Annons
X
Annons
X

Kulturchefsbloggen

Martin Jönsson

Martin Jönsson

BOKMÄSSAN Intresset för boken om Håkan Juholts korta tid som partiledare var stort. Sedan kom Juholt själv till mässan och tog effektivt död på det.

Bokmässan i Göteborg är en best med två huvuden: samtalet och marknaden. De lever sida vid sida och får kraft och vitalitet från varandra. Utan marknadsplats inget samtal, åtminstone inte med en så stor publik, utan samtal inte lika stark försäljning.
Men ibland hamnar de på kollisionskurs. I förlaget ETC:s monter ligger stora högar med boken ”Håkan Juholt – utmanaren”, som när den släpptes på mässans första dag direkt blev en snackis, med bra mediegenomslag. På lördagen kommer Juholt själv till montern för att prata om boken. Det första han säger är att han ”inte läst en mening i boken”. Han säger det för säkerhets skull två gånger: att han bara bläddrat snabbt i den, men inte läst något – och anger i nästa andetag att jodå, visst har han tänkt tanken att han själv någon gång ska skriva en bok.
Effekten är tydlig: man kan riktigt se hur de hugade bokköparnas händer stannar upp på väg mot boktravarna. Vad är det han säger? Är det ett avståndstagande? Är han inte bekväm med innehållet? Och är det i så fall ett gott eller dåligt tecken?
Eftersom jag både hunnit köpa och läsa boken kan jag konstatera att Juholt knappast kan ha något emot innehållet, men att han missförstått sin roll på marknadsplatsen: att väcka intresse för det. Samtidigt sitter hans partikollega Margot Wallström några montrar bort och levererar det ena färgstarka citatet efter det andra, om både politiken, boken ”Margot” och om sin livstecknare Bengt Ohlsson. Hon behärskar spelet, både samtalet och marknaden.
Boken om Juholt,
skriven av journalisten Fredrik Loberg, är dessvärre inte av samma kaliber som Ohlssons välskrivna porträtt av Wallström. Detta trots att historien om han som så gärna ville har minst lika många dimensioner som den om hon som absolut inte ville.
Undertiteln på Lobergs bok är ”Vad var det som hände?” Ett av problemen med den är att man inte får något svar på det. I synnerhet för de som redan hört den prisbelönta SR-dokumentären Partiledaren, som trängde betydligt djupare in i både händelseförloppet och i människan Håkan Juholt.
Loberg berättar en del tidigare okända detaljer och får Juholt att berätta utförligare än tidigare om hur han upplevde den mest turbulenta tiden, men slarvar sig ändå genom de händelser som till slut orsakade partiledarens avgång. Den utgör en knapp fjärdedel av boken och i den ställer sig Loberg alltför tydligt bakom Juholts tolkning av orsakerna till hans fall, vilket i första hand kan sammanfattas i orden klassförakt, krypskytte och ett ondsint mediedrev. Avsaknaden av kritiska frågor och en mer mångbottnad analys av Juholts korta tid som partiledare gör boken alldeles för grund.
Likheten med Mikael Romeros utskällda bok om Mona Sahlin och Tobleroneaffären är uppenbar. De egna bristerna marginaliseras och drevet får all skuld, vilket är en ensidighet som blir problematisk. Både samtalet och marknaden kräver nog betydligt mer än så.

Martin Jönsson

INTEGRITET I kväll smygstartar Bokmässan i Göteborg. De kommande två dagarna, innan allmänheten släpps in på fredag eftermiddag, kommer drygt 1400 journalister och ett okänt hundratal författare att mingla, samtala och debattera. Ett stort antal intervjuer kommer att genomföras. Endast en sak är förbjuden: att den journalist som intervjuar författare även skriver en recension av deras verk.
Låter det konstigt? Det är det också. Men icke desto mindre sant för vissa.

