fällningar för förtal om de förekommit på sajter eller i tidningar med en ansvarig utgivare. Den funktion de fyllt har därför mest handlat om att vara en kanal för de åsikter som inte kunnat framföras öppet.

Men samtidigt har
Sverigedemokraterna alltid närt en dröm om att också ha en ”riktig” medieverksamhet. Medlemstidningen SD-kuriren, som till en början innehöll en del av den sorts ”nyhetsartiklar” om invandrare och muslimer som senare hamnade på bloggar som Politiskt Inkorrekt och Avpixlat, har dock mest fört en tynande tillvaro och aldrig nått utanför den egna medlemskretsen.

Förra våren berättade SD:s Kent Ekeroth, en av de inblandade i järnrörsskandalen, i ett tal hos det högerextrema partiet Vlaams Belang i Antwerpen att SD hade planer på både en ny tidning och en ny tv-kanal, för att ”öka möjligheten att själva kontrollera bilden av partiet i medierna”. Några sådana har vi ännu inte sett, men i förra veckan berättade Journalisten att SD överväger att i varje fall starta en sajt där de publicerar oklippta inspelningar av intervjuer som partiföreträdare ger – för att de anser sig bli systematiskt felciterade.

Med detta som bakgrund
är det kanske inte så konstigt att SD nappade på att bekosta utskick av tidningen Dispatch International till alla sina medlemmar. Något eget medieimperium har de inte lyckats bygga upp, men eftersom SD:s nye rättspolitiske talesman Richard Jomshof anser att den öppet antimuslimska tidningen har ”en viktig roll i dagens samhällsdebatt” ställer man glatt upp som ekonomisk stödgivare till den.

Även om Dispatch International är förklädd till en ”riktig” tidning är det dock enkelt att konstatera att den inte har något med vare sig journalistik, nyheter, debatt eller granskning att göra. Det är bara antimuslimsk retorik: extremt ensidig, aggressiv och illa underbyggd och framförd. Om den skulle ha en viktig roll i samhället är det ett förfärligt samhälle vi talar om.

Martin Jönsson

TIDNINGSKRISEN För de flesta produkter sjunker produktionskostnaden med tiden. En cd-skiva eller ett datachip kostar väsentligt mindre i dag än för tio år sedan. Med tidningar är det tvärtom. De blir bara dyrare att göra. Vilket är ett av de fundamentala problemen bakom dagens kris. Man kan tala länge om behovet av större digitala intäkter, men det är varken problemets kärna eller lösningen på situationen.

Istället kommer tidningsdrottningen Tina Brown nära den, när hon intervjuas i senaste numret av New York Magazine, med anledning av att hennes Newsweek om en dryg månad kommer ut med sitt sista nummer på papper. ”Är det sant att Newsweek gick med 40 miljoner dollar i förlust?” frågar reportern. ”Det får jag inte avslöja. Men jag kan säga att den kostade 42 miljoner dollar att trycka”.

Så enkel är förstås inte matematiken att tidningen börjar gå med vinst bara för att den slipper tryckfakturan. En hel del betalade ju faktiskt för den på papper – och för att annonsera i den. Men ändå: det går att förstå Browns lockelse att bli helt digital.

Även för en normal svensk dagstidning är tryck och distribution den överlägset tyngsta kostnadsposten: de står för runt hälften av budgeten. Kostnaderna för själva journalistiken, det vill säga redaktionerna, ligger på runt 20 procent. Resten är ledning, administration, sälj och marknad. Grovt räknat.

Men vad värre är: den rena produktionskostnaden bara ökar. Papperspriserna skenade i förra krisen 2009, som en följd av den branschens omstrukturering och de har gått upp även de två senaste åren. Distributionskostnaderna går inte heller ner trots fallande upplagor: istället stiger kostnaden per utdelad tidning.

Enda sätten att minska produktionskostnaden är därmed att 1) trycka färre exemplar 2) göra tunnare tidningar. Ingen av dessa vägar kan direkt beskrivas som en framtidsstrategi, så länge det är papperstidningen som står för 90-95 procent av intäkterna och det digitala intäktsflödet är ungefär lika viktigt för resultatet som dricksen för en restaurang. Ingen av dessa vägar ger heller tillräckligt genomslag för lönsamheten när annonsintäkterna för papperstidningen faller så kraftigt som de gjort de senaste åren.

