X
Annons
X

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

TILL MINNE SvD:s mångåriga korrespondent och medarbetare Cordelia Edvardson är död, 83 år gammal. Det är en förlust för många. För familjen och vännerna. För oss som kände och arbetade med henne, för alla som läste och älskade hennes texter. Men kanske mest av allt för journalistiken. Saknaden av hennes oskrivna ord är svårast att bära, eftersom de hon skrev betydde så oerhört mycket.

Det ska komma en antologi med Cordelia Edvardsons kolumner i SvD nästa år. Precis som med boken ”Berättelser från gränsen” är den gjord i urval av Agneta Pleijel och den har fått en preliminär titel som just nu, i sorgens stund, känns oerhört väl vald. Den ska heta: ”För att livet ska bli något mera uthärdligt bör man tro på under”.

Det största undret var naturligtvis Cordelia själv. Flickan som överlevde. Det brända barnet som sökte sig till elden. Hon som såg ondskan i vitögat, men aldrig klev undan och under hela sin livsbana gjorde livet mer uthärdligt för alla oss andra. Alltid orädd, alltid buren av en drivkraft och en osviklig förmåga att förstå och förklara. Hon drogs till det komplexa och snudd på obegripliga, men hjälpte oss alltid att få insikt. En humanistisk folkbildare, med ett språk som skar igenom all polemik. Hon förstod, hon visste och hon kunde berätta. Men hon strök aldrig medhårs.

När Cecilia Uddén tog emot det första Cordelia Edvardson-stipendiet för två år sedan pratade hon om att journalister måste ha en ”subjektiv, men också skeptisk blick”. Det var en perfekt bild av vad Cordelia stod för. Hon var sitt jag, men inte snärjd av det, utan alltid tillräckligt öppen för att kunna utmana även sig själv. Hon var själva antitesen till den blint polemiska och distanslösa värld som präglar en så stor del dagens ideologiska retorik i frågor om etnicitet och religion. Men framför allt var hon närvarande. Subjektiv, registrerande, empatisk och skeptisk. Och ofta djupt humoristisk, i sin blick och sitt språk.

De senaste fyra åren pratade jag med Cordelia flera gånger varje vecka. Det var alltid något som var oerhört viktigt. Ett ord hon ville ändra, en text som måste in, så fort det bara gick, en dator som krånglade, en nyhet som upprörde henne, en ångest som måste vädras. Eller bara behovet av att påminnas om att vi fortfarande behövde henne, att hennes ord fortfarande betydde något.
Det behövde hon naturligtvis aldrig tvivla på. Men hon gjorde det ändå. Det gör alltid de allra bästa.

Just nu känner jag en stor tomhet över att inte få fler samtal, att inte få fler kolumner att redigera. ”Den är lite lång, men det kan väl du ordna. Det är väldigt viktigt. Jag lämnar den i dina händer, du får ta hand om den, älskling”, kunde hon säga, skickligt spelande på fåfängans strängar.
Men hon hade ju rätt. Det var alltid viktigt.
Hon hade mer att säga, det vet jag. Men nu måste vi säga farväl. Och på återseende till hennes texter, de hon lämnade kvar till oss. De som gjorde – och gör – allting mer uthärdligt.

Martin Jönsson

TIDNINGSKRISEN Det är annonserna, stupid. New York Times betalväggsmaskineri kärvar redan – och då blir det ännu mer uppenbart hur avgörande flytten av annonspengar är för de stora tidningsföretagen.