Förra fredagen skrev Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman en kommentar där han beskrev det som en pinsamhet och ett brott mot en journalistisk självklarhet att SvD Kultur – eller närmare bestämt jag – låtit Kaj Schueler först intervjua Salman Rushdie och sedan skriva en recension av dennes memoarbok.
Det, som är sanning i Berlin och Jena, kan dock som bekant vara dåligt skämt i Heidelberg och den journalistiska självklarhet Wiman talade om är knappast det för alla. I varje fall inte för mig.
Jag mejlade därför Wiman och frågade vad han menade. Han framhärdade att det inte var rimligt att först göra en intervju och sedan agera kritiker. Det var, enligt honom, en fråga om trovärdighet och kvalitet.
Jag ber att få avvika. Den sortens oskrivna regler, i den mån de fortfarande finns, har ingen grund i verkligheten eller läsarens behov utan har i så fall helt andra, knappast bärkraftiga förklaringar. Man ska vårda litteraturkritikens särart och värde, men det innebär inte att kritikern aldrig kan göra något annat än att skriva just kritik.

Den mest kompetente och lämpade skribenten ska självklart skriva, om det inte finns jävsband eller integritetsrisker som gör det olämpligt. Att sådana band skulle uppstå i en professionell intervjusituation är för mig ett bisarrt påstående. Alla är inte lämpade att vare både intervjuare och recensent, men många kan vara det – och att de automatiskt skulle diskvalificeras på grund av misstänkliggörande av integriteten är orimligt. Kaj Schueler skrev för övrigt en utmärkt recension, som snarare fick en extra dimension av det faktum att han också träffat Rushdie.

Jag vet inte om den wimanska regelboken också förbjuder andra kontaktformer än den professionella intervjusituationen. I så fall kan det bli jobbigt för många i Göteborg. Kan man mingla med en författare över en sandwich och sedan agera recensent? Skåla i ett glas vin? Sitta bredvid varandra i en montersoffa? Var går gränsen för kontakt för att inte integriteten ska hotas? Eller är det bara journalistiskt arbete som är känsligt? Om kritikern är så ryggradslös att integriteten och trovärdigheten hotas av att de också genomför en intervju eller skriver andra former av journalistik är det frågor som måste ställas, hur märkliga de än låter.

I ett reportage i Expressen Kultur i dag tangerar Björn af Kleen samma ämne. Det handlar om de som ombetts vara moderatorer i debatterna på bokmässan. I det säger bl a Björn Linnell att det för dem som ”har uppdraget att kritiskt granska bokmässan inte är oproblematiskt att samtidigt ha uppdrag för den”.

Kanske inte. Men även här får det finnas gränser för beröringsskräcken. Det är skillnad på att leda en debatt utifrån sin kunskap och sin roll och att sälja sin själ till Mammon.
Trovärdigheten är det viktigaste vi journalister har: det är den valuta vi värderas utifrån, av våra läsare. Det gäller kritiker såväl som andra former av journalister. En alltför snäv kultursfär, med alltför starka vänskapsband, kan självklart vara problematisk i det sammanhanget.
Men en sak vet jag om integriteten: den skadas inte av att vi faktiskt gör vårt jobb.

(Transparens: på årets mässa leder jag ett samtal, mellan journalisterna Katrine Kielos och Andreas Cervenka på Debattscenen. Jag får ingen ersättning för detta).

Martin Jönsson

TINTINGATE Vi var många som citerade Kapten Haddocks kraftuttryck i morse när Dagens Nyheter avslöjade utrensningen på Kulturhuset. När Behrang Miri sedan tvingades backa från sitt beslut var det frestande att dra till med ytterligare en haddockare: ”Där fick du, din kataklysm!”

Men utöver fnissiga seriealbumsreferenser finns det naturligtvis en mer allvarlig kontext till denna snabbt uppblossande och slocknande affär. Eller rättare sagt flera.