Det som istället hänt är att tidningsföretagen möter varje ny minskning av annonsintäkterna, oavsett om de är tillfälliga konjunkturnedgångar eller mer strukturella sådana där företagen ändrar sin marknadsstrategi, med att skära ner på denna enda stora kostnadspost de kan påverka: personalen.

Detta har fungerat till en viss gräns. Det har funnits redaktioner där det inte var särskilt stora problem att genomföra de första stora personalminskningsrundorna. Men i nuläget är det annorlunda: nu riskerar varje ny runda nedskärningar istället att leda till att kvaliteten blir lidande, vilket i värsta fall kan påskynda upplagefallen och bromsa den digitala tillväxten. Att förhindra det är medieföretagens stora utmaning.

Frågan är därför inte vem som först knäcker den digitala intäktskoden. Utan vem som lyckas knäcka kostnadskoden för papper. Dagens Industri gör i år ett försök genom att dela ut varsin Ipad till läsare på Gotland istället för att trycka och flyga dit tidningen. Vi lär se fler varianter. Mer eller mindre desperata.

Läs också reportaget ur dagens N av Malin Ekman: Så ska tidningarna överleva

Martin Jönsson

SD-SKANDALEN Det är ett journalistiskt misslyckande att vi i medierna inte lyckats visa på Sverigedemokraternas rätta ansikte. Istället är det komiker som mest ihärdigt gjort vårt jobb.

En sak först: Expressen ska ha all respekt för den serie av avslöjanden de levererade förra veckan, om vad som egentligen hände på Kungsgatan den 3 juni 2010: om våldet, rasismen, sexismen och framför allt lögnerna.
Men när en stor del av Sverigedemokraternas innersta krets kläs av och avslöjas i sin rätta, rasistiska natur finns det skäl till en hel del självrannsakan. Det viktigaste lyder: varför har vi i medierna inte lyckats göra det tidigare? Det är ju inte som om vi inte visste.
Den enda rimliga tolkningen är den här: vi har varit alltför försiktiga. Alltför politiskt korrekta, för att använda den rasistiska nätmobbens mest populära begrepp. Vi har, sedan SD tog sig in i riksdagen, varit så noga att respektera det demokratiska beslutet från folket, att vi blivit för försiktiga i granskningen av vad partiet egentligen står för. Därför har de i alltför hög grad behandlats som ett parti som alla andra.
Jag läser, i ljuset av den senaste veckans avslöjanden, om Björn Hägers utmärkta bok ”Problempartiet”, om ”mediernas villrådighet kring SD i valet 2010”. Det är en grundlig genomgång av mediernas sätt att hantera Sverigedemokraternas växande betydelse som rikspolitiskt parti. Den visar på ambivalensen inför partiet som funnits hos redaktionerna och på olika strategier att hantera detta.
När jag läser det igen ser jag, även i mina uttalanden, att det finns ett tydligt drag av ängslighet i synen på partiet. Vi ska låta dem debattera, som alla andra folkligt valda partier. Vi ska ge dem en rimlig nivå av uppmärksamhet, i förhållande till deras storlek och realpolitiska betydelse.
Det är, naturligtvis, helt rätt. Men i detta har en sak glömts bort av alltför många, även av oss: den hårda granskningen.
Det slår mig när jag ser Youtube-filmen från hösten 2010, där SD:s Erik Almqvist kommenterar den video från Kungsgatan som Soran Ismail lagt ut. Almqvist hävdar att Ismail ”verkligen valt ett selektivt utdrag. Jag tycker det är väldigt lågt”. Och han avslutar med ”Sanningen kommer alltid fram”. I dag vet alla att han blåljög. Och att många SD-företrädare satt lögnen i system, helt ohämmat.
Om detta borde vi ha berättat mer. Till exempel när det gäller de SD-stödjande, invandringshatiska bloggarna Politiskt Inkorrekt och Avpixlat. De är nätfora vars huvudsakliga syfte var och är att piska upp hat mot invandring i allmänhet och muslimer i synnerhet. De är också inofficiella kampanjsajter för SD, som Kent Ekeroth, en av männen med järnrören, varit med om att finansiera och hjälpa – och som partiledaren Jimmie Åkesson kallat ”en sund del” av SD:s nätverksamhet.
Det finns dock inget sunt med de här sajterna. Men eftersom partiet förnekat de direkta kopplingarna till dem har vi i medierna nöjt oss med det. Det borde vi inte ha gjort.
Samtidigt har komiker som Soran Ismail – och även Magnus Betnér – tagit fajten mot partiets rasistiska kärna, i dagliga dueller på Twitter och andra platser. Och även på Kungsgatan.
Han ska ha den största respekten för det. Han har gjort vårt jobb bättre än vi.
Martin Jönsson är kulturchef på Svenska Dagbladet. martin.jonsson@svd.se

Martin Jönsson

AVGÅNG I dag kom beskedet att Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström slutar, efter elva år på tidningen varav de senaste fyra som chefredaktör. Det var en trist nyhet, om inte särskilt överraskande.