”Det finns ingen tidningskris.” Så inledde Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeutsche Zeitung, en krönika i Dagens Nyheter i torsdags, som starten på en artikelserie om tidningskrisen. Det var ett effektivt sätt att dra till sig intresse i en tid där journalister i stora skaror tvingas bort från de stora redaktionerna. Men en av Steinfelds poänger är att det inte handlar om ett ointresse för journalistik från läsarnas sida – snarare är det totala läsandet större än någonsin för många medieföretag . Istället handlar det om en intäktskris, som dels beror på lågkonjunkturen, dels på en strukturell förflyttning av annonspengar.
Detta synliggjordes mycket tydligt när New York Times Company samma dag kom med sin delårsrapport för tredje kvartalet 2012. Det var ingen rolig rapport: vinsten dalade kraftigt jämfört med motsvarande period 2011. Det absolut största problemet för NYTCO är de kraftigt fallande annonsintäkterna. För tidningen New York Times minskade de med 10,9 procent, för sajten 2,2 procent, vilket är ett rejält fall jämfört med tidigare i år. Upplageintäkterna ökade svagt, främst beroende på kraftiga prisökningar på pappersprenumerationer, men också på grund av ökande intäkter från digitala prenumerationer.
Att de digitala prenumerationsintäkterna ökar skulle kunna tolkas positivt från den stora del av tidningsvärlden som hoppas att den betalvägg som NYT införde i fjol (där läsaren bara får läsa tio artiklar gratis per månad) ska säkra en bättre affär framöver. Hittills har NYTs modell beskrivits som en stor framgång, med mer än 500 000 betalande digitala prenumeranter.
Under tredje kvartalet ökade den siffran till 566 000, vilket är 11 procent mer än under andra kvartalet. Problemet är att det är alldeles för lite. Det börjar kärva i tidningens betalväggsmaskineri.
När jag i september lyssnade på Michael Golden, vice ordförande för NYTCO, på ett seminarium var det uppenbart att de började stöta på problem. Han pratade bara om vikten av bättre kundservice, bättre prenumerationssälj och mer lockande erbjudanden för att få kunderna att förnya sina prenumerationer.
Det syns i tidningens senaste kvartalssiffror. Ökningstakten på 11 är mycket lägre än vad analytikerna räknat med. Den här analysen visar att den förväntade ökningen på antalet digitala prenumeranter 2013 är 36 procent. Sedan ska det sjunka något, till 20 % 2014 och 12 % 2015, för att miljonvallen ska passeras i början av 2016. Att New York Times redan nu knappt når över tio procents ökning är därför mycket oroande för kalkylerna – och ett tecken på att man inte ska överskatta den digitala betalningsviljans betydelse.
Det rapporten tydligt visar är att det snarare är utvecklingen för annonsintäkterna – och hur snabbt de flyttar från papperet – som är helt avgörande för tidningsföretagens ekonomiska framtid.
Digitala prenumerationsintäkter är förstås en viktig del av framtiden – och de kommer att öka. Men det är inte där framtiden avgörs.

Martin Jönsson

MUSIKAL I morgon skulle jag vilja vara i Malmö. Då är det premiär för musikalen om Kal P Dal.

Kal P vem? Vad man svarar på den frågan kan bero på ålder och härkomst. Men för den som växte upp i södra Sverige och var i musikälskande tonår på 70-talet är svaret givet. Kal P Dal, eller Karl-Göran Ljunggren, var den felande länken mellan raggare och punk – vilket på många sätt var en barriär omöjligt att överbrygga – och en oerhört viktig del i svensk musikhistoria.
Numera har han fått sitt erkännande. Boken om Kal P Dal, Raka rör, kom 2010 och i morgon är det alltså dags för musikalpremiär, på Slagthuset i Malmö.

Pedalens historia sammanfattas fint i ett reportage i Sydsvenskan från i söndags. Han var en föregångare när det gäller att skriva texter på svenska – jämte ikoner som Pugh och Peps, som för övrigt producerade hans debutalbum. Han var också en helt unik liveartist, med en förmåga att trollbinda varje publik. Anekdoten om hur han fick raggare att dansa Små Grodorna under ett strömavbrott på en konsert säger en hel del.

I dag signalerar namnet Kal P Dal mest nostalgivärde. Men hans historia är värd att berätta.

Martin Jönsson

LITTERATURKVÄLL Nu är programmet klart till årets Bokens Dag, i regi av SvD – och med utdelningen av SvDs Litteraturpris som kvällens clou.