För det första: Kulturhusets anseende har nu fått sig en ny, allvarlig törn, bara året efter att Eric Sjöström visade prov på en orimlig svajighet när han ställde in en streetdance-föreställning efter att en tonsatt vers av Koranen väckt reaktioner i sociala medier. Miris dåliga omdöme och uttalanden om utrensning av böcker med olämpliga värderingar har väckt en stark och berättigad ilska mot hela institutionen, trots att han bara representerar en del av den. Kulturhuset framstår som ängsligt, med dåligt omdöme och utan kontroll över verksamheten. Det brukar vara ett effektivt sätt att göra sig mindre relevant hos kulturpubliken. Utspelet riskerar naturligtvis också att öka det allmänna kulturföraktet, vilket är fördande för en verksamhet finansierad med allmänna medel.

För det andra: bannlysningen av Tintin riskerar att lägga ett löjets skimmer över den debatt som nu inletts om etniska stereotyper, i samband med Stina Wirséns ”Liten skär och alla små brokiga”. SvD Kultur har haft en rad debattartiklar som bidragit till att både bredda och fördjupa diskussionen om schablonartade skildringar. De frågorna är för viktiga för att överskuggas av haddockska kraftuttryck.

Martin Jönsson

UTRENSNING Man kan bara gissa vad Kapten Haddock skulle säga om Kulturhusets beslut att ta bort alla Tintinböcker från barnbiblioteket Tiotretton. ”Bomber och granater!” ”Tryffelsvin” Eller ett distinkt ”Mrkrpxzkrmtfrz!”, som i Tintin i Tibet. Men så är han ju också en schablon på en råbarkad sjöbuse.

Det är möjligt att det bara är en PR-kupp: ett sätt för Kulturhusets nye konstnärlige ledare Behrang Miri att ta sig in i debattsoffor och spalter via ett spektakulärt utspel. I så fall har han lyckats: han pryder Dagens Nyheters förstasida i dag med sitt beslut att rensa bort alla Hergés Tintinböcker från Tiotretton-bibliotekets hyllor därför att de är ”afrofobiska”.
Så här säger Miri till DN: ”Tintin speglar en nidbild med ett kolonialt perspektiv. Små barn tar in det okritiskt”.

Innehåller Tintin nidbilder och stereotyper? Ja, självklart. Där kan man få med sig bilden att alla sjömän är alkisar, alla journalister äventyrare som aldrig behöver skriva, alla försäkringsmäklare galna pratkvarnar, alla detektiver korkade och så vidare. Bilden av professor Kalkyl, baserad på schweizaren Auguste Piccard, har i decennier cementerat bilden av vetenskapsmän som tankspridda och förvirrade, på gränsen till dementa. Man kan bara gissa vad Hergé skulle hittat på om han skulle inkludera en konstnärlig ledare på ett Kulturhus i en serie.
Självklart kan det bli mer problematiskt när schablonerna gäller folkslag och etniska grupper. Debatten om albumet Tintin i Kongo, från 1931, har varit intensiv: det har höjts krav på att albumet inte skulle få säljas och i både Frankrike och Belgien har det blivit ett rättsfall. När albumet återutgavs i Sverige skrev översättaren Björn Wahlberg ett förord där han skrev att ”Albumet bör helst läsas som ett tidsdokument från ett svunnet Europa”. Det var också Hergés åsikt: han konstaterade att bilden av svarta i Afrika baserades på de fördomar som omgav honom under hans uppväxt.

Detta är naturligtvis en sak som förtjänar en seriös debatt. Hergé var sannolikt inte rasist på något sätt, men han bidrog till att sprida stereotyper om svarta. Och som Ylva Habel konstaterade i en läsvärd artikel om den aktuella debatten om ”blackface”: Svarta minoriteter har generellt en mycket svag ställning i det offentliga samtalet om hur bilder av dem produceras.
Att Kulturhuset deltar i den debatten är utmärkt. Däremot har de valt fel metod.
Behrang Miri förutspår också att det kan bli fler utrensningar. Personalen har, enligt DN, fått order att undersöka om det finns flera böcker på biblioteket som enligt honom inte borde stå där, därför att innehållet kan vara homofobt eller utlänningsfientligt. ”All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur”, säger Miri till tidningen.
Det låter illavarslande. Den som ger sig ut på jakt efter olämpligt innehåll i kulturen får lätt väldigt mycket att göra och halkar nästan alltid snett.
Eller som dupondtarna skulle ha sagt: ”Det är min åsikt och den delar jag”.