Sandström har haft några väldigt tuffa år på tidningen, med stora förluster och kraftig nedbemanning i flera steg. Det har också varit en förtroendekris kring den omstridda fallskärmen för förre vd:n Johan Ståhl – och så har han fått en beslutsam överrock i form av nye styrelseordföranden Gunilla Herlitz, med uppdrag att jaga samordningsvinster mellan Bonniers dagstidningar. Så det är inte så konstigt att Sandström tackar för sig, innan det kommer nya propåer om samarbeten och nedskärningar. Han har onekligen tagit sin del av de svåra besluten – och har dessutom drivit igenom en lyckad omgörning av tidningen.

Om man ser på hela hans tid som chefredaktör har Daniel Sandström varit framgångsrik på många plan. Han var kulturchefen som tog över chefredaktörsstolen, rekryterade smart – bland annat Rakel Chukri som sin efterträdare på Kulturen – och ledde tidningen till dubbla vinster i Årets Dagstidning. Sydis blev under hans tid mer offensiv och kreativ och visade att den trodde på det starka berättandet. Sedan tvingade krisen honom till många tuffa besparingsbeslut, inte minst när det gäller gräv- och berättarorganisationen. Men ambitionen har hela tiden varit fortsatt hög att vara en stark egen röst.

Sandström har också varit en skarp och aktiv – och tydligt skånsk – röst i alla sammanhang som rör journalistikens utmaningar och framtid. Därför är det lite oroväckande att han inte ersätts av någon ny chefredaktör, istället får Sydsvenskans vd Lars Dahmén, tidigare chefredaktör för Computer Sweden och vd för IDG, ett utökat uppdrag som publisher.
Vem ska nu ta debatten om journalistiken och dess roll i Malmö? En gissning är att det snarare får bli Rakel Chukri än Lars Dahmén.

Martin Jönsson

CALL GIRL Efter att ha duckat den kritiska debatten i Sverige hela veckan var Mikael Marcimain, regissören bakom Call Girl, tvungen att svara på frågor i dag, när filmen presenterades för finska medier. Men det han sade var knappast klargörande.

Diskussionen om huruvida Call Girl pekar ut förre statsministern Olof Palme för sexköp av minderårig uppstod först i början av oktober, när Mårten Palme sade att han övervägde polisanmäla filmens upphovsmän, för en grovt kränkande, felaktig anklagelse mot Olof Palme.
När filmen väl hade premiär förra fredagen fokuserade de flesta dock inte på detta, utan snarare på filmens styrkor. Den fick genomgående väldigt bra kritik.
Debatten tog dock fart ordentligt efter bland annat den krönika jag skrev i SvD Kultur i måndags, där jag anklagade filmmakarna för att ha gjort en feg film. Dels är den tydligt utpekande, dels gömmer Marcimain och manusförfattaren Marietta von Hausswolf von Baumgarten bakom fiktionens slöja. De slår och slår ifrån sig, med samma kraft.
Efter den krönikan sökte både vi och andra medier, bland annat SVT Kulturnyheterna, filmmakarna under flera dagar, men de lade locket på och beskedet från Nordisk Film var bara att de gått vidare till andra uppdrag. När vi försökte intervjua skådespelaren Magnus Krepper, som spelar ”Statsministern” i filmen, var beskedet lika tydligt där: Han svarar inte på frågor om Palme.
Å ena sidan ville de väcka debatt, å andra sidan duckar de den debatt som uppstår.