Litteraturpriset delades ut första gången 1944 och ges till intressanta författare i ett tidigt skede i deras författarskap, för böcker som utkommit under året. De senaste åren har det gått till Li Li (2008), Johanna Holmström (2009), Peter Törnqvist (2010) och Mara Lee (2011)
. Pristagaren väljs ut av en prisnämnd, där jag är ordförande.
Utöver prisutdelningen består Bokens Dag, som arrangeras på Chinateatern måndagen den 19 november (biljetter via teatern eller Showtic) av samtal med författare, litteraturuppläsning och musik.
Så här ser årets program ut, med bl a tre Augustprisnominerade författare på plats:

Johannes Anyuru pratar om och läser ut ”En storm kom från paradiset”.
Nina Björk samtalar med SvD.s litteraturredaktör Lina Kalmteg om sin ”Lyckliga i alla sina dagar”
Moa-Lina Croall pratar om och läser ur sin ungdomsroman ”Jag blundar och önskar mig något”
Jonas Gardell pratar om och läser ur ”Torka aldrig tårar utan handskar”
Gerry Johansson pratar om och visar bilder ur sin ”Deutschland”.
David Lagercrantz pratar om och läser ur ”Jag är Zltan Ibrahimovic”
Maj Sjöwall samtalar med mig om sviten med ”romaner om ett brott”, som hon skrev tillsammans med Per Wahlöö.
Lina Wolff pratar om och läser ur ”Brt Easton Ellis och de andra hundarna”.

För musiken under kväll står fantastiska Magnus Öström.

Ett digert program, för en spännande kväll. Välkomna!

Martin Jönsson

USA-VALET Aggressiv hatretorik och ett evigt skämtande om Big Bird. Det är viktigare än sakfrågorna i det amerikanska presidentvalet.

Antalet sidor i SvD i år som handlat om det kommande presidentvalet kan räknas i hundratal. Svenska mediers intresse för USA-valet är så stort att amerikaner som får kännedom om det häpnar. Hen i Hökarängen är betydligt bättre informerad om alla aspekter av kampanjerna än Troy i Tallahassee.
Vad det beror på är i sig en intressant diskussion. Kanske på att vi här tror att det verkligen handlar om ett val: att amerikanerna lyssnar, funderar och fattar beslut om vem som ska leda den fria världen de kommande fyra åren. I själva verket är rörligheten mellan blocken i amerikansk politik extremt liten: endast 5-6 procent av väljarna överväger ens att byta parti i presidentvalet.
Men genom att svenska medier tar sakfrågorna i valet på ett sådant oerhört allvar riskerar vi ibland missa vad valkampanjen egentligen handlar om. Hat, till exempel. Och humor.

I SvD i morgon skriver vår kritiker Eva Johansson om den del av bokutbudet som förkläds som fakta, men som i själva verket mestadels är ren hatpropaganda. I år handlar den mest om Barack Obama, med titlar som The amateur, The great destroyer, Trickle down tyranny, Crushing Obamas dream of the socialist states of America och What the (bleep) just happened?, men det finns naturligtvis fler sidor av den genren.
Det är en fascinerande inblick i en opinionsbildning som är ett onyanserat, men högljutt predikande till kören, ungefär som att följa ”nyhets”-rapporteringen på antimuslimska hatbloggar här hemma . Om det funkar? Förmodligen, i de egna leden. Däremot omvänder det sannolikt inte en enda väljare.
Humorn är en annan central fråga. Jag har i många år hävdat att Jon Stewarts The Daily Show, som i veckan gästades av president Obama, är viktigare för kandidaternas image än alla nyhetsprogram och i årets kampanj har humorn blivit ännu viktigare, mycket tack vare Romney-kampanjens fascinerande fixering vid en viss gul fågel.
Ja, vi talar om Big Bird. Det 2,5 meter höga gula fjäderfä som är en av stjärnorna på Sesame Street. Mitt Romney har under lång tid använt Big Bird som en symbol för vad han mest av allt vill motverka: nämligen slöseri med allmänna medel. I den första debatten med Obama konstaterade Romney att han gillade public service-tv och Big Bird, men att han inte tänker låna mer pengar från Kina för att finansiera det. ”That’s number one”, sade en allvarlig Mitt.
Svaret från anhängare av Obama – och Big Bird – har naturligtvis inte dröjt. Reklaminslag och Youtube-filmer har parodierat Romney och med allvarlig ton mässat ”Här är kandidaten som vet var det verkliga hotet mot vårt land finns”, medan en skylt på Wall Street byts ut mot Sesame Street.
Vid torsdagens traditionsenliga Al Smith Dinner, där kandidaterna ska visa sin skämtsamma sida, pratade Romney återigen om Big Bird. Han berättade bl a om hur man förbereder sig för en tv-debatt mot Obama: ”First refrain from alcohol for 65 years, then get the biggest straw man and mercilessly attack it, Big Bird didn’t even see it coming.”
Tydligare kan det inte sägas: vill man förstå amerikansk politik måste man ha koll på fluffiga fåglar.