Martin Jönsson

PRESSFRIHET Allmänhetens Pressombudsman Ola Sigvardsson kritiserade de medier som publicerade bilder på den efterlyste tunnelbanerånaren. Då genomförde en högerextrimistisk grupp, enligt vad de själva påstår, en aktion mot Sigvardssons bostad. Ett vidrigt försök att hota den fria debatten.

Det var i lördags som aktionen mot Sigvardsson genomfördes. Utanför hans bostad hade någon ritat tunnelbanespår, lagt en bild på tunnelbanerånaren och hällt djurblod över det hela. Sigvardsson har polisanmält händelsen.
Förklaringen till aktionen är en krönika som Sigvardsson, i rollen som PO, skrivit i Medievärlden. Där kritiserade han den utbredda publiceringen av de omaskade bilderna från övervakningskamerorna och skrev bland annat så här: ”Frågan till Sveriges publicister är om det inträffade är av den karaktären att medierna kan kasta den traditionella försiktigheten när det gäller identifiering av misstänkta över bord. Är det medias uppgift att bidra i jakten? DN svarar uppenbarligen ja, liksom Expressen och Aftonbladet och flera andra medier. Tillsammans med de flesta andra medier har Svenska Dagbladet alt en annan linje; inget porträtt i dagens tidning och utsuddade anletsdrag i övervakningsfilmen som tidningen lagt ut på sin hemsida. Ur ett pressetiskt perspektiv är Nej inte ett självklart svar på frågan. Om en person är farlig för allmänheten kan det finnas skäl att upplysa om hans eller hennes identitet.
Men mitt i den vrede som jag delar med alla, uppskattar jag de medier som förmår ha is i magen. Jag längtar inte efter onlinejakter på misstänkta brottslingar.”

Man får tycka hur man vill i sakfrågan. Olika utgivare kom till olika slutsatser; det är sunt att det kan göras olika tolkningar av det pressetiska regelverket. Här stod två saker emot varandra: möjligheten att få in allmänhetens tips om identiteten på den misstänkte gärningsmannen (vilket man så småningom fick) och risken mot att oskyldiga som råkade likna gärningsmannen drabbades av en hämndlysten mobb. Det går att förstå båda besluten.

I de kretsar vars hela existens bygger på hat tvekade man dock aldrig. Alla bilder skulle ut. I kommentarsfältet på bloggen Avpixlat varvades de hatiska utfallen mot förövaren och allt han ansågs representera med en flod av förakt mot de utgivare som valde att dölja ansiktet.
Att en rasistisk nätmobb är hatisk är dock en sak. Att det går till fysisk handling är betydligt värre: då är det enda syftet att skrämma till tystnad.

Ola Sigvardsson är en bra PO. Man måste inte alltid hålla med honom eller gilla de beslut som han fattar i sitt uppdrag, men han är en erfaren publicist som förstått vad hans roll kräver – och som inte är rädd att ta plats i den aktuella mediekritiska debatten. Flera av hans företrädare har varit onödigt byråkratiska och vägrat uttala sig i olika frågor innan det funnits ett beslut i ett ärende, vilket gjort att de kommit bort i den dagsaktuella debatten.
Sigvardsson är däremot aktiv: han skriver krönikor, debatterar och tvekar inte att uppmana folk att anmäla i fall där han anser att det begåtts övergrepp.