I dag besökte Marcimain Helsingfors för att träffa medier inför lanseringen i Finland. SvD anmälde deltagande i pressträffen, men fick nej, med beskedet att det ”inte fanns tid att svara på frågor från svenska medier”.
Istället får vi ta del av vad finska Hufvudstadsbladet rapporterar från pressträffen.
Där säger Marcimain till att börja med att ”det är en lögn” att de inte skulle varit tillgängliga för kommentarer – och hänvisar till en tidigare pressdag.- Vidare anklagar han den kritiska debatten för att bygga på en ”medielogik som främst är ute efter att sälja lösnummer”.
Åt detta kan man naturligtvis mest fnissa, eftersom det största trycket på honom kommit från moirgontidningar (som bara säljer marginellt med lösnummer) och public service-TV. Man kan också möjligen påpeka på att Call Girl lyckas sälja en hel del biobiljetter, utifrån de kittlande spekulativa inslagen i filmen.

Men riktigt märkligt blir det när Marcimain ska svara på hur det egentligen är med utpekandet. ”Visst innehåller filmen karaktärer/…/som kan tolkas som att de representerar folk i verkliga livet. Det är inte Palme man ser i filmen. Däremot är historien baserad på omfattande research.”
Vad han egentligen menar med detta går fortfarande inte att förstå; var filmen befinner sig mellan fiktion och fakta. Det enda som är riktigt tydligt är att det handlar om en väldigt hårt pressad regissör, som tillstår att hotet om åtal känns både ”sorgligt och beklagligt”.
Det kanske han skulle tänkt på tidigare.

Martin Jönsson

SYRIEN Tucholskypriset till Samar Yazbek och Marie Colvins postuma antologi ”On the Frontline” är en påminnelse om hur avgörande – men riskabelt – det är att det finns journalister på plats i Syrien.

I dag, på Fängslade författares dag, delas årets Tucholskypris ut till den syriska journalisten och författaren Samar Yazbek, ”för hennes rapporter från det syriska upproret: texter präglade av mod och sanningslidelse och med sin tyngdpunkt i ett försvar av värdigheten hos de enskilda medborgare som fångats mitt i konflikten”, som det står i Svenska Pens motivering.

Det är en oerhört värdig pristagare, som redan tidigare i år fick pris för sitt mod som författare, för boken ”A woman in the crossfire”. Det är en hjärtskärande och upprörande dagbok över det syriska upproret och det ofattbara våldet, som vi ännu inte skymtar slutet av. I måndagens SvD publicerar vi en längre intervju med henne, liksom ett nyöversatt utdrag ur boken.

Men det finns fler journalister som satt sitt avtryck på rapporteringen från det syriska helvetet. Och många som, likt de tiotusentals offren för kriget, har betalat ett fruktansvärt pris. 16 journalister har under året dödats i Syrien, vilket gör kriget till ett av de farligaste att bevaka på många år.

Två av krigets dödade rapportörer finns utgivna i bokform. I våras kom först den Pulitzer-belönade New York Times-korrespondenten Anthony Shadid med den enastående memoarboken ”House of Stone”, färdigställd strax innan han dödades och utgiven postumt.

Marie Colvins ”On the Frontline” (Harper Press 2012) är något annat. Den har inte Shadids närmast poetiska röst och ton, utan är prosaisk och rakt på sak. Men just därför är den en viktig bok att läsa en dag som i dag. Som en påminnelse om hur avgörande det är att det finns journalister på plats. Oavsett om det är farligt, eller olagligt, för att det finns diktaturer som försöker lagstifta bort skyldigheten att rapportera om våld, offer, orättvisor och övergrepp.

Marie Colvin, på brittiska The Times, var en superstjärna, en av världens mest kända journalister. Men hon slutade aldrig vara en reporter på fältet. Hon förlorade sitt ena öga i Sri Lanka, av granatsplitter, men lurade döden många gånger. I februari i år tog hon sig in i det för journalister förbjudna Syrien, till det söndertrasade Homs. Därifrån skickade hon sin sista rapport den 21 februari. Sedan träffades hon och fotografen René Mochlik av syrisk granateld.

I ”On the Frontline” återfinns, förstås – jämte extremt starka rapporter från tre decennier från Iran, Irak, Libyen, Tjetjenien, Zimbabwe och Kosovo – de allra sista texterna. I den som kom att bli hennes sista berättar hon om Hamida, 43, som gömde sig med familjen i ett utbombat hus och som utmattat konstaterar att ”Det kommer att bli en massaker”. Texten slutar med att Hamida säger ”Jag känner mig så hjälplös. Vi är så övergivna. De har gett Bashar al-Assad grönt ljust att döda oss”.

Vilka ”de” är? De som tiger. De som gör för lite. De som accepterar den fortsatta massakern. Som inte stoppar den. Vi, alltså.