Martin Jönsson

SNILLE OCH SMAK? Svenska Akademien fortsätter med sina stingsliga översittarfasoner, trots ständige sekreterarens försök till en liten pudel.

Tidigare i veckan skrev jag om den märkliga tonen hos Svenska Akademien. Ledamoten Göran Malmquists mejl där han kallade mig och andra journalister som granskat/kritiserat Akademien för ”töntar”. Detta väckte en hel del uppmärksamhet och har kommenterats i inslag och artiklar i SVT, SR och Sydsvenskan.
I går intervjuades Peter Englund i SR Radio Sweden och tog då Malmqvist milt i örat. ”That was uncalled for. I would never say that about someone raising questions about the Academy”, sade Englund.

Men sådana spärrar har uppenbart inte Göran Malmqvist. I Dagens Nyheter i dag utvecklar han sin syn på medierna:
”Jag talar inte med journalister. Vad jag än säger så blir det förvridet av journalister som inte vet hut.”

Veta hut! Det har jag knappt hört sedan Anders Björck läxade upp Carl Lidbom i Konstitutionsutskottet.

Man kan förstås skratta åt det. Men alla dessa nedlåtande uttalanden – och Englunds ampra, uppfordrande ton i kommunikationen med medierna – förstärker dessvärre bilden av en nedlåtande, verklighetsfrämmande institution, som verkar tycka att alla som inte agerar lydigt och andäktigt inför dem är, ursäkta uttrycket, idioter. Även journalister som bara gör sitt jobb.
Det är lite sorgligt.

Martin Jönsson

SAMLAT Med ”Konsten att vara kvinna” fick kolumnisten Caitlin Moran ett genombrott även i Sverige. Nu finns mer LÄSNING.

Alla som gillade Konsten att vara kvinna lär förstås älska samlingsvolymen ”Moranthology” med 78 krönikor och reportage kompletterade med lysande introduktioner, som ibland är roligare än de ursprungliga texterna. Även för den trogne Moran-läsaren är detta därför en fest – och för den som precis upptäckt henne måste det vara samma sorts manna från himlen som, säg, ett nytt avsnitt av Sherlock för Moran.
Här finns hennes briljanta tv-recensioner (Downton Abbey!), hennes rörande runa över Amy Winehouse och några av den moderna tidens bästa rockstjärnereportage, från mötet med Keith Richards till festandet på tysk sexklubb och i toalettbås med Lady Gaga. Alltid vass, (nästan) alltid rolig – och en oerhört skicklig samtidsskildrare.

Martin Jönsson

PAPPERSTIDNINGSDÖD Jag köpte Newsweek i dag, på Pressbyrån. Det var ett tag sedan. Och det kommer inte att vara länge till.

Beskedet i dag var extremt väntat. Veckomagasinet Newsweek kommer att upphöra som pappersutgåva den 31 december 2012, efter 80 års utgivning och förluster på 40 miljoner dollar om året de senaste åren. Den kommer att leva vidare som Newsweek Global på olika digitala plattformar, bakom olika plattformar, berättar tidningsdrottningen Tina Brown i dag på Daily Beasts sajt. Eller ska man säga tidningsänkan, eftersom hon i sin senare karriär begravt fler tidningar än de flesta.

Om man bläddrar igenom dagens Newsweek – vilket jag faktiskt inte gjort på flera år, efter ett par minst sagt själlösa omgörningar – känns det helt logiskt. Den är inte lika rörig och kolorerad som den var när den redesignades, men den har helt tappat sin själ form- och pappersmässigt. Tidningen ser ut som en reklambroschyr för konceptet responsive design, vilket innebär att man redigerar på ett ställe och trycker ut det på alla tillgängliga plattformar. Den ser ut som en skrynklig telefon.