Att ha en sådan företrädare är viktigt för både press och allmänhet. Om han skulle bli försiktigare av en sådan här händelse vore det olyckligt på många sätt. Inte minst för demokratin och pressfriheten.

Martin Jönsson

MEDIER Ett radikalt förslag för att hjälpa till finansiera kvalitetsjournalistiken? Ett desperat rop på hjälp från en pressad tidningsredaktör? En tanke som även skulle kunna få plats i den svenska debatten? David Leighs utspel i helgen är lite av varje, faktiskt.

David Leigh är chef för The Guardians grupp för undersökande journalistik och har bland annat varit en mycket viktig person i tidningens serie av avslöjanden om News of the World och olagliga arbetsmetoder i brittiska medier. Han är en av landets mest respekterade grävande journalister och mannen bakom en rad tunga scoop, om illegal vapensmugglig och annat. En klok, erfaren och sympatisk person, som det fi9nns alla skäl att lyssna på.
Därför blev det också stort genomslag när han i går i Guardian föreslog att det skulle tas ut en ny bredbandsavgift i Storbritannien, som ett sätt att lösa problemen med att kunna ta betalt för journalistik på nätet. 2 pund i månaden, drygt 22 kronor, tyckte Leigh kunde vara lagom. Pengarna skulle slussas till olika nyhetssajter, proportionerligt utifrån deras storlek.
Det finns naturligtvis många omedelbara invändningar mot ett sådant förslag. Här är de två viktigaste:
1. Generella stöd till krisbranscher får sällan långvarig effekt utan blir mest konstgjord andning (jämför med varvsstödet i Sverige). (Hur riktade stöd, som presstödet, fungerar på långsikt lämnar jag till den pågående presstödsutredningen att besvara…)
2. En fördelning av pengar utifrån sajternas storlek skulle bara vara ett incitament för att maximera trafiken, vilket går att göra på många sätt, och skulle inte nödvändigtvis förbättra journalistiken
Men innan man avfärdar Leighs förslag helt finns det ändå en sak värd att diskutera, kopplat till det förslag som public service-kommittén lämnade härom veckan om en public service-skatt.
Enligt den ska en summa i månaden dras från alla hushåll och redovisas på skattsedelen som en avgift för att vi har public service. Eftersom det finns ett stort demokratiskt värde i att ha en journalistik som inte bara drivs av kommersiella sammanhang kan man ställa frågan: är det givet att alla de pengarna ska gå till SVT, SR och UR?
Så kallad crowdfunding – kollektiv finansering och donationer – har i länder som USA och Storbritannien blivit allt viktigare som finnsieringskälla för t ex frilansjournalister. Organisationer som Pro Publica har på kort tid blivit väldigt betydelsefulla.
I Sverige finns inte den traditionen. Men i framtiden lär den behöva växa fram. Huruvida den ska göra det delvis med allmänna medel är kanske ingen bra idé, eftersom det genast blir problem med vem som ska besluta om fördelningen av medlen.
Men Leighs huvudtes är ändå värd att diskutera. På något sätt måste mer pengar in. Allt kan inte göras gratis.

Martin Jönsson

PRESSETIK Svenska Se & Hör finns bland de tidningar som publicerat bilder på en toplessolande hertiginnan av Cambridge. Det är, på sikt, ett hot mot pressfriheten.

När Carina Löfkvist, chefredaktör för Se & Hör, förklarar varför tidningen valt att publicera de omstridda bilderna på Englands blivande drottning, säger hon att det baserats på en nyhetsvärdering, att bilderna är ”oskyldiga” och att hennes främsta uppgift är att sälja tidningar.
Det är i och för sig ärligt. Men det är också ett alltför enkelt sätt att friskriva sig från allt ansvar. Paparazzibilder, vars enda mål är att ta sig innanför den privata sfären, existerar av ett enda skäl: att det finns en marknad för dem. Så länge det finns redaktioner som kastar sig över dem och är beredda att betala är signalen väldigt tydlig: ta fler bilder. Löfkvist gick i och för sig inte lika långt som hennes danska redaktörskollega, som sade att han var ”väldigt stolt” över att han lyckats få köpa bilderna, men hon tycks helt sakna förståelse för att publiceringen kan vara problematisk.
Varför? Inte bara för att det skulle vara en kränkning av kronprinsparets privatliv, utan också för att det är som att kasta tändvätska över en redan flammande brasa om pressens frihet vs den personliga integriteten. I Storbritannien har det, efter News of the World-skandalen, i snart ett år pågått ett offentligt förhör som ska leda till förslag på en ny reglering av medierna, Domaren Brian Leveson, som leder det, har under hela den tiden lyft fram just den personliga integriteten som den viktigaste frågan. Vad ska medierna ha rätt att göra? Var går gränsen för ett intrång i den privata sfären? Kändisar har vittnat och arbetsmetoder har avslöjats – och precis denna höst ska förslagen om förändringar, även i lagstiftningen, lämnas över till politikerna.
I det läget är tajmingen för smygtagna nakenbilder usel. Det inser även brittiska medier, som gärna skriver om att bilderna finns, men undviker att publicera dem.
Brittiska makthavare och kändisar har redan i dag stora möjligheter att stoppa oönskade publiceringsbeslut, med rättsbeslut om förbud, av det slag som möjliggjorde razzian i veckan på redaktionen till den franska tidning som först publicerade nakenbilderna och höga vitesbelopp vid kommande publiceringar. Om lagstiftningen skärps ytterligare, vilket nu är en högst påtaglig sannolikhet, kan det bli allt vanligare att redaktioner kan bli bakbundna när det gäller publiceringsbeslut. Bland redaktörer jag pratar med i Storbritannien finns en stor oro för hårdare ”prior restraint”, det vill säga att den som blir omskriven i förhand ska få veta på vilket sätt – och sedan ha möjligheten att på laglig väg stoppa det. Detta, tillsammans med att staketen för vad som anses vara privat höjs, skulle möjligen försvaga paparazzimarknaden, men också kraftigt begränsa möjligheterna till fri granskning och rapportering.
Det kan också öka risken för hårdare reglering i andra länder, även i Sverige. Det är alltid övertrampen som triggar lagstiftarna – och i en uppskruvad debatt segrar ofta de högljudda rösterna över det genomtänkta. Det vore ett högt pris att betala för ett par suddiga bröst.

Martin Jönsson

OM SvD KULTUR Ja, det blir förändringar. Nej, det är ingen begravning.

Det rapporteras nu i många medier med braskande rubriker och uppskruvat tonläge om att SvD Kultur ”går i graven”, ”skrotas” och ”läggs ner” – och med darr på rösten kommenterar kulturchefer och andra kulturpersonligheter hur ”allvarligt” detta är. Med dödsannonser och allt.
Vi som arbetar på och med SvD är inte lika oroade av detta. För oss är det ett betydligt större problem att 40 journalister på tidningen måste sluta, efter det hårda sparpaket som vi ålagts, för att möta minskande annonsintäkter och upplaga. Detta ställer oss inför svåra utmaningar, som vi nu måste hitta bra sätt att lösa. Detta för att kunna garantera en kvalitet som gör att vi fortsätter att vara relevanta och angelägna för gamla och nya läsare under lång tid framöver. Det är en mycket större och viktigare fråga än hur en tidning i tryckeriet delas upp i olika ryggar.
Detta är vad som gäller, om man håller sig till fakta och bortser från alla överord:

1. SvD ska utveckla ett nytt koncept för papperstidningen, med tänkt lansering första halvåret 2013. Det görs av flera skäl. Dels för att vi regelbundet försöker utveckla och förändra tidningen (senaste stora omgörningen var 2009), dels för att läsarnas mediekonsumtion nu ändras i snabbare takt än tidigare. Då måste tidningarna följa med och hitta nya sätt att göra och presentera journalistiken. Detta är något vi skulle behövt göra oavsett om vi behövde spara pengar eller inte för att möta läsarnas förändrade behov.
Konceptet bygger på två tidningsdelar istället för tre på vardagarna: en morgontidning, med nyheter, kultur, opinion etc, och en affärstidning.