Kommer Newsweek att fungera som digital-only? Nej, varför skulle den det? Tina Brown driver redan sajten Daily Beast, som är en HuffPo Light: en aggregeringssajt med ett stänk egen journalistik. Skillnaden mellan den och Newsweek är för liten.
Det vet de, men de vågar inte ta steget fullt ut och begrava den. Så det blir som det brukar med Tina Browns tidningar: först en stor lanseringsfest, sedan en plötslig död.

Martin Jönsson

NOBELPRISET När Svenska Akademien blir kritiserad och granskad svarar den med skritftliga uppläxningar och personangrepp. Det är inte värdigt Sveriges mäktigaste kulturinstitution.

Valet av kinesiske Mo Yan som årets Nobelpristagare i litteratur var överraskande – och har väckt reaktioner. De senaste dagarnas rapportering har bland annat handlat om vilken politisk betydelse priset får i diktaturens Kina, men också om läckor i Akademien och en eventuell jävssituation för akademiledamoten Göran Malmqvist.

I går fick detta Malmqvist att skicka ett rasande mejl till flera mediechefer. Han vände sig främst mot SVT Kulturnyheternas rapportering om jävsmisstankarna, som de flesta medier återrapporterade under dagen, men också mot SvD (där jag kritiserat Akademien för slarv med sekretessen) och Sydsvenskan (som skrivit om Mo Yans politiska uttalanden). Så här skrev den 88-årige akademiledamoten:
”SVTs kulturredaktion har tydligen snubblat i mörkret när de gick ut för att leta efter jävsföreträdare. Hälsa dem från mig när ni träffas vid morgonkaffet att de bör skaffa sig bättre glasögon eller kraftigare ficklampor när de ger sig ut nästa gång. Med töntar som Martin Jönsson i SvD, Per Svensson i Sydsvenskan och Anton vad-han-nu-heter i SVTs kulturrredaktion har vi väl fått det kulturövervakning som vi förtjänar vid denna ankdamm”.
Jag svarade Malmqvist och frågade om han inte hade mer att säga om jävsfrågan, men fick snabbt svaret att ”Det är den enda kommentar du kommer att få från mig”. Därefter mejlade han tidningens kvalitetsredaktör och sade upp prenumerationen på SvD. Huruvida han också slutar betala sin TV-licens och en eventuell prenumeration på Sydsvenskan framgår inte, det får tiden utvisa.

Jag har blivit kallad värre saker än tönt och det har säkert de kompetenta kollegorna Per Svensson och Anton Gustavsson också blivit. Men låt oss titta närmare på vad som orsakat hans enorma liska.

SvD: Jag skrev i min måndagskrönika om problemet med bristande sekretess i Akademien, med anledning av att Ebba Witt-Brattström liksom vid tidigare pris låtit antyda att hon i förväg känt till vem som skulle få priset.

Sydsvenskan: Per Svensson skrev en kommentar om hur politiskt laddat valet av pristagare är och hur Mo Yan tidigare kritiserats av kinesiska dissidenter för att indirekt stödja regimen.

SVT: I går rapporterade Kulturnyheterna om att det kunde föreligga en jävssituation i valet av Mo Yan, eftersom Göran Malmqvist också har uppdrag som översättare av Nobelpristagaren, bland annat till en kommande utgivning på förlaget Tranan.

Töntigt? Eller relevant? Döm själva.

Göran Malmqvist är dock inte ensam i Akademien om att gå till angrepp mot dem som på olika sätt granskar, rapporterar kritiskt eller kommenterar årets Nobelpris. Även Akademiens ständige sekreterare Peter Englund har varit en aktiv mejlare de senaste två dagarna och skickat flera och långa mejl där han läxat upp skribenter och redaktörer på en rad olika medieföretag för vad de rapporterat om Nobel. Han skriver där bland annat ”Detta är en icke-fråga. Vi har stränga jävsregler, och detta är inte jäv, inte ens misstanke om jäv.”

Liksom tidigare i diskussionen om läckor – och liksom Malmqvist – vägrar Englund svara på muntliga frågor. Han kommunicerar enbart via mejl – och avslutar ofta mejlen med fraser som ”Jag förutsätter att detta inte upprepas”.