2. Det finns inga beslut fattade om att detta ska leda till färre sidor eller en annan inriktning på SvD Kultur. Steget från tre till två delar är ingen sparåtgärd i sig. Exakt hur det blir och hur kulturmaterialet ska ta plats i morgontidningen ska nu arbetas fram i ett stort projekt, där kulturredaktionen själv förstås deltar. Vad som finns är en ambition om att kulturen ska fortsätta vara fördjupande, initierad och mer agendasättande i kulturdebatten än tidigare. Alla rykten om att kulturen ska nedprioriteras kraftigt eller att delar av bevakningen ska läggas ner är just rykten och saknar helt grund. Vi ska värna bevakningen av alla våra kärnområden – kritiken, reportaget, under strecket och debatten – och arbeta för att göra SvD Kultur till en ännu tydligare och starkare röst.

3. Vi kommer också att göra ett par stora nysatsningar kring Kultur. Dels ska vi utveckla Sveriges redan nu största kultursajt, svd.se/kultur, dels ska vi lansera ett nytt kultur- och samtidsmagasin på söndagar, där vi ska låta reportaget ta mer plats, i en stark kulturell kontext.

Detta ska göra att vi totalt sett över veckan och i de olika kanalerna får ett mycket starkt kulturinnehåll. Annorlunda än i dag, men inte sämre.
För SvD Kultur är fasthållandet vid en egen rygg ingen stor sak. Historiskt sett har kulturavdelningen flyttats runt: ibland som egen del, ibland inte. En del av de bästa kulturredaktionerna i branschen har en helt egen del, andra har det inte.
Det viktiga är vilken journalistik man gör, inte hur många delar man kan fördela vid frukostbordet. Vad gråterskorna i spalterna och på Twitter än säger.

Martin Jönsson

FALLET QUICK Det finns ett uttryck på pitemål, eller pitbondska, som min svärmor lärt mig och som i transkription skulle kunna stavas ”Djii dä åt bottn å schleut å klöös vä nagla öte schwaagiisn.” Fritt tolkat betyder det ungefär ”Giv dig åt botten och sluta klösa med naglarna i svagisen”. Eller i extrem klartext: Lägg ner.

Jag har tänkt på det uttrycket en hel del den senaste tiden. Först vid läsningen av Ann-Marie Åshedens ”Förbannelsen” om Hans Holmér och Palmeutredningen, sedan efter att ha följt webb- tv-sändningen av Publicistklubbens debatt om Thomas Quick-bevakningen och slutligen i dag, efter att ha läst justitierådet Göran Lambertz debattinlägg i Dagens Nyheter. Man ska vara skeptisk mot åsiktskonformism och ensidighet i mediebevakningen, men det finns också gränser där det benhårda fasthållandet vid den egna linjen leder till en intellektuell kraschlandning, som förvandlar all form av verklighetsbeskrivning till ett enda hojtande debatt-slagsmål. Som om allt kunde reduceras till åsikter.

Lambertz artikel var ett svar på skribenten Maciej Zarembas artikel ”Domarna abdikerade från sin uppgift” (DN 10/9). Den var ett av de mest sansade och läsvärda inläggen i en annars hysteriskt uppskruvad debatt om Quick-domarna i olika instanser. Zaremba lyckades pedagogiskt reda ut de mönster i rättsförfarandet som i enstaka fall lett till felaktiga eller tvivelaktiga domar. Zaremba påminde där om en rapport från 2006, där Hans-Gunnar Axberger skrev: ”Domstolens första roll är att från rättssäkerhetssynpunkt kvalitetssäkra brottsutredningen. När så inte skett är det alltså domstolen som bär ansvaret för denna brist.”

När Göran Lambertz nu svarar vägrar han återigen att se detta ansvar. Han vidhåller att av de domar där Quick fälldes av olika tingsrätter är ”fem högkvalitativa och den sjätte inte så tokig” och talar om den ”starka bevisning” som fanns – och finns. Greppet om den svaga isens kant är slipprigt, men han klöser sig envist fast med naglarna, med ögonen stängda för såväl friande hovrättsdomar som den övertygande granskningen av hela förloppet i Hannes Råstams ”Fallet Quick”.

Istället försöker Lambertz sammanfatta Quickaffären som ett ”journalistiskt haveri”. Det var den möjligen, under ett antal år. Idag är den inte längre det, tack vare journalister som Råstam, som avhöll sig från pajkastning och lade all möda på en sak: att ta reda på fakta. Eller snarare: att ta till sig dem.

Martin Jönsson

TIDNINGSKRIS På tidningskonferensen World Newspaper Congress i Kiev häromveckan fanns en fras som upprepades särskilt ofta, om hur tidningsföretagen och mediehusen ska tackla sina utmaningar: ”One kitchen, several media restaurants”. Det är den gamla multikanalpublicerings-önskedrömmen i en tjusigare förpackning: producera en gång, publicera överallt och låt sedan publiken välja hur och när de konsumerar. Så länge de betalar.
Som lösning på tidningskrisen är det inte mycket att komma med. I verkligheten lär det snarare behövas ett medialt innehåll som är mer varierat och unikt och som tar tillvara respektive kanals särskilda styrkor.
Men det finns också ett annat problem med restaurangliknelsen: att det blir allt färre i köket.
Just nu genomgår den svenska tidningsbranschen ett personalmässigt stålbad. Promedia, Sydsvenskan, Göteborgs-Posten, SvD och Mittmedia är bara några bolag där sparpaketen nu leder till mycket kraftiga minskningar av redaktionerna. I Norge sker samma sak, när SvD:s ägare Schibsted genomför sitt sparpaket på en rad norska dagstidningar. Där har detta lett till en intensiv debatt om ägaransvar, i Sverige är den fortfarande i sin linda.
Åke Härdfeldt, mångårig chefredaktör på Dagbladet i Sundsvall, fick kravet från sina ägare att spara ytterligare tio miljoner, bland annat genom att maximera samarbetet med lokalkonkurrenten (som har samma ägare). Ett kök, två restauranger. För Härdfeldt passerades där en gräns för vad han kunde ställa upp på: han valde därför att avgå.
Det är lätt att sympatisera med honom, inför sparåtgärder som ses som alltför drastiska och riskabla.
Å ena sidan går det att förstå medieägarnas frustration, i en marknadssituation där konjunktur och strukturella skiften tillsammans sätter verksamheten under hård ekonomisk press. Å andra sidan är det just i sådana lägen som de som säger sig vilja ta ett långsiktig publicistiskt ansvar och värna kvalitetsjournalistiken måste visa förmåga att tänka långsiktigt – och inte bara ta extremt kortsiktiga kvartalsrapportsekonomiska hänsyn.
Schibsteds koncernchef Rolv Erik Ryssdal sade när sparpaket offentliggjordes att tidningarna måste göra två saker samtidigt: ”fortsätta stärka den digitala kompetensen och anpassa (det betyder minska/min kommentar) kostnaderna”.
Detta bygger dock på illusionen att ”digital journalistik” per automatik kräver mindre personal. Det kan den göra, om man arbetar mer med aggregering av andras nyheter och med omkok av sina egna. Men då ökar också risken att det blir en allt tunnare soppa. Det kan knappast ses som en stabil framtidsstrategi, för den vars verksamhet i grunden bygger på publikens förtroende.
Även i digitala restauranger kommer gästerna att kräva kvalitet. Vem ska annars kunna förmås att betala?