Att avgöra om jäv förelegat är alltid svårt. Det är lätt för den som är missnöjd med ett jurybeslut att slänga ur sig sådana anklagelser, men eftersom man inte har inblick i exakt hur en jury arbetat är det snudd på omöjligt att avgöra vilken roll en enskild ledamot spelat, i synnerhet om jävsreglerna är otydliga. Akademiens egna regler talar om att det vid omständigheter som kan ifrågasättas kan tillämpas en ”försiktighetsprincip som innebär att det kan vara bäst att avstå från att delta i hanteringen av frågan”.

Försiktighetsprinciper är bra, i sådana här sammanhang. Det kan också vara bra med en viss ödmjukhet när det dyker upp frågor och ifrågasättanden, där man visar förståelse för de frågor som ställs och de kommentarer som ges.
Någon sådan försiktighet eller ödmjukhet har dock inte Englund och Malmquist visat. Istället dundrar de på och skäller ut.

Det är dålig medie- och krishantering. Men det är heller inte värdigt en institution med så stor makt i Kultursverige.

Martin Jönsson

NOBEL Nej, det var ingen bra Nobelvecka. Åtminstone inte när det gäller respekten och trovärdigheten för varumärket Nobelpriset.
Att pristagare blir omstridda och kontroversiella är i sig inget negativt, men då ska det ju helst bero på att priskommittéerna visat mod och utmanat starka krafter – som när den fängslade människorättskämpen Liu Xiaobo tilldelades fredspriset 2010. Att ge priset till EU, i en tid när konflikterna och protesterna skakar Europa, är dock inte modigt utan snarare någonstans mellan dumdristigt och löjeväckande.
Svenska Akademiens beslut att ge litteraturpriset till den kinesiske författaren Mo Yan väckte också inledande kritik, eftersom han ansågs som alltför nära kopplad till diktaturregimen och alltför försiktig i sina kommentarer om fängslade regimkritiker. När Mo Yan i fredags sade att han hoppades att Liu Xiaobo skulle bli frigiven så fort som möjligt var det dock en tydlig signal om att pristagaren tänker använda uppmärksamheten på andra sätt än som lojal partimedlem. Vilket Akademien nog har alla skäl att vara tacksam för.

Däremot har Svenska Akademien andra problem, som de måste hantera med större allvar än hittills – och det gäller förstås den eviga diskussionen om läckor. När litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström, gift med akademiledamoten Horace Engdahl, i onsdags ombads spekulera i årets pristagare, i DN, svarade hon ”Det kan jag inte svara på eftersom jag vet vem som får Nobelpriset i år”. Hon var också en av få litteraturexperter som direkt efter prisbeskedet i detalj kunde kommentera hans författarskap.
Det är inte första gången som Witt-Brattström låter antyda att hon vet vem som kommer att få priset. När Herta Müller fick priset 2009 föregicks det – enligt källor till SvD – av att litteraturprofessorn sagt till personer i svenskkolonin i Berlin att ”Ni kommer att bli glada”, vilket tolkades som att en tyskspråkig författare skulle ta hem priset. Och så blev det ju.
Ebba Witt-Brattström vill själv inte kommentera sina uttalanden. Därför kan vi bara försöka tolka dem.
Den ena tolkningen är att hon inte vet, utan bara försöker göra sig mer intressant i tider av intensiva spekulationer. Det tyder i så fall ”bara” på dåligt omdöme och nonchalans inför hur detta kan skada Akademien.
Den andra tolkningen är att hon faktiskt vet, år efter år. I så fall existerar ingen sekretess värd namnet i Akademien, vilket är förödande för trovärdigheten och för hela ceremonin kring avslöjandet. I en tid där vadslagning om pristagaren också blivit en omfattande affär kan det också få ekonomiska konsekvenser. Oddsen för Mo Yan var överraskande låga hos de stora vadslagningsbyråerna, vilket naturligtvis väcker frågor om hur många mer som visste.
När Akademiens ständige sekreterare Peter Englund presenterade Mo Yan i torsdags talade han om författarens ”hallucinatoriska skärpa”. Snart bör han tala om Akademiens egen skärpa och ta frågan om slentrianmässiga läckor på allvar. Om det nu inte är så att Witt-Brattström bara hallucinerar.